Mariana Stjerna (25 mars 1921 – 4 maj 2023) är en högt respekterad svensk kanal och författare av andliga böcker. Redan sedan barndomen var hon synsk och hade en djup känsla för naturen och dess elementarväsen.
I hennes fem internationellt utgivna andliga romaner inspirerade av Jan Fridegård (På Änglavingar, Tidsresa till Ursprunget och Framtiden, Graalens Gåta, Det Osynliga Folket och På Uppdrag i Rymden) avslöjas uråldrig kunskap och visdom på ett underhållande och obesvärat sätt. Den paradigmbrytande och tankeväckande romanen Agartha – Jordens Inre Värld, inspirerad av den tidigare kanadensaren Timothy Brooke, är kanske det bästa exemplet på Marianas författarskap när det är som bäst.
Innehåll
Marianas Inledning
Jan Fridegårds Inledning
1. Den Övergivna Planeten
2. Ny Tidsresa På Änglavingar
Innanför porten i Superuniversum
3. Mayaindianernas Planet
Sällsamt mellanspel
4. Den Maoriska Ursprungskulturen
Samtal på båtresa
5. Inkafolket och Aztekerna
6. Sumererna
7. Bön- eller Bonreligionen i Tibet
8. Minoxor och Minoerna
Trädgårdarna
9. Hettiterna
10. De Gamla Egyptierna
11. Maorions Berättelse
12. På väg till Hunera
13. Inuiterna
14. Zuidum och Zuluerna
De Slumrandes Stad
15. Etruskerna
16. Taoismen – Den Kinesiska Urkulturen
17. Shinto – Den Japanska Urkulturen
18. Ett hopp till Cirkassierna
En tankeväckande ceremoni
19. Baskerna
Ovanlig forskning
20. Tillbaka till Centrala Rasen
Oförglömligt vara
Den Centrala Rasen – Paradiset?
21. Bröllop på Zuluvis
22. Shalas Berättelse
23. Slutet gott … Men inget slut
24. Epilog
Appendix
Meditationsövningar
Marianas Inledning
På mångas begäran bestämde jag mig för att äntligen skriva en andra del av På änglavingar. Jan Fridegård har under en längre tid låtit mig veta att han har mer att berätta, men jag har inte förrän nu varit beredd att lyssna. Därför sätter jag mig en mulen julidag vid datorn och gör mig tom för de högre energierna, så att de kan tränga fram i form av en spännande berättelse, som för oss bortom tid och rum och in i ett universum som vi kanske anar men inte känner.
Jag har ett litet smycke i form av en kula, som har haft stor betydelse för mig under mer än 50 års tid. Det hänger alltid runt min hals i en liten guldkedja. Berättelsen om hur jag fick den lilla kulan är så säregen, mystisk och förtrollande att jag måste berätta den för er, särskilt eftersom den har en viss betydelse i den här boken. Och kom ihåg att historien om min lilla kula är sann. Jag har varken lagt till eller dragit ifrån ett enda ord från den ursprungliga berättelsen, som jag fick av min engelske vän Gerald R. Jag vill börja med den märkliga historia som följt mig så många år.
Året var 1948 och jag reste till England för att bättra på språket inför studentexamen som privatist. Jag åkte tillsammans med en väninna till Penzance som ligger i södra Cornwall. Där hade vi bokat rum på ett familjepensionat, ett s.k. boarding-house, som visade sig vara ett ganska märkligt ställe. Ägaren Mr Gerald R. hade vistats en stor del av sitt liv i Fjärran Östern, bl.a. i Indo-Kina. Hela pensionatet präglades av hans resor. Där fanns en unik blandning av dyrbara antikviteter och misch-masch, små reseminnen från all världens basarer.
England led fortfarande av sviterna efter andra världskriget och matransonerna på pensionatet var ganska åtstramade – utom för min väninna och mig. Vi behandlades som kungligheter utan att förstå det! Ingenting saknades på vårt bord och vi märkte att de andra gästerna blev avundsjuka. Mr R. och hans familj fjäskade ganska öppet för oss och vi fann oss i det och trivdes.
Varje kväll inbjöds vi till familjen R:s privata vardagsrum, där vi åtnjöt Mr R:s fantastiska berättarkonst tillika med ett jättefat med delikata sandwiches. Vi var unga och hungriga på både mat och kultur. Mr R:s äventyrliga liv före pensionatet var dessutom som en första klassens roman. Han var prästson och hade fått sin collegeutbildning i Oxford. Åren 1914–1915 var han kapten i 14:e husarregementet, 1915 blev han major i West African Frontier Forces och tjänstgjorde i Frankrike, Cameron och tyska Västafrika. Sedan utnämndes han till officer i Special Investigation Department SS Police i Singapore, och det jobbet tog honom över hela Fjärran Östern.
Mr R. var en liten, mager man i 55-årsåldern med stor näsa och glest, brunt hår. Jag hade hela tiden känslan av att han ville säga oss något mer, berätta något som fanns djupt inom honom och när vi reste därifrån lovade vi att hålla kontakten med honom och hans familj. Det skedde också, fastän på ett mycket oväntat och märkligt sätt.
Gerald R. överöste mig med brev: långa, intressanta, spännande brev och ofta fanns det små presenter från hans samlingar i breven. För mig var det väldigt bra att skriva engelska, eftersom jag skulle upp i studenten som privatist följande vår och hade valt den nyspråkliga linjen, så vi brevväxlade ganska intensivt. Nyårshelgen 1949 reste jag till Grangärde för att plugga koncentrerat över nyår inför tentamina. Jag bodde på ett pensionat och på nyårsafton kom värdinnan ivrigt flåsande med beskedet att jag kallades till Grangärde postanstalt. Jag glömmer det aldrig!
Posttjänstemännen samlades kring mig och visade ett litet vitt, mycket tjockt kuvert, som var öppet i nederkanten. Där stack en bomullstuss ut – inte precis en ren sådan! Man försäkrade mig att ingen hade öppnat brevet. Det hade anlänt i detta eländiga skick. Jag öppnade det i vittnens närvaro. Stilen var välkänd för mig vid det här laget: ett brev från Gerald R. Inför mina häpna ögon rullade en liten kula som såg ut att vara av ben ut ur bomullen. Det fanns också ett tjockt, tättskrivet brev där han berättade historien om den lilla kulan, som var försedd med egendomliga tecken, se bild och teckning på nästa sida.
År 1921 tillbringade Gerald en tid i den indiska armén. En dag frågade han en mycket högt bildad, gammal indisk ämbetsman om han kände till någon äkta yogi. Gerald visste att det ännu levde män som var väktare av den oskrivna visdomen genom tiderna, vilken vandrat från mästare till lärjunge i form av tecken och hemliga ord. Den hade aldrig blivit uppenbarad för främlingar. Ämbetsmannen svarade att han inte tvivlade på att denna hemliga vetenskap existerade och att det fanns några få invigda som kände till den. Man får inte tro, tillade den gamle mannen, att dessa visa män är detsamma som askbetäckta trollkarlar och jonglerande fakirer. Han berättade att det fanns en saddhu – så kallas de invigda visa männen – på besök i staden. Den mannen hette Saddhu Bisudhanan Dhan och säkert skulle Gerald få träffa honom. Saddhun ansåg att all energi på vår planet kommer från ”vår herre Solen”. All makt över de jordiska tingen finns i solens strålar om man finner de rätta vägarna att nå dem. Han var mycket blygsam och tyckte inte om alltför mycket uppmärksamhet. Han studerade ”swabigan” eller ”ljusets makt” som ledde till en magisk kunskap. Genom att koncentrera strålar av ljus genom ett förstoringsglas hade han lyckats väcka döda fåglar till liv igen.
Det var den 25 mars som Gerald kom fram till saddhuns bostad. Han fann mannen sittande på verandan, omgiven av sina lärjungar: bengaler, välbärgade intelligenta köpmän och tjänstemän. Saddhun satt på en lång, låg stol. Han hade grått skägg och bar ett enkelt saffransfärgat lakan runt kroppen och det brahmanska bandet. Han hade ett kvickt, lustigt uttryck i ansiktet och ovanligt stora ögon, fulla av humor. Det verkade som om han såg rakt igenom en, rätt in i evigheter av rymd … Han tryckte Geralds hand och bad honom sitta ner. Tystnaden var nästan pinsam. Lärjungarna stirrade på Gerald och han tyckte att det var obehagligt.
”Ställ en fråga till honom så besvarar han den,” sa någon.
”Varför har jag kommit hit?” frågade Gerald, för det visste han inte riktigt.
”Just i det här ögonblicket,” svarade saddhun allvarligt, ”händer det något som får stor betydelse i ditt liv. Allt jag kan göra för dig är att hjälpa dig att känna igen händelsen när den kommer till dig. Därför har du kommit hit. Jag vill att du ska minnas tecknet jag kommer att ge dig. Minns det, minns det! Så mycket kommer att bero därav.”
Gerald tittade på klockan. Den visade några minuter över nio. Gubben skickade en av lärjungarna att hämta ett förstoringsglas och en bit bomullstyg. Han gav Gerald bomullstyget, som inte luktade någonting. Förstoringsglaset var en dubbel konvex lins med ett litet stålhandtag. Gerald kom ihåg alltsammans, in i minsta detalj. Han satt mycket nära saddhun och iakttog varenda rörelse gubben gjorde. Saddhun tog bomullstyget mellan pekfingret och tummen i sin vänstra hand och förstoringsglaset i sin högra. Han ställde in glaset så att en solstråle sken på tyglappen. Efter en stund bad han Gerald att lukta på tyglappen. Den doftade viol. Sedan rev han av en bit av tyget och gjorde samma manöver. Då luktade det ros.
”Det där är två härliga dofter som du känner igen, men de betyder ingenting särskilt för dig. Jag ville visa dig att jag kan få fram vilken doft som helst. Nu ska du få uppleva en doft som du kommer att känna igen en vacker dag, även om du inte gör det nu. Försök att minnas den väl!”
Ännu en gång gick han igenom samma procedur. Gerald luktade på tyget och kände en främmande doft, en doft han aldrig skulle glömma. Den doften var en Guerlainparfym (Vol de nuit), som jag använde vid mitt besök i England. Saddhun lade nu förstoringsglaset åt sidan och satt orörlig. På hans läppar spelade ett milt leende. Det fanns ingenting i hans närhet som kunde innehålla den säregna doften. Han var naken till midjan. Han visste inte i förväg att Gerald skulle besöka honom. Det hela måste ha varit helt oförberett.
Gerald undrade om saddhun hade hypnotisk makt. Lärjungarna svarade att det var den första kunskap han erhöll hos det stora Vita Brödraskapet i Tibet, där han gått i lära för fyrtio år sedan. Men den här dagen hade han inte använt någon hypnos. Gerald stannade länge hos den gamle saddhun och denne berättade många egendomliga historier. När Gerald lämnade honom befallde den gamle honom att aldrig glömma doften. Det blev en chock när han så många år senare kände igen den på en ung flicka från Sverige. Men då vågade han inte tala om vad som hade hänt den 25 mars 1921 mellan klockan 9 och 10 på morgonen i en liten indisk stad. – Den 25 mars 1921 mellan klockan 9 och 10 föddes jag på södra BB i Stockholm. Det var en långfredag.
Det var det första sambandet Gerald erfor i samband med mig. Trots sina berättartalanger var han en blyg man och hade inte vågat yppa ett ord om allt detta när jag var i Penzance. Nu återgår vi till brevet med kulan, den lilla märkliga tingest som alltid hänger om min hals. Året var 1930. Då var Gerald stationerad i Singapore (Malaysia), när han fick order om att resa till Saigon (Vietnam) för att ta fast en kines som var knarklangare och bråkstake. Han hade en hel del otalt med brottslingen sedan förut och det var därför han fick uppdraget. Han var glad åt att få lämna Singapore och ännu gladare åt att få komma till Saigon, eftersom han då kanske fick chansen att ta sig till det gamla templet i Angkor (Kambodja). Det dröjde en vecka innan han fick tid att åka med tåget till Angkor. Han anlände på kvällen och tog in på ett hotell över natten. Efter middagen begav han sig på upptäcktsfärd bland ruinerna.
Tempelstaden i Angkor, uppbyggd under 800–1200-talen, hör till de vackraste ruinerna i världen. Den upptäcktes mitt i djungeln i slutet av 1800-talet. Fransmännen har tyvärr gjort platsen till en turistattraktion. Ruinerna är vad som återstår från Khmer-civilisationen som försvann omkring 1400-talets slut. Det gigantiska mittentemplet, med sina rikt utsirade byggnader, försedda med tinnar och torn, är omgivet av en vallgrav, fylld med vatten, ovanpå vilken malvafärgad lotus bildar ett tjockt täcke. Lotusen används till att utfodra elefanterna med. En stenlagd bro leder över vallgraven och passerar genom klostret som formar en yttre fyrkant. Därefter kommer en liten park framför den trappa som leder upp till det jättelika templet.
När Gerald anlände till denna urgamla plats, såg han de fyra egendomligt formade tornen ruva i orörlig vaka över detta kolossalmonument till Brahmas ära, och det kändes underligt att veta att alltsammans byggdes för över tusen år sedan av ett redan glömt folk. Tunga moln vällde fram i hög fart över den svarta natthimlen. Nyckfulla fläktar av het vind kom från sydväst. Monsunernas årstid var nära. Från de avlägsna bergen hördes ett lågt mullrande hot av åska. Allt annat var tyst, det var som om natten stod stilla, orörlig och väntande med ett hett, tryckande förebud i annalkande.
Gerald började långsamt klättra uppför en av terrasserna. Han kände sig förundrad över den sällsamma, spöklika skönheten som omgav honom, då hans uppmärksamhet fångades av ett ljud, som om någon rörde sig i hans närhet. När han vände sig om såg han en gammal präst i gul mantel. Han såg mer ut som en halvkast än som en infödd. Han dök upp plötsligt, liksom från ingenstans. Gerald hade varit helt ensam i trappan förut. Gerald tilltalade honom på två indiska dialekter och sedan på malajiska, men prästen såg inte ut att förstå honom. Han såg forskande på Gerald och till slut svarade han på ett egendomligt språk som liknade hindustani. Gerald förstod ren hindustani, men gubbens dialekt var knepig. Till slut lyckades Gerald dock begripa något av vad den gamle talade om.
Prästen sa att han hade vetat att Gerald skulle komma en dag. Den gamle hade ett budskap till honom och bad honom att lyssna mycket noga. Han talade om att mycket snart skulle Gerald råka i stor fara, men att mörkret skulle komma till hans hjälp. Efter ett antal år skulle en kvinna från ett främmande land besöka Gerald och henne skulle han genast känna igen. När han mötte henne skulle han ge henne det föremål som prästen nu överlämnade till honom. Han räckte Gerald något som var inlindat i en bit smutsigt tyg. Han sa att han inte hade något mer att säga, men att allt skulle uppdagas i rätt tid. Han vände om och vandrade in i skuggorna utan att ens ha sträckt fram sin tiggarskål, vilket var någonting mycket ovanligt.
När Gerald kom tillbaka till hotellet frågade han ägaren vem den gamle prästen kunde ha varit. Denne blev mycket förvånad och sa att Gerald säkert hade misstagit sig. Ingen inföding ville beträda ruinområdet efter nattens inbrott. Dessutom passade beskrivningen av prästen inte in på någon typ av inföding som fanns där. Den dialekt som Gerald beskrev var en mycket gammal sådan och den hade absolut inte varit i bruk på flera hundra år.
Några dagar senare träffade Gerald på kinesen som han jagade. Det var på en ruskig, smutsig och trång krog nere vid hamnen. Det blev ett obehagligt möte, när knivar ven omkring honom och hårda ögon skvallrade om mordiska planer. Gerald vräkte omkull ett bord och gömde sig bakom det, samtidigt som han sköt sönder lampan i taket. Därefter dök han på förbrytaren i mörkret. Utanför väntade Geralds poliser och när de hörde skottet rusade de in och gjorde processen kort med smugglarligan. Mörkret kom alltså till hans hjälp, som den gamle prästen hade förutspått.
Sedan den dagen bar Gerald ständigt den lilla kulan på sig. När jag bodde på pensionatet hade han velat ge mig den men vågade inte. Nu kände han att han måste lämna den ifrån sig och att det var jag som skulle ha den. Sedan dess har jag burit den på mig.
Jag brevväxlade med Gerald under hela januari, när hans brev plötsligt upphörde. Efter en tid kom ett brev från en gammal man som var nära vän till Gerald. Han berättade att Gerald hade avlidit hastigt i blödande magsår. Hans värv var avslutat i och med att jag hade fått kulan – åtminstone kändes det så. Det har dröjt i mer än 50 år innan jag började ana förklaringen till kulan. Jag har låtit undersöka den både av juvelerare i Stockholm och av ett par medier. Materialet är helt okänt. Det har analyserats och det finns bara inte på jorden! Det ena mediet påstod att kulan var från Atlantis, det andra mediet sa att det var utomjordiskt. Det var det senare påståendet som blev rätt. Men det är en annan historia, som ni får höra berättas så småningom i den här boken.
Jan Fridegård kommer att som i På änglavingar berätta vidare på sitt eget speciella sätt. Därför ger jag ordet åt honom.
– Mariana Stjerna
Jan Fridegårds Inledning
I slutet av boken På änglavingar sa jag ”På återseende!” till mina läsare. En fortsättning av mina berättelser från en värld ovanför, omkring och inuti en värld har inte varit aktuell förrän nu. Det har hänt ganska mycket sedan sist – året var då 1998 – och nu tror jag att världen är redo att ta emot inte ett utan flera budskap om alla de möjligheter som står till buds för människorna. Jag har upplevt mycket mer här bland de guldkantade molnen, där jag far omkring och klinkar på min harpa …
Nej, nu skojar jag. Jag hoppas att ni fick en föreställning om någonting helt annat i min förra bok. Men en av mina uppgifter i den här verkligheten är att resa och lära. Det har jag verkligen gjort. Att resa med tankens snabbhet är inget hinder för att uppleva saker, storslagna äventyr och djuplodning i filosofins mörkgröna, kristallklara vatten, där alla stenar är ädelstenar. Statarpojken från Sörmland är glömd och begraven. Här finns bara liv, återfödelse och skapelseprocesser av olika slag. Skapelseprocesserna kommer jag att berätta om, eftersom de är underverk för er. För mig är de verk från en enda Källa, men det återkommer jag till.
Vi ska börja med en liten återblick på de väsen som blivit mina vänner, lärare och följeslagare i det här livet. Jag kallar dem änglar, Mästare och vägledare för att det ska bli lättare för er att förstå. Det kan låta högtidligt, men ni ska veta att jag har roligt här också! Humor är en gåva som de flesta högre väsen verkligen besitter i högsta grad. Skönt för mig som har så lätt att skratta!
Först träffade jag min skyddsängel Jolith. Hon förde mig till två väsen som skulle bli mina lärare och följeslagare i denna fantastiska paradisdjungel. Det var Shala och Zar. Med deras hjälp har jag fått uppleva mitt nya, eviga liv som en bukett av de mest skilda, underbara, prunkande blomster. Varje dag är inte bara en dag, utan den präntar sitt härliga mönster i min själ. Varje dag är en dag utan tidräkning, utan början eller slut. Det betyder att varje dag är Dagen och att Dagen är Nu. Tiden breder ut sin praktfulla matta utan fransar i ändarna, eftersom den inte har några ändar.
Man kunde tycka att om det inte finns tid, så behöver man inte lära sig något. Tiden är ju för jordemänniskorna en kapplöpning med dem själva – absolut inte med oss. Shala och Zar lärde mig att även här, i Evighetens berg och dalar, finns oanade möjligheter. Det finns så mycket att lära, att studera, att uppleva och att utvecklas med och till. Det bevisar På änglavingar, men det bevisar även den här boken, Tidsresa till ursprunget och framtiden. Den titeln kommer ni att förstå så småningom.
Shala och Zar finns fortfarande vid min sida. De går sina egna vägar när de så önskar, men de ställer upp för mig närhelst det behövs. De är mina lärare och vänner och förblir så. De kommer att föra mig vidare i den här boken, både med bomber och granater, med ett stilla idisslande och med en suck från sunnanvinden.
Jag berättade i På änglavingar om De Nio Gamle på Sirius och om gudinnan Helia. Redan då började jorden komma i dåligt sällskap, eftersom ett par andra klot med ondsinta härskare sände onda energier till Tellus. Det har gått utför sen dess, först berg och dalbana, men numera bara dalbana. Sedan vi skrev På änglavingar har det hänt bara eländes elände. Om man ser det i stort, alltså. För sju år sedan var EU inte fullt så stolliga som de är nu. Makten pyser över, så är det bara. Vi kan inget göra och frågan är vad ni kan göra? De små länderna springer benen av sig, de lägger sig i skummet från EU:s champagneflaskor och kryper med drypande knän, händer uppsträckta i bön och mungiporna våta av snålvatten, allt närmare den store Brodern, som ska ge dem manna ur sitt ymniga horn.
EU är en koloss på plastfötter, som vinglar omkring i sin egen storhet. Förr talade man om lerfötter, men det skulle inte hålla i dag. Plastfötterna är smidigare, starka och vassa, tills de nöts ut av alla oegentligheter däruppe i den sjudande kolossen. Målet, som är en enda makthavare för hela Europa, blir då en ny Kristian Tyrann. Europa blir fylld av slavar.
När jorden ser sådan ut, är det bara att tacka och ta emot att man befinner sig på rätt sida. Men eftersom ni jordingar inte begriper hur ni har det, så måste vi ingripa på ett eller annat sätt. Som det nu ser ut blir det verkligen ett annat sätt, men först får vi väl försöka nå er via det skrivna ordet. Nästa steg blir det skrikande ordet och åter nästa blir det tyst.
Jag ämnar muntra upp er med lite lekfull änglasmet i trynena. Jag menar inte att jag ska kasta tårtor på er, det tycker inte vi är roligt, men tydligen gör ni det. Er humor har också nått sin kulmen när våldet spelar upp i skrattets regi. Änglarna är ganska bedrövade. Glada och sunt tänkande som de är, dansar de runt och försöker låta bli att titta på vad jordingarna har för sig. Det är dock deras uppgift, så till slut måste de både titta och ingripa. Om ni bara kunde förstå att när något mjukt stryker utefter ert ben, när något knäpper till där det inte borde knäppa, när en ton ljuder från en plats där den inte bör ljuda, så är det en ängel i farten. Ni har dem omkring er, men om de så kastade ett dussin tårtor i ansiktet på er så skulle ni inget märka. Våldet märker ni dock, vare sig det spelar upp som clown eller död man i en soptunna.
Våldet verkar ha gjort insteg i familjehemmens teve för att stanna. Små barn hukar sig när knivarna far som gnistor över skräckslagna huvuden, när blodet rinner i rännilar på väggar och på skådespelarnas utsträckta kroppar. För barnen är blodet verkligt, även om de vuxna lugnar dem med att det är ketchup. Begriper ni inte att ni gör uppgiften svårare för oss att mäkla fred, att rädda barnen, när ni stökar till era filmdukar och teveprogram så förskräckligt. När sex och våld och snusk och makt och ren ondska är tillåtet även för barnaögon, då är jordingarna ordentligt på fallrepet. Att slåss är en naturlig sak för er sedan tidernas begynnelse … men allt det andra?
Det här är ett varningsrop i moll, som i sin tur är utlöst av en titt i vår jordiska kikare.
Nu lämnar vi jorden och jag ska berätta om färder i andra sfärer, som åtminstone delvis spelar sina toner i dur.
1. Den Övergivna Planeten
Jag satt i mitt sköna hus och funderade. Jag funderade sannerligen inte på jorden, snarare på stjärnorna. I På änglavingar kunde jag berätta en del om dem, om att många planeter är bebodda och att det finns många humanoider i världsrymden. Det är det visst svårt att tro på ombord på jordeplaneten? Tänk att folk inte kan få in i sina tröga hjärnor att jorden är en av miljontals bebodda planeter. Alla hyser inte humanoider. Det finns många varianter på liv. Star Trek och Star Wars är inte så oävna, även om romantiken blossar alltför mycket – det tror jag att jag har nämnt förut.
Mitt emot där jag satt och funderade finns en vägg som alla meddelanden kommer på. Det är vår mobiltelefon, vår radio, vår teve, kort sagt: vårt allt-i-ett. Vi måste inte alltid sitta och titta på den väggen. Om det är något viktigt kommer meddelandet som en mental projektion omedelbart i våra hjärnor. Den här gången uppenbarade sig Zar på bild och ropade till mig: ”Kan du komma genast? Du är kallad till Änglaskolan.”
Det var bara att lyda. Jag förflyttade mig genast till den kära skola där jag tillbringat en tidlös tid av glädjefyllda, spännande och berikande studier. Zar väntade mig i hallen. Hans snövita hår fläktade lite när jag öppnade dörren. Hans unga ansikte var lika öppet och glatt som alltid, han såg ut som en vandrande Apollostaty. Kontrasten mellan det vita håret och hela den ungdomliga, spänstiga gestalten gav en säregen tjusning åt hans uppenbarelse.
”Vi ska till observatoriet!” sa han och tog min hand. Knappt var orden uttalade, förrän vi befann oss mitt inne i den gigantiska observatoriesalen, där sinnrika instrument stod uppradade omkring det oerhörda teleskopet. Det fanns inget tak, det var helt öppet. Ovanför var himlen nattsvart och stjärngnistrande. Jag hade lärt mig många stjärnor och planeter, men det återstod mycket, mycket mer. Framför allt var de bebodda himlakropparna viktiga att hålla reda på. Jag suckade. Detta myller, denna eviga, snurriga stjärnevärld, hur skulle jag kunna lära mig mer om den? Som vanligt läste Zar mina tankar.
”Det kan ingen,” smålog han. ”Jag tror inte ens Den Store Anden kan namnet på och omständigheterna kring den. Men du är här därför att det är dags att resa ut på ett uppdrag. Jag följer med dig, för det är inte utan faror. Vi ska till Plejaderna, men inte den delen som man vanligen talar om. Plejaderna är kända som sju stjärnor, men de är många fler och det finns små planeter bakom dem som ingen astronom ännu har hittat. Det är till en sådan vi ska fara.”
”Vilken då?” frågade jag förstås. Det kändes skönt att få ge sig ut på äventyr igen, det var längesen sist.
”Vi kallar den Cesteion,” svarade Zar.
”Är den bebodd?” frågade jag fastän jag visste svaret.
”Ja, det kan man säga – i varje fall blir den det snart,” svarade Zar kryptiskt. Han slog sin gula mantel om oss bägge och så bar det iväg uppåt.
”Cestius var plebej,” ropade jag i den dånande vinden, samtidigt som jag kände fast mark under fötterna.
”Bravo!” svarade Zar roat, ”det är därifrån namnet kommer. ”Cesteion är en utstött planet, en mycket liten boll i den stora leken. Trots sin utstötthet och läget utanför Plejaderna, så pass långt ut att den närmaste Plejadstjärnan knappast är urskiljbar, så kämpar den här lilla planeten för sitt värde i kosmos. En sann plebej, alltså.”
”Jag vill minnas,” fortsatte jag som den lärde man jag tyckte mig vara, ”att plebejerna i Rom kämpade för att vinna likställdhet med patricierna. De vann den till slut men underskattades av många, som bara såg till deras armod och låga status. Den mörka hopen, som de kallades, fick inte bära vita togor som patricierna. Vi kallar dem fattiga och obildade, men så var det egentligen inte.”
”Alldeles rätt,” nickade Zar. ”Precis samma sak sker här. Se dig nu omkring.”
Jag dök fram ur hans mantelflik och såg mig ordentligt omkring. Så intressant med en plebejplanet!
Vad jag såg kunde emellertid knappast kallas plebejiskt. Vi stod högt uppe på en klippa och hade en makalös utsikt över nejden. Jag kunde inte låta bli att jämföra med jorden. Klippan var inte enbart grå, den var bitvis svartglänsande och rödglänsande och bitvis övertäckt av den mest smaragdgröna mossa jag någonsin sett. Den stupade ganska brant på vår sida och nedanför den var ett stort vattenfall, men när jag vände mig om och tog några steg åt motsatt håll upptäckte jag att älven, som vattenfallet kom ifrån, tog en vändning åt ett annat håll så att den bildade ett u. På båda sidor om u:et fanns bebyggelse. Tak vid tak bildade ett mönster här uppifrån, och det var ett vackert, grönt- och kopparskimrande mönster. Jag förstod att den röda färgen på klippan hade med koppar att göra. Zar stod hela tiden och smålog och så vinkade han åt mig att följa honom.
”Det är dags att se lite närmare på byn därnere,” sa han. ”Om du tittar noga efter så går det en smal stig därborta. Ska vi se om den leder neråt?”
Det gjorde den. Den var trång och hade tunna trappsteg uthuggna mellan små avsatser. Det skulle ha varit omöjligt för en människa att ta sig ner från klippan levande annars. Vi svävade förstås som vanligt, men att sväva neråt känns inte lika behagligt som att sväva uppåt. Jag koncentrerade mig på att inte snubbla i min långa blå klädnad och Zar skrattade åt mig.
”Hur lång tid behöver du egentligen på dig för att bli ängel?” retades han.
Äntligen stod vi på den övre delen av byn. Trapporna fortsatte ända ner till vattnet och den övre delen av husen förbands med den nedre med en mycket primitiv bro av stockar, halvt översköljda av älvens vågor. Var fanns människorna? Jag ställde frågan högt till Zar.
”Det har vi kommit hit för att ta reda på,” svarade han. ”Om det nu är människor. Det vet vi inte heller.”
”Husen måste vara byggda av människor,” protesterade jag. “De är enkla men ser ut att vara helt beboeliga.”
Det fanns en smal gång mellan husen som stod så tätt att takkanterna möttes. Zar valde ut ett hus på måfå – de såg likadana ut, men detta hade ett grönt tecken på den låga dörren. Ingen öppnade. Zar tog sig friheten att öppna dörren och vi tittade in. Det enda rummet var tomt. Där fanns fyra långa träbritsar som antagligen var sängar, ett lågt bord men inga stolar. Förmodligen satt invånarna på golvet. Mitt på golvet var en eldstad och ett rökhål, som vi inte lagt märke till förut, fanns i taket.
”Tror du att det bor människor här?” frågade jag.
”Jag ser matrester på bordet, veden glöder underst i brasan och det luktar varmt på något sätt,” svarade Zar som den värste Sherlock Holmes.
Vi tittade in i fler hyddor, men överallt var det tomt. På många ställen fanns det tecken på att där nyligen hade varit liv. Var kunde alla vara?
”Vi har kommit hit för att lägga grunden till ett nytt släkte,” förklarade Zar. ”Någonstans måste det väl ändå finnas någon eller några…”
Vi hade kommit ända ner till älven, ungefär mitt i u:et. Zar lyfte på sin mantel och trippade försiktigt över de våta, hala stockarna. Jag följde efter honom samtidigt som jag bad en liten bön att jag inte skulle drulla i. Jag hade alldeles glömt att jag var en ängel och kände enbart mänskliga begränsningar, ända tills Zar tog tag i min arm, ganska hårdhänt.
”Vi ska in där!” viskade han och pekade på en av kojorna på andra stranden. En smal strimma av rök steg upp från taket och en gnutta ljus syntes genom den öppna dörren. Fönster fanns inte, kojorna var helt släta, byggda av lera och kvistar. Vi vågade oss ända fram till dörröppningen och stack in våra huvuden. Men vi drog lika snabbt tillbaka dem.
Därinne pågick en födsel. En ensam varelse låg på golvet. Magen var uppsvälld och benen utspärrade. Varelsen kved och ylade. Kvinnan, om det nu var en kvinna, hade en mänsklig kropp, men hudfärgen var gråaktig och huvudet ganska stort. Hennes ögon var stora och svarta och just nu fyllda av skräck. Inte en själ fanns i hennes närhet, hon verkade totalt övergiven. Ett långt utdraget skrik hördes och vi tittade in igen. Födseln var i full gång. Zar gick in i hyddan och ställde sig vid kvinnans fotända. Han tecknade åt mig att gå till huvudändan. Smärtan måste ha varit outhärdlig, för den stackars modern skrek och vrålade allteftersom barnet krystades ut i små, försiktiga ryck. Jag tog tag i hennes armar medan Zar hjälpte barnet att lämna det trygga modersskötet. Så var det hela över.
Modern låg med slutna ögon, det verkade som om hon sov. Zar lindade in barnet i ett skynke som låg på bordet. Han gnuggade det och vinkade sedan åt mig att komma. Jag ville inte lämna kvinnans huvud, hon såg så farligt död ut. Men när jag såg den lille gossen häpnade jag.
Det var en alldeles mänsklig, högst förtjusande baby som välkomnade världen med ett tjut, som de flesta barn gör. Zar skar av navelsträngen med en kniv och lämnade sedan rummet, medan jag stod med den lille i famnen och absolut inte visste vad jag skulle göra. Modern var någon slags humanoid, ganska olik en människa. Näsa och mun var hoptryckta till en nos och hakan var obefintlig. Babyn i mina armar var rosig och ljushyllt och när han öppnade sin lilla mun till ett ilsket skrik såg jag en högst mänsklig liten tunga, som liknade ett rosenblad, röra sig därinne.
”Vi har kommit hit för att grunda en ny generation,” hörde jag Zars röst bakom mig. ”Jag har sökt överallt, men det finns inget liv någonstans. Planeten kan vara bebodd på andra platser, det måste vi ta reda på.”
”Mamman verkar död, hur ska en ensam baby klara sig här?” frågade jag förskräckt. ”Tror du att hon har … hon har varit ihop med en vanlig karl, en jording? Ungen ser ut som en alldeles vanlig människobaby, kanske från ett sydligt land, eftersom håret är så svart.”
”Nu vaknar hon!” anmärkte Zar lugnt. ”Bäst att vi materialiserar oss lite bättre, så att hon kan se oss.” Det gjorde vi och det resulterade i ännu ett våldsamt skrik.
Zar smålog vänligt och lade babyn intill henne. Hon stirrade på oss med sina enorma mörka ögon. Munnen/nosen var halvöppen och hon andades häftigt. Zar försökte prata med henne på olika språk, som jag inte förstod. Jag hade haft annat för mig än att idka språkstudier. Kvinnan stirrade oförstående på Zar. Men eller en lång stund kom ett kurrande ljud, som kanske var ett skratt.
”Äntligen förstår hon vad jag säger,” sa Zar. ”Det var det elfte eller tolfte språket jag prövade som gjorde att hon lyssnade. Jag tror inte det är riktigt hennes språk, men det liknar det i alla fall. Nu måste vi ta reda på vad som har hänt.”
Jag iakttog Zars ansikte medan han samspråkade med kvinnan. Ljudet var gutturalt och åtföljdes hela tiden av gester. Barnet låg vid modersbröstet och insöp sin första måltid. Allt verkade frid och fröjd nu och jag funderade på varför i himlens namn vi skulle hit? Vad var det här för en uppgift? Men Zar vände sig om och såg på mig. Hans min visade att mina tankar var felaktiga.
”Jan,” ropade han plötsligt, ”nu har jag fått veta varför det är folktomt här och varför kvinnan har fött en baby av jordisk ras mitt uppe i utkanterna av Plejaderna.”
”Det kan vara intressant,” svarade jag lite hånfullt, ”att vistas i en jordkoja i en avfolkad by utan att begripa varför och vadan. Vad spelar jag för roll i det hela? Du är ju och nosar lite varstans, du kan ju till och med språket.”
”Den här kvinnan och babyn är de enda levande humanoiderna på den här planeten,” berättade han. ”Alla människor – för det är vad de är – har blivit uppätna av dinosaurier. Åtminstone låter det som om hon talade om dessa forntida jättedjur. Hon lyckades rädda sig in i hyddan här och har levat i skräck den sista månaden av sin graviditet. För några dagar sen hörde hon ett antal fruktansvärda smällar och antog att det var en naturkatastrof i annalkande. Hon har inte vågat sig ut ur hyddan.”
”Vi hade tur som slapp dinosaurierna,” muttrade jag. ”Men hur kan barnet vara så olikt modern?”
”Hon påstår att det för nio månader sedan, innan dinosaurierna hade hittat den här sidan av planeten, kom en främling till den här byn. Han såg ut som vi, säger hon. Han var lång, brunhårig och vacker och han samlade invånarna i byn omkring sig och varnade dem för den kommande katastrofen. Han talade deras språk. Alla var ense om att han var en gud, särskilt när de såg hans avfärd. Han valde just den här kvinnan och göt sin säd i henne. Därefter kallade han på en farkost, som hämtade honom. Jag vet vem det var, men det får bli en senare historia. Nu måste vi undersöka resten av planeten.”
”Är du galen?” utropade jag förskräckt. ”Ska vi frivilligt utsätta oss för människoätande dinosaurier?”
”Vi är inte av kött och blod,” svarade Zar tålmodigt. ”Sluta se dig själv som jording. Nu är du faktiskt en slags utomjording! Dinosaurierna kan inte göra oss något. Jag ska precipitera en farkost åt oss. Jag tror att det har hänt något på planeten så att den är tom på organiskt liv, men jag kan ha fel. Det är det vi ska utröna.”
”Och lämna den här stackarn att svälta ihjäl med ungen?” frågade jag argt.
”Ingalunda!” skrattade Zar och gjorde några gester över bordsskivan. Där fanns nu ett stort fat med frukter och grönsaker och ett fat med ost och en tillbringare med mjölk. Bredvid kvinnan stod ett ämbar med vatten och på golvet låg rena tygstycken att svepa in barnet i. Zar blinkade till mig och så skyndade vi ut ur hyddan.
Vår farkost svepte på låg höjd över det vackra men lite dystra landskapet. Det var berg och skogar och sjöar, älvar och mindre öknar, men inga hav. Överallt syntes spåren efter dinosaurierna, i form av kullvräkta träd, enorma fotspår på stränderna och ett och annat gigantiskt kadaver.
Ju längre bort vi kom från kvinnan med det nyfödda barnet, desto ödsligare blev det. Det verkade som om just hennes sida av planeten var mest beboelig och som om det hade varit en jordbävning eller någon annan stor katastrof, som hade öppnat stora sprickor i bergen. På flera håll rasade fortfarande sten från klipporna, och älven, som vi kunde följa från det ursprungliga u:et, hade på sina håll svämmat över rätt grundligt. Vattenfallen störtade ner i rasande fräs och vi såg här och var spår av bebyggelse halvt begravd eller omkull rasad. Ju längre bort vi kom, desto fler döda dinosaurier upptäckte vi. Det verkade inte som om de hade överlevt, inte en endaste en.
”En meteor kan ha rasat förbi och kanske bara behövt snudda vid den här planeten för att dessa katastrofer skulle inträffa,” suckade Zar. ”Det tar tusentals år att få den ordentligt lagad!”
”Vem ska laga den?” frågade jag snäsigt, för det där med att räkna i tusentals år var inte riktigt mitt bord. Men Zar svarade inte. Han hade fått syn på något. Högt uppe på ett berg, vid randen av en djup klyfta, rörde sig en liten figur. Vi sänkte farten och gick ner på så låg höjd att vi kunde landa. Det fanns en liten platå bakom figuren, och snart stod vi på fast mark och kunde kliva ur farkosten. Det var inget vackert landskap här. Trasiga berg, ras och översvämningar var det enda vi såg. Figuren på berget var en man. Han höll ett spädbarn i famnen.
”Här kryllar ju av ungar,” väste jag till Zar, som otåligt viftade bort min enfaldiga anmärkning. Kanske ändå att den inte var så obefogad.
När mannen såg oss höll han på att tappa babyn av häpnad. Sedan tårades hans ögon och när Zar började tala med honom svarade han ivrigt och lyckligt. Jag begrep förstås ingenting. Mannen vinkade åt oss att följa honom och han ledde oss till en grotta i ett närliggande berg. Mellan tio och femton barn satt hopkurade där. Mannen var deras lärare och han hade gömt dem och sig själv när det stora skalvet kom.
Mannen hette Porrn. (R:en uttalades med ett väsande ljud). Hans utseende skilde sig mycket lite från kvinnan vi först hade mött. Barnen hade samma hoptryckta näsa och mun, de såg ut att vara både pojkar och flickor i olika åldrar. Det fanns inga fler vuxna. Porrn hade letat överallt där det gick att ta sig fram. Inga rop på hjälp hade hörts. De hade trott att de var ensamma, utkastade i en ny och skrämmande värld. Barnen hade suttit i grottan i minst en vecka och de större hade fått ta hand om de mindre när Porrn lämnade dem för att söka efter överlevande. Fanns det någon hjälp att få?
Zar sände efter förstärkning från rymdflottan. När farkosterna seglade in efter några minuters väntan, trodde Porrn inte sina ögon. Snart var både han och barnen inlastade för att fraktas till den del av planeten, där kvinnan med det nyfödda barnet bodde. Där fanns många välbevarade hus och naturen var inte skadad efter katastrofen.
”Vi tar en sväng för att se ifall vi hittar mera liv,” bestämde Zar och så var vi strax uppe i luften igen. Vi höll utkik efter dinosaurier, eftersom de var lika farliga som naturkatastrofer, men vi kunde inte se några. Vi passerade ett djungelområde som också hade klarat sig från alltför svåra skador. Där såg vi flera fåglar och några små däggdjur som påminde om apor. Zar talade med dem också, till min stora förvåning. Vad han sa vet jag inte, men det resulterade i att fåglarna gav sig iväg åt det håll Zar visade dem och i kabinen på vår farkost blev det ett förskräckligt djurliv. Fem apor tog vi hand om, två vuxna par och en unge. De tjattrade och for omkring, eftersom de säkert aldrig hade åkt rymdskepp förut.
Vi kom över ett öde landskap som verkade skrämmande. Det var bitvis höljt av snö, bitvis bara sand. Där fanns ingen växtlighet alls. Jag tyckte att det kändes väldigt deprimerande.
”Ska vi inte fara hem snart?” frågade jag, men Zar bara skrattade och ruskade på huvudet.
”Vi måste tillbaka till det nyfödda barnet,” sa han. ”Du och jag är här för att grunda en ny ras och återväxten av en hel planet, har jag ju sagt.”
”Vi kan väl inte trolla heller,” invände jag lite surt.
”Vad har du lärt dig under de här åren?” frågade Zar strängt. “Kommer du ihåg när du och Henrik hade lärt er precipitera och fick fram ett gräsligt tårtslott? Det var på lek, inte sant?”
Jag skrattade. Henrik var en kompis från Änglaskolan och vi hade haft lite dumma pojkstreck för oss, så änglar vi var. Nog mindes jag hans hiskliga palats, som var en förbjuden leksak för kunskapstörstande änglastudenter.
”Du vet ju att jag kan precipitera,” fortsatte Zar. ”Det var därför jag skickades med dig, ifall din skapelselusta skulle ta sig alltför extravaganta uttryck! Här måste vi hålla oss strikt till urprungsmetoden: vi kan ana en intressant utveckling, men än befinner den sig på begynnelsestadiet. Det nyfödda barnet, avlat av en ängel, är den hjälpare och ledare som det här folket behöver för att få sin planet på fötter. Det var en välsignelse att vi fann alla barnen, det hade jag inte räknat med. Nu kommer allt att ske i snabbare takt.”
Vi var framme vid den lilla byn på bergssluttningen och i dalen, Läraren och hans skolklass var redan där.
”Ni är väl inte rädda för flera dinosaurier?” frågade jag. ”Vi tror att de alla har omkommit.” Zar översatte åt mig.
”Skräcken för dinosaurier var ganska överdriven,” förklarade Porrn. ”Visst fanns de och visst åt de människor om de hade chansen, men de var inte så många som folk trodde. Det gick att skydda sig för dem. Det fanns bara en sort och de höll ihop på ett särskilt ställe på planeten. Ibland hände det att någon eller några gick på jakt. Det var då det var riskabelt att vara ute på natten, eftersom de bara anföll nattetid. Jag såg från farkosten att det var ett stort hål kvar av platsen där de bodde. Alla är säkert borta. Men vi hade fiender också. Det var ofta strider mellan det mörka folket och oss. Vi förstår egentligen inte varför och det var alltid vi som blev attackerade. Då måste vi ju försvara oss. Säkert är de också borta, de bodde i de otillgängliga bergstrakterna där katastrofen inträffade.”
Inne hos den nyblivna modern var det riktigt hemtrevligt. Hon hade tydligen repat sig och satt omgiven av beundrande barn och matade sin son. Bordet dignade av mat, så att alla nykomlingarna fick sig ett skrovmål. Det hade förstås Zar ordnat. Brasan mitt på jordgolvet knastrade och sprakade och sände sitt sköna ljus över alla glada ansikten.
Zar talade till dem. Jag fick senare veta vad han sa. Han beordrade Porrn att ta babyns mor till hustru och att tillsammans med henne sörja för att byn återigen blev befolkad, när barnen kom i lämpliga åldrar. Babyn skulle bli en god ledare och en av hans avkomma skulle i kommande led ärva hans förmågor. Därefter döpte Zar den lille till Cestius, efter den jordiske plebejledaren. Det var dags för Cesteion att utvecklas till en blomstrande planet med en befolkning som levde i symbios med naturen.
Medan Zar pratade smög jag mig ut till vår farkost. Jag kom ihåg de små aporna. När jag släppte ut dem ur kabinen, tjattrade de lyckligt och en av dem kom fram till mig och smackade. Jag förstod att de var hungriga. Nu måste även jag precipitera. Vad äter apor? Bananer, äpplen, päron, vindruvor och andra frukter, viskade en inte helt okänd röst i mitt öra. Det var Shalas röst. Hon fanns inte här, men hon hade tydligen följt vår resa ifrån Änglaskolans observatorium. Jag funderade en stund, sedan kom jag på hur man skulle göra.
När aporna fick se alla frukterna materialisera sig framför deras fötter, tog de så mycket de kunde i famnen och skyndade sig att klättra upp på hustaken. Det var en lustig syn, inte minst för barnen som skuttade fram från flera håll och storögt beundrade de mumsande små djuren. De skulle säkert bli goda vänner, tänkte jag. Då kom Zar.
”Nu far vi hem,” sa han. För några timmar sedan hade de orden låtit som musik i mina öron, men nu började jag trivas på den här planeten. Zar såg säkert vad som försiggick i min hjärna. Han tog min arm och skjutsade mig vänligt mot farkosten.
”Vi har grundat en ny människostam som ska befolka den här planeten,” smålog han. ”Vårt värv här är utfört.”
”Jag kan inte förstå vad jag skulle med hit och göra?” fräste jag surt när vi äntrade farkosten. ”Du gjorde ju allting.”
”Jan, du måste förstå att du fortfarande lär dig, och att det här var en lektion i hur man grundar ett samhälle på kärlek och samarbete. Porrn är en bra karl, han ror den här uppgiften i land. Du var visserligen mest åskådare, men ibland är det nyttigare än att vara deltagare. Det finns alltid möjligheter till omstart för alla planeter, men inte alla får den hjälp de behöver.”
”Jag har på känn att det är något lurt med det hela,” muttrade jag och kikade på Zars vackra profil, där han satt vid flygspaken. “Har det något att göra med jorden?”
”Det hoppas vi inte,” svarade Zar. ”Men om det värsta skulle hända så kan du hjälpa till tack vare dina nyförvärvade erfarenheter. Jorden är inte större än Cesteion, men där ryms mer ondska än den här planeten någonsin upplevt. Visst fanns det ondska på Cesteion också, men inte på samma sätt, inte så välutvecklad. Lyckligtvis utplånades de onda på Cesteion och vi hoppas att det goda segrar och frodas där nu. Vi känner inte barnen, men vi vet att barn tar efter de vuxna. Där finns bara två vuxna nu och det är bra människor, båda två. Redan om tio jordeår ska vi resa dit igen och ta reda på vad som har hänt.”
Vi hade höjt oss över byn och Zar lät farkosten kretsa lite grann innan vi stack iväg. Det var inte långt till marken. Plötsligt fick vi se ett tiotal varelser rusa ut ur skogen som låg bortanför den nedre byn. De var försedda med pilar och pilbågar och de störtade fram till byn. Zar flög tillbaka till landningsstället och landade. Vi hade trott att vi lämnade en fredlig by utan fiender, utan något annat liv än det som fanns där nu.
Barnen, som lekte med aporna var de första att upptäcka inkräktarna. De sprang skrikande in i huset. De främmande varelserna upptäckte oss och kom springande mot oss med höjda pilbågar. De visste inte att vi var en aning svårfångade, tänkte jag belåtet. Jag undrade vad Zar tänkte göra. Men han stod alldeles stilla vid min sida och pilarna som haglade mot oss berörde oss inte. Zar höjde handen och ropade något åt varelserna. De var inte riktigt av samma sort som de andra. Dessa varelser var egentligen mer människoliknande, så när som på att deras ansikten var breda, pannorna mycket höga och ögonen djupt insjunkna under buskiga ögonbryn. Hudfärgen var mycket mörk. Det fanns tydligen andra stammar kvar på planeten, fastän vi inte sett tillstymmelse till liv när vi kretsade över den.
När de märkte att pilarna inte bet på oss, föll de på knä och började sjunga. Jag tyckte att det var en egendomlig reaktion.
”Det var intressant att det finns flera stammar,” viskade Zar. ”De tror säkert att vi är gudar och det är bäst så.”
Anföraren av den främmande stammen kom försiktigt fram till oss när Zar vinkade till sig honom. Krigarna hade slutat sjunga och stod stilla och betraktade oss. Zar berättade sedan deras samtal. Det hade varit så sedan urminnes tider att det svarta folket och de andra varit fiender. Orsaken låg långt tillbaka i tiden, när en svart kvinna gifte sig med en av de andra. Det svarta folket hade betraktats i underläge, i varje fall hade de känt sig så. Den svarta kvinnan hade nämligen dött i barnsäng mycket snart efter bröllopet och barnet dog också. Detta ansåg det svarta folket vara ett olyckstecken. Därefter kom misstankarna som följdes av fiendskap. Barnaföderskan, som hette Baila, och Porrn kallade sig för cestier, men de andra hade inget annat namn än det svarta folket.
Zar hade talat med den svarte anföraren om kärlek. Han hade förklarat att som situationen verkade just nu fanns inga andra människor på Cesteion. Om någon mer hade lyckats gömma sig i någon skreva, så skulle det nog märkas så småningom. Ingen vill ju hungra ihjäl. Kärlek mellan de båda stammarna var nödvändig för planetens uppbyggnad. Zar försäkrade att Porrn och Baila var vänligt stämda och att de önskade leva tillsammans med det svarta folket.
Samtalet resulterade i att de tio krigarna överlade med varandra en stund, därefter hämtades de fem kvinnor som överlevt tillsammans med dem och som hade gömt sig i skogen. Det fanns rikligt med bostäder åt dem alla. Porrn och Baila, med barnet i famnen, vågade sig ut ur sitt hus och Zar och jag fick se en rörande bild av försoning. Det svarta folket sjöng igen. Det var tydligen deras sätt att uttrycka känslor – inte det sämsta, eller hur?
Nu kunde vi äntligen lämna planeten Cesteion och hoppas att ljus och mörker blandades, inte bara på ytan men också i människornas hjärtan.
Jag anade varför vi varit där. Jag tog det som en varningssignal till jorden.
2. Ny Tidsresa På Änglavingar
Jag ville börja med att berätta om resan till Cesteion, för på något sätt var den inledningen till en hel mängd andra händelser. Jag måste säga några ord om tiden, så att ni förstår mig bättre. Tidsbegreppet är uppfunnet av människorna, för egentligen existerar allting samtidigt. Det har ni väl hört förut? Det går inte in i alltför trånga skallar, för det är så knepigt att rynkorna åker kana i pannan. Tiden finns inte, man kan göra tidsresor och det finns en teknisk möjlighet att böja tiden så att förändringar i det kosmiska systemet kan åstadkommas. Det trodde ni väl inte? Det är ju en kanonad av motsägelser, eller hur?
Ni är vana att se på klockan och rätta er helt efter den. Jag reagerade precis likadant när jag kom hit. Jag glodde ideligen på armbandsuret som jag inte hade och letade efter väggklockor överallt. Men när jag fick alltihop förklarat av Zar och Shala, så var det inte så svårt att begripa. Jag måste vänja mig av med tiden.
Tidsresor sysslar vi mycket med här, det går som smort. På jorden ser man annorlunda på tidsresor, men låt oss förmoda att sådana skulle upptäckas av era forskare nu. Hur skulle världen se på detta? Naturligtvis vore den första frågan: Hur ska vi kunna begagna oss av sådana resor? Inte begagna oss på bästa sätt, utan hur ska vi kunna utnyttja dem? Kan man tjäna pengar på tidsresor?
Härifrån gör vi tidsresor både i farkoster och utan. En ensam person behöver ingen farkost, han använder enbart tankekraft, men är man flera så är det bekvämast att göra resan i en farkost. Det finns en hangar i anslutning till observatoriet i Änglaskolan. Därifrån går många färder. Jag berättade för er om många av mina utflykter i På änglavingar. Men jag vill komma med ännu en förklaring innan jag beger mig ut på nästa.
Tiden här och på jorden måste räknas på helt olika sätt. Det kan gå tio år hos er och en sekund här – eller varför inte tio sekunder? När vi besöker en planet som till exempel jorden, måste vi vara insatta i er tideräkning. Detta gäller också Cesteion, som har ett liknande tidssystem som jorden. Jag sa att tid inte existerar för oss, men för er är det annorlunda. Vi har särskilda mätare – klockor om ni så vill – som anger tidsskillnaderna på olika planeter. De är inställbara på ungefär vilken tid som helst, och de räknar ut astronomiska tal för att komma fram till just den planetens eller stjärnans sätt att beräkna tiden. Det är stora skillnader, beroende på hur många solar som finns, stjärnornas belägenhet etc. Vi måste utgå ifrån sådana beräkningar när ni, kära läsare, följer med mig på mina resor och besök i de mest skiftande miljöer och tidsåldrar – en del i helt andra världar, långt utanför vårt universum.
Jag blev kallad till ett möte i Änglaskolan igen. På vägen dit kände jag plötsligt en närvaro bredvid mig… javisst, det var Shala. Hon fnittrade till när hon såg att jag blev överraskad, sedan stack hon som vanligt sin lilla hand i min.
“Nu är det min tur att fara ut på uppdrag med dig,” smålog hon så att de djupa groparna i hennes kinder blev synliga.
“Till jorden?” undrade jag spänt och förhoppningsfullt. Hon skakade på huvudet.
“Jan, du har delvis fått behålla ditt minne av det sista jordelivet,” påpekade hon. ”Dels har du ständig kontakt med ditt skrivarmedium och måste vara medveten om hennes arbete och händelser och nyheter i världen. Du måste också minnas vissa saker för att kunna skildra andra. Men vårt uppdrag gäller inte jorden.”
Det hördes att jag inte skulle få veta mer. I Änglaskolan fanns flera mötesrum och dit kallades man alltid när något nytt program skulle förberedas. Shala förde mig till ett samlingsrum som jag aldrig hade varit i förut. Det var ett rymligt, vackert rum som gick i grönt och guld. Ett lågt runt bord var placerat i mitten och kring det fanns låga soffor i ring, klädda med ett guldglittrande grönt tyg. Jag blev ombedd att sätta mig och vänta. Zar var där, men efter en kort stund kom den jag minst av allt väntade mig: Mästaren Melchizedek. Han kom leende fram till mig och grep tag i båda mina händer.
“Min käre Jan!” utropade han och det rös i mig av glädje vid ordet “käre”. Vilken ära! Naturligtvis var det fel att tänka så, men Melchizedek stod högt på min beundrarlista.
“Det är dags för dig att inte bara besöka främmande planeter eller delar av vårt oändliga vara. Du ska få resa in i vad man skulle kunna kalla för framtiden. Du har mycket att lära där. Shala blir medresenär men själv kommer jag inte att delta i den resan. Det blir en mystisk resa över alla gränser – då menar jag tekniskt utförbara gränser, sett ur mänsklig synpunkt. Nu får du kasta av dig alla fördomar och ta på dig en skimrande klädnad, som för dig in i något du i dina vildaste drömmar aldrig kunnat föreställa dig.”
Hualigen, tänkte jag, som vanligt den fundersamme Janne. Skulle jag fösas in i nya världar och tillstånd, som jordens människor kanske inte skulle fatta? Jag berättar ju det här för en jordekvinna, måste det inte vara begränsat då? De som går omkring därnere på sina mer eller mindre stadiga ben känner sig väl inte sugna på en alldeles ofysisk världsomsegling? Skulle jag bli en ny kapten Nemo eller flygande Holländare? Kosmos är så oändligt stort att bara tanken på storleken kan skrämma livet ur en stackars människa.
”Dels är du ingen människa längre, dels är det inte för att skrämmas som du och Shala ska ut på den här turen. Det är en lärdom om vad kosmos egentligen är,” försäkrade Melchizedek, ”eller den ursprungliga kosmologin, om du tycker det låter bättre. Vi är bara soldater i en armé av väsen som inte kan jämföras med någonting annat du kan föreställa dig. Vi känner oss lika underordnade dem som människorna känner sig underordnade oss eller Kristus eller Gud.”
”Vad säger du!” utropade jag förskräckt. ”Det var väl ändå att ta till i blygsammaste laget. Vi lär våra barn vördnad inför den Högste. Vad mer kan du lära oss änglar?”
”Vördnad inför Skapelsen sådan den verkligen är. Vördnad inför den sinnrika Kraft som ni ska få lära känna. Mer kan jag inte säga. Vi träffas igen vid resans slut.”
”Ska vi flyga med en farkost?” undrade jag.
”Jag vet ett bättre fortskaffningsmedel! ” smålog Melchizedek och i samma ögonblick uppenbarade sig Jolith. Det blev en återseendets glädje. En resa utan bagage kan inte göras bättre än på ett par änglavingar. Shala och jag kravlade upp på Joliths utfällda, duniga, härliga vingar. När man inte är av kött och blod så glider man inte så lätt, så jag gjorde som Shala, jag lade mig ner på rygg och sträckte ut benen i ejderdunet. Det var en kunglig känsla.
Jag anade inte att detta skulle bli det största äventyret av alla: en svindlande resa genom världarnas världar, de vises sanna sten, det absolutas absoluta. Jag anade inte att lösningen på alla gåtor fanns därute i kosmos och att den skulle uppenbaras för oss i sin otroliga, vidunderliga skönhet. Jordens framtid låg i mina händer att förmedla till nutidens människor – och jag fattade det inte ännu.
Där vi låg med händerna under huvudet och fötterna i dunet såg vi bara stjärnhimlen. Vi såg stjärnor och planeter lysa med olika styrka, vi såg kometer och stjärnskott och en kakafoni av ljud hördes hela tiden. Vi hade sett detta förut. Vi kände oss riktigt blaserade. Att färdas på Vintergatan – eller var vi nu befann oss – var inget nytt. Men Jolith vände på huvudet och smålog:
”Det här är bara början,” sa hon. ”Vi ska strax ge oss in i andra universum.”
”Hur många universum finns det?” frågade jag oroligt. Det verkade som ett oändligt företag vi gett oss in i.
”Det kan jag svara på,” kvittrade Shala. ”Jättemånga! Där fick du! Men vi har ett bestämt mål: det är Centrala Universum som ligger i mitten, omgivet av sju så kallade superuniversum, som innehåller många galaxer och planeter (se bild sid 39). Det är alltings början och alltings slut.”
Jag gäspade. Tröttsamt med sådana där astronomiska upplysningar. Inte blev man klokare av dem heller. Bäst att ta sig en tupplur medan man ligger så här skönt, tänkte jag, och tuppluren infann sig omedelbart.
Jag vaknade med ett ryck. Det var ett förskräckligt ryck, hela jag hoppade högt, rullade runt och föll hårt. Jolith hjälpte mig upp och förvirrad slog jag upp ögonen. Mina långa ben skakade efter dunsen och jag såg mig häpet omkring. Vi var inte längre ute i rymden. Vi stod på fast mark på en saftigt grön äng som var bra lik jordisk mark. En lagom sval vind strök mot mina kinder, himlen var vackert blå utan ett moln, men några främmande himlakroppar rörde sig däruppe. De lyste och glänste och de föreföll ganska nära.
“Vilken antiklimax!” utropade jag. ”Slå kullerbytta på gamla hederliga jorden! Nu har ni allt skojat med mig, flickor! Visserligen känner jag inte igen de där föremålen på himlen därborta, men de är förstås UFO:n! Av det gröna gräset och de små blommorna i olika färger att döma är vi någonstans i Norden och det är sommar.”
Shala skrattade så hon kiknade. Jolith lade sin arm om min axel. Hon hade krympt till vanlig änglastorlek och hon såg mig djupt in i ögonen.
”Jag har fört dig till ängar förut, Janne!” smålog hon. ”Men ingen äng har varit som den här, det lovar jag dig! ”
Jag svängde om och kikade åt alla håll. Jag såg bara ängen, den var utan början och utan slut. Inte ett träd syntes, inga berg, inget vatten, bara den gröna, gröna ängen. Men plötsligt lyste det till och jag hörde musik. Shala tog min ena hand, Jolith den andra. Det var som på Operan i Stockholm, när en kuliss sänktes ner från maskinverket i ovanvåningen. Jag tänkte på pilgrimskören ur Tannhäuser. Det var en av mina absoluta favoriter. När tonerna började skölja över oss försökte jag ge dem namn, men de var namnlösa och obeskrivbara. De tilltog i styrka och samtidigt tog den strålande företeelsen mark. Det var en port, en gyllene port, en port av gyllene strålar, av ljus, av ljusstrålar… Jag föll på knä i ödmjuk förundran.
”Vi ska igenom porten,” viskade Shala i mitt öra. ”Res på dig och följ med mig.”
”Ni ser mig inte förrän vid hemresan,” sa Jolith och kramade om oss båda. ”Då möts vi här igen, vid den strålande porten.”
Vips var hon försvunnen: hon höjde sig upp i luften och sen var hon bara borta. Jag strök mig över pannan. Undrens tid fanns tydligen här också och den skulle vi kliva in i! Men Shala drog otåligt i min hand och så gled vi in genom portens fantastiska ljus. Det var som att dö en gång till, tänkte jag.
Innanför porten i Superuniversum
När mina ögon hade vant sig vid det starka ljuset, kunde jag urskilja både Shala och landskapet omkring mig. Vi befann oss inte längre på en grön äng. Vi stod på ett torg – men vilket torg! Byggnaderna omkring torget lyste i rena, klara, ljusa färger och de liknade inga byggnader jag sett förut. Det fanns människor runt omkring oss – ja, jag kunde då inte se annat än att det var vanliga, hederliga människor. De var annorlunda klädda än vad jag mindes från min sista jordefärd.
”Människor?” andades jag i Shalas rosenöra.
”Vad tror du annars? Väntade du dig monster?” viskade hon retfullt tillbaka.
Människorna var mycket ledigt klädda. En del hade långa, en del korta plagg. Färgerna var ljusa och glada och med många vackra mönster. Deras hudfärger och hårfärger varierade, men alla var de, åtminstone vid hastigt påseende, vackra. De verkade glada och vänliga. De nickade och smålog mot oss hela tiden.
”Välkomna till framtiden!” sa en röst bakom oss. Jag vände mig om. En man i svagt blågrön mantel stod bakom oss. Hans hår och skägg räckte till marken och var snövitt. Ansiktet var yngre än man kunde tro och de djupblå ögonen tycktes kunna se hur långt som helst. Han omfamnade Shala som om de var gamla vänner och sträckte ut handen till mig.
”Jag har hört mycket om dig, Jan,” sa han. ”Nu är det dags att vi lär känna varandra och att du får vandra och studera i Centrala Rasens rike. Här finns mycket att se och begrunda. Den Centrala Rasen har funnits längre än människan och vad mera är, vi skapade människorna.”
”Jag trodde att Gud skapade människan,” vågade jag invända. Mannen nickade och log.
”Visst, Jan, visst hade han ett finger med i spelet. Men vi ska inte prata så mycket om skapelsen som om det rike du just nu befinner dig i – den Centrala Rasens rike.”
”Har aldrig hört talas om det,” muttrade jag, men följde snällt i hälarna på mannen och Shala, som gick ett steg före under ivrigt samtal. Jag förstod inte var jag befann mig och inte heller vad vi hade att göra i ett land som liknade jorden så väldigt mycket. Men jag skulle snart få se var likheten slutade.
Än så länge gick vi på gator. Inte kullerstensbelagda, utan släta som asfalt, men mycket ljusare i färgen. Vi kunde gott gå mitt i gatan, det fanns inga trottoarer men heller ingen trafik. Hur jag än försökte komma ikapp Shala och den vithårige, så gick det inte. De var hela tiden flera steg före. Jag hejade och ropade, men de tycktes inte höra mig. Jag har fortfarande långa ben så jag började springa. Ändå hann jag inte ifatt dem. Jag undertryckte min önskan att säga ett fult ord – det gör inte änglar – och saktade i stället av. Jag kunde väl gå på upptäcktsfärd för egen maskin? Men nej, det gick inte det heller. De båda där framme saktade genast ner och så kom det sig att avståndet mellan oss hela tiden var detsamma. Så började det snurra. Plötsligt kände jag åter Shalas hand i min och på andra sidan en större hand. Vi snurrades runt i spiral och sögs in i något… Jag vet inte hur eller vad, för när jag vaknade till sans var vi inte kvar i staden. Jag stödde mig på den vithåriges arm och Shalas pärlande skratt var signalen till uppvaknande. Vilket uppvaknande!
Luften omkring oss var tät och samtidigt genomskinlig. Den lyste i olika nyanser av gult, rosa, rött och flera färger som är svåra att beskriva i mänskliga ord. Det fanns en rörelse i den som liknade energivågor, skimrande, lysande, hela tiden i en viss, jämn rytm. Det verkade som om dessa energivågor utlöste ljud, eftersom mäktiga toner ljöd som från det innersta av en dom. Tonerna fyllde våra bröst så att vår andning djupnade och följde med i den härliga, främmande rytmen. Vår följeslagare lade en arm om Shalas axlar och en om mina. En förunderlig värme spred sig inom mig och hela tiden kände jag hur jag växte – inte fysiskt, utan det var mitt medvetande som växte.
”Det är nödvändigt att ni växer härinne,” viskade mannen ordlöst. ”Jag, Oshio, känner på samma sätt som ni fastän jag varit härinne flera gånger. Se er omkring lite mer!”
Jag var inte sen att följa hans uppmaning. Mitt huvud var klart som kristall och jag kände hur jag öppnades på samma sätt som en blomknopp öppnar sig i solskenet, efter daggens fuktiga smekning. Jag uppmärksammade något som jag inte hade sett tidigare. Ett enormt stort föremål vilade som i en famn av mjuka, svagt rosafärgade molnliknande tussar. Föremålet var djuprött och det gick strömmar igenom det som föreföll passa ihop med musikens rytm. Jag genomfors av en skälvning och jag kände att Shala reagerade likadant. Oshios händer tryckte våra skuldror på ett betryggande sätt.
”Ni befinner er i Guds hjärta,” viskade han knappt hörbart. ”Den Store Andens hjärta sjunger för er. Få varelser äger tillträde till denna sakrala plats. Låt oss omfamnas av de helande tonerna från allt livs Medelpunkt.”
Vi stod så, orörliga och med upplyftade huvuden mot taket i en levande katedral. Det vill säga, det fanns inget tak. Ovanför hjärtpunkten där vi stod syntes bara strömmande energier som virvlade runt och fram och tillbaka i den aldrig upphörande andningsmusiken. Jag vet inte hur länge vi stod fångade i icke-tidens magnifika turbulenser. Till slut förflyttades vi ånyo in i en snurrande spiral.
När jag vaknade till sans befann vi oss i en tunnel med trappsteg som steg uppåt och Oshio klättrade först, därefter kom Shala och jag var som vanligt på efterkälken.
“Är vi kvar inne i … inne i … Honom?” flåsade jag. Shala vände sig om och smålog milt överseende.
”Det var en engångsupplevelse, Jan,” svarade hon. ”Det var beviset för en existens som skapat världar till sin avbild. Om du någonsin har tvekat så gör du det inte nu.”
“Får man se Skaparen i sin helhet?” vågade jag fråga. Den här gången svarade Oshio.
“I Helheten, menar du? Det är Helheten som uppenbaras för dig genom miljoner skapelser. Det har bara varit ord för dig förut, kanske gudomlig visdom – nu är det meningen att du förstår verkligheten, den verklighet som kärleksfullt bygger delarna.”
Vi kom upp på en jättelik plattform och kunde pusta ut efter de mödosamma trapporna. I mitten av den fanns ett jättestort bord och på det bordet låg något som jag förstod föreställde en kula. Bordet var ca 8 meter långt och lika brett, alltså en gigantisk fyrkant. Varje hörn bars upp av en enorm pelare, vars översta del var en skulptur. En del var ett människohuvud, en annan del var ett lejonhuvud, den tredje delen en stor lotusblomma och den fjärde en enorm, vackert formad kristall. De fyra rikena gällde tydligen även här, tänkte jag. Kartan, som hade oval form, var i gnistrande färger och tycktes leva – eller gjorde ett levande intryck. Färgerna pulserade, men varje linje var så tydlig som om den var etsad.
“Här har du en karta över våra åtta universum,” (se bild sid 39) förklarade Oshio. ”Ni befinner er just nu i Centrala Universum och runt omkring det svävar sju andra s.k. superuniversum. Centrala Universum är orörligt och evigt, medan de andra sju är skapade av tiden och roterar motsols runt Centrala Universum. Omkring dessa sju superuniversum finns en yttre rymd som är ofysisk och som utgör möjligheten för dem att utvidgas. Det är en rymd som är ett utrymme. Du kommer att få besöka ett av superuniversumen med en av mina vänner och jag lovar dig, Jan, att det blir fantastiska äventyr.”
”Hörnpelarna på det här bordet,” fortsatte han, ”representerar de fyra rikena även här: mineralriket, växtriket, djurriket och människoriket. Det är grundstenarna för Skapelsen. Överallt möter du dessa riken och de fyra elementen – jord, eld, vatten och luft. De sistnämnda är dock mer tänjbara eftersom vi går in i olika former av eteriska och massiva grundämnen som ännu är okända på jorden.”
”Fysik var aldrig mitt bord,” muttrade jag. ”Det där låter krångligt.”
”Just därför ska du få uppleva det,” sa en djup röst bakom mig. Jag vände mig om. En man i violett mantel smålog mot mig. Han hade svart, en smula gråsprängt hår och klara mörkblå ögon. Ansiktet var ganska brett med höga kindknotor, en rak bred näsa och en vackert formad mun.
”Jag heter Maorion,” fortsatte han, ”och det är jag som ska bli er guide på de olika planeterna …”
”Förlåt,” avbröt jag, ”ditt namn påminner om en gammal kultur på jorden: maoriernas.”
”Det stämmer,” svarade Maorion. ”Den kulturen, tillika med några till, är urgammal. Vi som har varit med om att instifta dem för tusen och åter tusentals år sedan har också behållit namnen på våra skapelser. Några av dem har flyttat till något av de universum du ser här på kartan. De är alltså ännu okända eller bortglömda på jorden. Kulturer kommer och går, men en del är alltför bra för att få lov att helt försvinna. Dem tar vi vara på med hjälp av Skaparen. Det finns alltid plats för goda och utvecklingsbara energier här någonstans.”
”Maorierna finns ju fortfarande på jorden,” invände jag. ”Kommer de hit om de dör ut?”
“Javisst,” svarade Maorion. ”Jag tänkte att du skulle få träffa några av kulturskaparna om en stund, de kan berätta intressanta saker. Nu ska ni fortsätta er resa.”
Han bredde ut sin mantel omkring Shala och mig, och i ett slag var det vackra rummet med kartbordet borta. Oshio var också försvunnen och jag var ledsen för att jag inte hade fått ta farväl av honom. Luften var tom igen – tomrummet var fullt, tänkte jag kryptiskt. Men reser man i mystikens tecken så börjar man tänka märkliga saker. Det lilla sandkorn i universum som är jag blåste iväg till nästa äventyr.
3. Mayaindianernas Planet
Jag vet inte i vilken ordning vår nye vän Maorion valde våra besök på planeterna i något av de sju universumen. De är väl likvärdiga, tänkte jag, och endast det Centrala Universumet, där Skaparen bor, står över de andra i rang. Om nu rangordning finns på det här bygget, tänkte jag vidare i den tomma luften som strax inte var tom längre.
Vi hade ”flugit” i glidflykt i Maorions mantel och det töcken som hela tiden skymt sikten revs isär av en osynlig vind och blottade ett landskap nedanför oss. Sakta gled vi neråt mot de höga berg och ettrigt gröna platåer som faktiskt såg nästan jordiska ut. Blåa och gröna små sjöar lyste som juveler i landskapet nedanför bergen. Det fanns många sjöar och de verkade vara väldigt små. Jag skulle snarare vilja kalla dem dammar. En del av dem ångade och jag förstod att det var varma källor, som på Island och Nya Zeeland.
Vi tog mark på det gröna sammetstäcket på en platå. När dimmorna skingrades ännu mer upptäckte jag att det låg en stad nedanför oss. Stad eller by, tänkte jag, det kan kvitta, därför att det liknade ingendera. Bebyggelsen korsades på flera ställen av vattendrag, vilka rann likt skimrande silverband i ett till synes oplanerat mönster. Det verkade som om husen byggts mellan vattenlederna och spindeltunna broar hängde som sällsamma smycken överallt. Jag hade aldrig sett så många broar förut. Man skulle kunna likna alltsammans vid en jättespindels väv, där byggnaderna var offren och broar och vattendrag utgjorde själva väven.
”Du kan ta alla broarna som mönster för hur helheten binds ihop,” sa Maorion som antagligen lyssnat till mina tankar. ”Ingenting som ni finner i något av dessa sju universum saknar betydelse. Allt hänger ihop för att bevisa sammanhanget i allt levande.”
”Broar är inte levande och de ser så bräckliga ut, så de kan gå sönder när som helst,” vågade jag invända. Maorion tittade på mig med huvudet lite på sned och en humoristisk glimt i de djupblå ögonen.
”Hur länge har du bott i Änglariket?” frågade han. ”Allting här lever. Minns du de fyra benen som bar upp kartbordet? De mindre delarna bildar eller sammanfogar de stora. Har ingen talat om för dig att mineraler har själ liksom växter, djur och människor? Silverbroarna som du ser överallt därnere lever lika fullt som de människor som går på dem. Broarna tjänar människorna, men människorna, vem tjänar de?”
”Gud,” föreslog jag. ”Den Store Anden eller Skaparen som vi nyss besökte. Han härskar över allting i världar utan gräns, eller hur?”
”Härskar!” utropade Maorion och slog ut med armarna. ”Du använder fel ord, ord som har med makt och regeringar att göra. Skaparen är ingen härskare, han är en skapare. Det är skillnad det. Silverbroarna tjänar människorna på det sättet att de hjälper dem att gå över vattnet. Det är enklare med broar än med båtar, även om båtar används här också på ganska många ställen.”
”Levande båtar?” frågade jag sarkastiskt. Men ironi bet inte på Maorion.
”Det är just vad de är,” svarade han allvarligt. ”Båtar som byggs med insikt blir en slags levande varelser. Insikt strömmar igenom allting på den här planeten. En djupare insikt än jordens människor anar, därför att ingen har lärt er att den existerar. Insikt är visdom från individens eget inre. Det är medfödd visdom, som finns i varje DNA-mönster, men som ignoreras och sällan utnyttjas.”
”Kanske för att ingen vet om det,” inföll jag. ”Det behövs upplysning på jorden.”
”Man måste veta hur man öppnar den, man måste ha en nyckel,” förklarade Maorion och började klättra nerför berget. “Kromosomerna har sin egen röst. Följ med mig så får ni träffa de gamle som är unga!” Han började vissla och jag kunde inte fråga mera. Pratande kromosomer kantänka! Jag dolde ett småleende i handen. Det passade sig nog inte att skratta och det var knepigt nog att gå på det knaggliga bergets yta, som stupade ganska brant neråt utan några hål eller upphöjningar att fästa foten vid.
”Gå inte som en jording!” fnissade Shala. ”Du kan sväva lika bra som vi, men du snubblar visst omkring i dina egna tankar, du! Vänta bara, så får du bevis på att Maorion inte pratar i nattmössan!”
Faktum var att jag inte alls kände mig utomjordisk här. Jag hade faktiskt fallit tillbaka i rollen som den jordiska Janne. Kanske berodde det på att allting här var så annorlunda, så överjordiskt vackert och märkvärdigt, och ändå påminde mig om vår älskade jord på ett sätt som jag egentligen inte förstod. Det var som om allting vibrerade. Husen vibrerade, gatorna vibrerade, broarna vibrerade … Det var en vibration som fanns i luften men som inte var störande, bara rogivande och skön. Vibrationen föll in i ens egen rytm på något sätt. Jag kände mig så som en fysisk människa känner sig när hon är så där oerhört lycklig. När man upplever någonting positivt väldigt starkt så tar det liksom tag i en och man börjar vibrera, inte sant, kära läsare? Att få gå omkring i detta lyckorus hela tiden var i sanning en gudagåva.
”Det är ingen gudagåva, det är ditt DNA och dina celler som finner gemenskap med alla andra DNA häromkring,” sa Maorion vänligt. ”Vet du om att du har blundat hela tiden? Det är dags att titta upp nu!”
Vi stod på en gata eller kanske man skulle kalla det för en aveny. Det fanns byggnader i form av pyramider och andra var fyrkantiga eller runda. En lummig vegetation omgav oss både mitt på gatan och på sidorna. Det fanns blommor, buskar och träd överallt. På sina ställen gav det intryck av en djungel, men jag såg varken vilda djur eller andra farligheter. Gatan – eller vad man kunde kalla den – rann som en bred silverflod rakt igenom den praktfulla växtligheten. Man kunde skymta en husgavel eller någon annan del av ett hus som blänkte till inne i ”djungeln”. Jag såg människor som skyndade fram och tillbaka, alla med ett målmedvetet uttryck i ansiktet. Deras hy var ljusbrun och deras hårfärg varierade, men de gav intryck av att vara indianer.
”Någon sorts indianer?” undrade jag.
”Ja, här har du mayaindianernas ursprungsplanet,” smålog Maorion. ”Härifrån kom de och hit har de kommit tillbaka efter att ha lämnat sitt kulturarv på jorden. Kom, ska ni få se!”
Det dröjde inte länge förrän gatan öppnade sig mot en cirkelrund plats. I mitten fanns en jättelik stele, full av uthuggna tecken och figurer. Runt den löpte ett staket, också det av sten och ganska lågt. Det var inget vanligt staket utan låga, skulpterade människofigurer som antagligen representerade personer ur Mayarikets historia. Ett jättehögt tempel reste sig i bakgrunden. Det var i pyramidform, byggt i avsatser, och materialet föreföll vara av silver. I varje fall glänste det så att det gjorde ont i ögonen. Jag blev alldeles bländad.
”Välkommen till mayaindianernas ursprungskultur!” utropade en röst i mitt öra och när jag gnuggade ögonen såg jag en man och en kvinna stå framför mig. Jag har säkert någon gång i mitt jordeliv sett bilder av mayafolket, men de här personerna liknade ingenting av det jag kunde dra mig till minnes. Det var två lysande sköna varelser. Visst var de människor i hela sitt utseende och beteende, men ändå tyckte jag de verkade gudalika. Båda smålog mycket vänligt och det var mannen som hade talat. Han var klädd i en ljus, lång mantel som hängde lös och visade en guldstickad tröja och en knäkort kjol – nej vi kallar det för kilt, så låter det bättre. Hans huvudbonad var dekorerad med broderier av guldtråd och ädelstenar. Kvinnan hade en lång ljusgrön klänning med ett vackert broderat bälte. Nertill på fållen fanns en mångfärgad pärlbård. Hon var barhuvad och hade långt, svart hår som skiftade i rött. Det märkligaste av allt var deras tänder. När de log blottades en jämn vit tandrad besatt med ädelstenar! Varenda tand hade en ädelsten anbragd på sin släta yta. Det gnistrade verkligen bokstavligen om deras munnar!
”Du kanske trodde att vi var mera lika de jordiska mayaindianerna?” skrattade mannen och tog mig vänligt under armen. ”De urartade när de bosatte sig på er vackra jord. Minnena av mayafolket är fyllda av skräckberättelser om mord, tortyr och människooffer. Det blev så till slut, men det var ingalunda så från början. Följ med oss in i templet så ska du få se.”
Utanpå det silverskimrande templet löpte en lång trappa med avsatser. När jag tittade på Maorion så blinkade han till mig och Shala fnittrade lite på sitt vanliga vis.
Jag undrade verkligen hur templet skulle se ut inuti och vägen upp var ganska lång och mödosam, åtminstone för den som inte kunde sväva. Men jag svävade förstås.
Byggnaden var säkert själva arketypen till mayaindianernas trappstegsformade pyramidtempel. Jag suckade saligt vid tanken på hur priviligierad jag var som fick se detta. Högst upp fanns två våningar. Den understa hade en magnifik port, inramad av utsökta skulpterade ornament. Den översta ingångsporten, allra högst upp, såg nästan eterisk ut och var inbäddad i ett prunkande ramverk av slingerväxter. Vad som fanns under dem kunde man inte skönja, men det glittrade och blänkte, så det var säkert något extra fint. Vår guldskimrande vägvisare tryckte på något ställe på den nedersta porten så den gick upp. Vi följde med honom in.
Det här liknar verkligen inte en kyrka, tänkte jag och såg mig förvånad omkring. Jag hade trott att där fanns altare och bänkar, men jag såg bara de vackraste målningar från golv till tak, och längs väggarna löpte en lång rad bekväma soffor. I mitten, på ett litet podium, stod en skulpterad stol med mycket vacker klädsel.
”Här samlas prästerna till överläggningar om de problem som finns,” förklarade vår guide. ”Jag är en av dem och jag heter Zalanki. Min hustru här heter Miyra. Hon ska senare visa er en vanlig bostad, som till exempel vårt hem. Till de här två våningarna kommer inte allmänheten. De har sitt eget samlingsrum i nedre delen av pyramiden. Där finns också flera små rum för sjuka och bekymrade människor. Vi har präster som är läkare för både kropp och själ. Behandlingsrum har vi i bortre delen av pyramiden och en utrustning som kan bota de flesta sjukdomar.”
”Röntgen till exempel?” framkastade jag så nonchalant jag kunde, eftersom jag var mycket imponerad.
”Menar du genomstrålning?” frågade Zalanki. ”Vi har utvecklat ett mycket avancerat system för det, som jordens människor ännu inte funnit på.”
”Hur kan det vara möjligt?” frågade jag. ”Mayafolket var ganska primitiva om man bortser från deras kalender. Fick de inte med sig några kunskaper härifrån?”
”Jo, de fick ett digert bagage med sig, men de föredrog att glömma bort sin förra existens i detta universum, så kunskaperna blev ganska fort utplånade i stället för utvecklade. Det var skrivkonsten och byggnadskonsten som höll sig kvar och som har bevarat delar av deras kultur.
Skrivtecken och matematiska tecken och formler dröjde kvar i några av mayaindianernas sinnen. Likaså hade de en enastående siarförmåga som gick i arv från far till son och aldrig dog ut som allt det andra. Blodtörsten som fanns i den felaktiga religionen och våldet uppfann de själva. Det fanns på den tiden andra stammar som var fientligt inställda och som krigade mot dem. Så kom striderna och dödandet in i deras kultur. Det finns inte här. Men vi blev inte ens kvar som gudar, de skapade själva gudar och gudabeläten som deras förfäder, dvs. vi, inte kände till.”
”Du måste också förstå,” avbröt Maorion, ”att inte alla människor var välutbildade ens om de kom härifrån. Vi visar här huvudstaden eller huvudplatsen för det ursprungliga mayafolkets kultur, men det finns på den här planeten, såväl som på andra planeter, en baksida.”
”Var då?” undrade jag och såg mig omkring i rummet. Alla skrattade.
“Inte här,” sa Shala. ”Ett universum är stort, begriper du väl. Vi besöker bara en av planeterna här.”
”Vad finns här ovanför?” var min nästa fråga.
”Det är översteprästens heliga rum,” svarade Zalanki. ”Dit har ingen mer än han tillträde. Det är ett rum som på jorden användes till offer. Det enda vi har offrat här är blommor. Vi beger oss ner till de allmänna salarna i stället.”
Därnere var det också fantastiskt, tyckte jag. Jag var häpen inför de tekniker som uppvisades både inom naturmedicin och psykologi. Rummen kunde inte vara mer bekvämt inredda om de funnits i nuvarande jordetid, apparaturen i den medicinska avdelningen föreföll mig så avancerad att jag inte vågade fråga om den.
“Vad allt verkar lugnt och lättflytande här,” anmärkte jag i stället när vi gick ut från pyramiden.
“Vi har inga krig, ingen fiendskap, men naturligtvis är vi inte förskonade från problem,” smålog Zalanki. ”Det jordiska mayafolket flyttades hit när kulturen upphörde på jorden. En del inkarnerade, några få kom hit på annat sätt. Vi tog hand om de våra och vi kände stor sorg över att de hade misslyckats. Ändå bär deras efterlämnade skrifter och inristningar vittnesbörd om en långt kommen kultur, som t.ex. den berömda kalendern. När de kom tillbaka hit önskade vi att de skulle inlemmas i ursprungskulturen som vi har här. Det gick inte alls. De hade blivit envisa och enkelriktade efter jordeliven. De ville ha självstyre och så blev det. Krig, våld och annan skadegörelse är förbjudet på denna planet, men vi kan inte svara för alla våra invånare. De frön som är sådda på jorden måste läka ut i stället för att växa sig starkare. Vi sänder ut lärare i vartenda hörn av planeten och det börjar ljusna nu. Gräl och bråk blir allt mindre vanligt.”
Under samtalets gång hade vi kommit ut ur pyramiden och vandrat in i den djungellika växtligheten bakom den. Zalanki hade lämnat oss för tillfället och hans hustru Miyra ledde oss till ett av de gömda husen. Det var runt, en kupol av silver och glas, där växterna speglade sig och lyste igenom som ett mönster på väggar och tak. Därinne var det enkelt, men enkelheten lyste av skönhet.
”Vi försöker alltid se till helheten,” förklarade Miyra då hon såg min häpnad när jag tittade mig omkring. ”Allting hör ihop, därför delar vi inte upp huset i små enheter, utan låter de olika delarna smälta samman.”
Nu förstod jag att ”djungeln” hade mening och syftemål. Inne i huset var det blommande träd och grenar som bildade en slags rum-bersåer. Det hela var utomordentligt skickligt planerat. I mitten var samlingsrummet för familjen och därifrån utgick de olika levande, blommande avskärmningarna. I en alkov sov familjens treåriga tvillingar, i en annan lekte en femårig pojke med ett förtjusande djur som liknade en liten hund, så när som på den mycket spetsiga nosen och de stora ögonen.
Jag tyckte att allt detta tedde sig som paradiset.
”Du tänker på paradiset,” viskade Shala i mitt öra. ”Det här är en vanlig familjeidyll i mayaindianernas ursprungsvärld.”
En leende, graciös Miyra serverade oss en underbar dryck och till den fick vi små delikata, luftiga bakverk. Jag trodde inte att jag kunde äta, eftersom den eteriska kroppen inte behöver föda, men det gick alldeles utmärkt och förmodligen såg Shala att jag blev förvånad, för hon skrattade till.
”Janne, du är inte eterisk nu! Du har samma konsistens som folket här, annars skulle de inte kunna se eller umgås med oss. Så kommer det att bli i fortsättningen också. I och med att vi satte våra fötter på den här planeten så blev vi fastare i hullet. Fast vi kan förstås sväva ändå.”
“Kul!” sa jag och menade det. Kanske man skulle be om att få vistas här ett tag. Jag gillade verkligen det här ombytet mot de eteriska sfärerna.
“Varför visar ni mig bara det bästa av er planet?” frågade jag den vackra mayakvinnan.
“Om du skulle visa oss jorden, skulle du då föra oss till de platser där nöd och förstörelse härskade?” var hennes milda motfråga. ”Jag tror säkert att min make visar er andra, mindre vackra delar av mayafolkets rike om ni gärna vill. Annars kan ni nöja er ned att se dem på bild.”
Mycket riktigt, mayafolket hade en slags teve också! Men jag lärde mig snart att det var en oändlig skillnad på jordisk teve och denna. Hos mayafolket var den ett hologramliknande läromedel. Den liknade förresten ingenting jag hade sett förut, men en slags bildapparat var det.
“Kan en urgammal begynnelsekultur vara så här enormt välutvecklad?” frågade jag och det var Maorion som svarade:
“Från allra första begynnelsen fick befolkningarna i några av de sju universumen leva primitivt, därför att det var deras sak att utveckla en kultur. I frågan om mayafolket gick det förvånande lätt – här. Det blev en annan sak på jorden, där det redan fanns andra folk som var fientligt inställda till varandra. Här fanns alla förutsättningar att bygga upp en värld i ljus och kärlek, så som det från början var inpräntat i detta folks DNA. Fadern, Den Store Anden har aldrig nedlagt ondska, hat och andra negativa anlag i sin skapelse. Det har människorna varit bra på att skapa själva, med hjälp av den tankekraft som utvecklats hos dem och som lätt kan gå över till det negativa.”
Djuren då?” envisades jag. ”Jag såg en hund härinne. Det finns ju bönder, sa du, så det finns väl djur?”
“Ja, men långt ifrån alla arter som finns på jorden,” svarade Maorion. ”Vi har behållit arter som frivilligt ställer sig i vår tjänst eller önskar leva i symbios med vår övriga planet. Därför har vi ytterst lite fiendskap djuren emellan.”
”Hur är det med själen då?” Jag viskade frågan, eftersom jag inte visste om jag var ute på hal is. Ett bullrande skratt hördes och Zalanki stod där plötsligt igen, som uppskjuten ur marken.
”Käre vän,” utropade han, ”tycker du vi verkar själlösa? Det finns ganska så själlösa skapelser och varelser i andra universum, men vi hör absolut inte till dem. Skaparen har givit oss själar på samma sätt som han gjort med alla övriga människor.”
”Inte med djuren?” frågade jag snabbt.
”Jovisst,” smålog han. ”Vi älskar våra djur och behandlar dem väl. Alla arter har sin gruppsjäl, precis som på jorden. Några arter är så långt framskridna i intelligens att vi funderar på att be om individuella själar till dem. Vi har en sorts hästar som vi vet att människorna drömmer om ibland. För er är de sagoväsen. För oss är de helt verkliga och alldeles vanliga. Jag har för övrigt ridit hit på en sådan.”
Utanför kupolhuset stod en enhörning. Den var inte vit som sagans enhörningar, utan kolsvart. Det ensamma hornet i pannan var vitt som elfenben. Den hade en vit strumpa på vänster bakhov. Den var smäckrare än en häst och försedd med en mjuk, elegant vit sadel och silverglänsande tömmar. Jag gick fram och klappade den och den strök sin svarta sammetsnos mot min axel. Det var ett förtjusande djur.
”Det skulle inte gå att placera ut enhörningar på er jord,” sa Zalanki. ”De är alldeles för ömtåliga och mycket skygga innan man blivit vän med dem.”
”Jag märkte ingen skygghet, den kelade med mig,” påpekade jag.
”Det får du ta som en komplimang,” smålog Miyra. ”Det tog flera veckor innan jag blev vän med min. Enhörningar är det vanligaste framkomstmedlet här och ett mycket miljövänligt sådant.”
”Även på längre sträckor?” undrade jag förvånad. ”Finns varken flyg eller tågtrafik? Hur kommer ni då till andra platser på planeten?”
”Det finns båtar,” svarade Zalanki. ”Vi har även flygbåtar som går på en mycket ren energi. För oss räcker det med båtar och enhörningar. Alla barn får lära sig rida när de är små och barnen älskar det! Det är lika naturligt för dem som att lära sig gå.”
Sådana skäl kunde inte motsägas. Konstigt, tänkte jag, att de här människorna både verkar utvecklade i sin kultur och bakåtsträvande på samma gång. Förmodligen läste de tankar också, för Zalanki såg mycket road ut när han vinkade åt mig att följa med honom. Jag tittade på Maorion och Shala, men de skakade på huvudet och tecknade åt mig att följa med vår värd. Vi gav oss ut i buskarna igen.
Sällsamt mellanspel
Zalanki ledde mig fram till ett jättestort, rörliknande hus, som reste sig högt över trädtopparna. Vi stod åter framför en mycket vackert utsirad port. Tydligen fanns det gott om duktiga snickare.
“Det här är vårt fängelse,” förklarade han. Jag kikade uppåt men såg inga fönster.
“Behöver ni ha ett sådant i det här idealsamhället?” frågade jag lite spydigt.
“Jag ska tala om för dig,” smålog Zalanki, ”att idealsamhället är en utopi. Något sådant finns inte någonstans. Vi har kommit så nära det går, men visst finns det brottslingar även här.”
“Jag minns,” sa jag fundersamt, ”att någon talade om att jorden skulle bli ett paradis redan på min tid. Någon trodde att vi skulle bli helt utan problem en gång i framtiden, att alla skulle leva lyckliga och ha det bra.”
“Utan ont finns inte gott,” svarade Zalanki och sköt upp den tunga dörren. ”Det gäller bara att reducera det onda så mycket som möjligt. Förmodligen ser vårt fängelse inte ut som jordens, inuti finns inte så många brottslingar. Vi har inte knark, våld eller våldtäkter, inga stora stölder eller bedrägerier, inte mord …”
“Vad har ni då?” frågade jag förundrad. ”Finns det mer ondska än det du räknade upp?”
“Ja, onda tankar,” var svaret. ”Vi läser tankar här. Därför kan vi så lätt avvärja brottslighet. Men de onda tankarnas bärare måste besinna sig en tid. Då kommer han/hon hit. Här finns undervisning och terapi.”
Vi kom in i ett runt rum i vars mitt en spiraltrappa ledde upp till nästa våning. En vakt välkomnade Zalanki och pekade på trappan.
”Härnere finns olika behandlingsrum, matsal och kök,” förklarade Zalanki och så gick vi upp för spiraltrappan. ”Resten av huset bebos av fångarna.”
Jag rös lite när vi kom upp. Det liknade ett fängelse med staket omkring mitten, där trappan fanns, sedan numrerade dörrar. Jag vacklade till och allting snurrade …
Jag satt i en grå cell och var klädd i grått. Britsen jag satt på var hård och smal och det fanns bara en liten glugg högst uppe, en potta i en nisch och ett handfat med en handkanna med vatten. En sliten emaljmugg stod bredvid. Bibeln, psalmboken och en annan liten moraliskt stärkande skrivelse var det enda läsbara som fanns där. Jag visste att jag var orättvist behandlad. Jag hade erkänt för att hjälpa mina kamrater och eftersom jag sett vad de gjorde – vilket i och för sig var en bagatell – så kände jag mig delaktig. Det var bara jag som blev straffad, Johan From som jag kallade mig i en berättelse, Lars Hård i en annan.
Jag ruvade över ett orättvist öde. Kanske ändå det var upptakten till min berömdhet som författare. Jag tecknade ner mina känslor, min rädsla, ja, skräcken och skammen som jag trodde att jag måste bära med mig hela livet. Hur länge skulle det dröja innan jag återsåg mina älskade prästgårdsängar, min boskap, mina träddungar, alla blommor och fåglar och smådjur som jag dagligen umgicks med därhemma? De var jag – jag var inte den ledsamma grå figuren som satt halvsvulten och stirrade på de nakna cellväggarna med obscena tänkespråk, ditkluddade av tidigare besökare.
Jag började gråta i hejdlös förtvivlan över mitt öde och mitt självpåtagna martyrskap. Råttorna skrek och slogs vid mina fötter, de kilade över mina ben, de pep och krafsade och framför allt så luktade de. Vägglössen var lika osmakliga. Jag brukade plocka bort dem i cellmörkret, en efter en, och dränka dem i nattkärlet. Jag kände inte ens någon ånger över denna makabra handling, bara lättnad.
”Jan, Jan, vakna!” Någon skakade mig lätt i armen och jag såg upp i Zalankis bekymrade ansikte. ”Du föll på knä här ovanför trappan och försvann i ett minne eller en otäck dröm. Jag ville ju bara visa dig hur bra våra fångar har det.”
Jag reste mig upp och skämdes. Ett gammalt plågsamt minne hade klamrat sig fast vid mig och vaknat upp i den här omgivningen. Jag bad Zalanki om förlåtelse och ursäktade mig med att del hade varit för många nya intryck. Han skrattade bara och vinkade åt mig att följa med. När dörren till en av ”cellerna” öppnades häpnade jag över den komfort som detta fängelse uppvisade. En bekväm säng, ett eget toalettrum med dusch, ett skrivbord, en skön stol, bokhylla och andra bekvämligheter.
”Kom ihåg att dessa fångar inte har gjort några svåra brott,” påpekade Zalanki. ”Det är lättare att handskas med dem när de är rena och friska – ja och faktiskt nöjda, åtminstone de flesta. De brukar ganska snabbt inse sina felsteg och lova bot och bättring. Vi vet vilka vi ska tro och vilka som är opålitliga.”
Det kunde inte hjälpas att jag pustade ut en lättnadens suck när vi lämnade fängelset. Jag kan nog inte ens i min nuvarande lätta lekamen komma riktigt överens med straff och fångenskap. Jag passade på att fråga:
“Var det brott och våld som gjorde slut på mayaindianernas kultur på jorden?”
“Nej Jan,” var svaret. ”Den dog ut på grund av en fruktansvärd torka.”
Shala välkomnade mig med sitt vanliga glada skratt. Jag berättade för henne om mitt nesliga svimningsanfall.
“Som du vet har vi låtit dig behålla en del av minnet från ditt sista jordeliv,” förklarade hon, ”därför att det kan vara till nytta för att inspirera ditt medium på jorden. Ibland dyker minnet upp vid fel tillfälle, som nu, och vi har glömt att lära dig hur du ska tackla en sådan upplevelse. Du blev chockad av ett minne som du inte ville ha kvar, men kanske ditt medium hade nytta av detta. Nu ska vi flytta på oss igen, Janne! Vi ska hälsa på hemma hos Maorion.”
“Till en ny planet?” undrade jag.
“Nej, till en annan plats på denna. Jorden är en planet. Finns bara Sverige där? Den här planeten är ungefär lika stor som jorden”
”Jag tänker visst fel,” ursäktade jag mig. ”Vi ska alltså till ursprungsmaorierna?” Hon nickade. Nu var Maorion där med sin mantel igen. Vi tog farväl av våra nyblivna vänner Zalanki och Miyra och inbjöd dem att hälsa på oss på våra eteriska breddgrader.
Därefter bar det iväg.
4. Den Maoriska Ursprungskulturen
Behändigt sätt att resa, tänkte jag, men hann inte tänka tanken till slut så var vi där … men var?
Återigen ett lummigt landskap som ovanifrån visade skog, berg och varma källor som sprutade sitt ångande vatten upp mot skyn. Som på Nya Zeeland, tänkte jag och undrade varför jag aldrig hunnit resa dit under min jordetid. Vi landade mjukt och då stod vi mitt i ett landskap som lika gärna kunde ha funnits på jorden – ett landskap gammalt som livet självt. Det här var också en jord, inte vår, men ändå en slags syster till Moder Jord.
Det liknade inte alls mayafolkets djungelliknande planteringar. Det här landskapet var mjukare, mer inbjudande trots sin vildhet. Det vilda och det mjuka passar bra ihop, tänkte jag med ett småleende, för det finns ingen mjuk och beskedlig människa som inte någonstans på botten har en vildhet som hon inte vill erkänna. Det finns heller ingen vild och obändig själ som inte kan känna ögonblickets mjuka, ömma smekning.
Dessa tankar föranleddes av att vi hade kommit fram till ett vattenfall som vida överträffade Niagara. Vi stod nedanför dess våldsamma, öronbedövande brus, just där skummet yrde som värst för att en bit längre ner föra samman sina glittrande pärlor till en mjuk och lugn lagun, där jag tyckte mig se delfiner flyga upp ur skummet och göra vilda saltomortaler i den ljumma, behagliga luften. Ljuset var mycket klart och fastän jag inte kunde se någon sol, så sken den. Någonting sken!
”Jag var bara tvungen att ta en titt på mitt älskade vattenfall,” anförtrodde oss Maorion. ”Hit gick jag alltid när jag var ung och kände att mitt inre var nära att ge efter för det uppror som utgör tonåringens trauma. Våldsamheten i vattenfallet svarade mot min egen våldsamhet och lugnade ner mig totalt. Motsägelsefullt, eller hur?”
Jag nickade i tankfullt samförstånd. För mig hade lugnet infunnit sig hemma i hagen bland korna och med den fuktiga myllan under mina nakna fötter. Var och en har sitt smultronställe.
”Som du ser bildar vattenfallet en liten fin sjö,” påpekade Maorion. ”Från den rinner en älv som har förgreningar till havet. Jag har gjort många kanotfärder på den sjön och skulle inte ha någonting emot en sådan igen! Men nu ska vi ta oss till mer bebodda trakter.”
Vi kröp in i manteln och vips, så var vi på nästa ställe. Jag kände väldigt lite till maoriernas kultur och levnadssätt, så det skulle bli svårt att jämföra. På något sätt kopplade jag alltid ihop dem med aboriginerna i Australien och jag hade fått för mig att de båda kulturerna liknade varandra. Det skulle visa sig att på den punkten hade jag fullkomligt fel.
Vi befann oss inte längre i naturen. Staden eller byn omkring oss är svår att beskriva. Där fanns palats av marmor och glas och hus i olika former. De låg inte tätt intill varandra som husen gör i en modern stad, utan ganska glest. Jag tittade efter kojor, som jag hade fått för mig att maorierna bodde i.
”Var är de små kojorna?” frågade jag. Maorion skrattade hjärtligt.
”Du far efter indiankulturer,” sa han. ”Där finns det kojor. Maorierna härstammar, precis som polynesierna och filipinerna och många fler, ifrån Atlantis. På sin tid var Atlantis ett vida utbrett landområde, större än vad man tror i de olika myterna om den kontinenten. Kulturen stod högre än ni någonsin kan föreställa er. Det finns bevis för att Atlantis har existerat, det blir bara alltför mödosamt för jordens vetenskapsmän att rita om kartorna. Det är enklare att kalla Atlantis för en utopi. Men i själva verket fanns det en hel del folkslag på Atlantis, och när kontinenten gått under räddade sig många av dem och bildade nya stammar på de delar av jorden som fanns kvar. De kunde inte återuppbygga sin enastående kultur, många hade efter katastrofen förlorat minnet. De var strandsatta på en främmande kontinent och måste börja om från början.”
”Konstigt,” tyckte jag. ”Någonting hade de väl kvar?”
”Om jordingar strandsattes på en öde ö, tror du att det första de skulle uppfinna var en mobiltelefon eller en teve eller en radio? Det första som gäller då är att överleva, att få tak över huvudet och mat i magen. En utveckling mot en högtstående civilisation tar mycket lång tid, hundratals år kanske.”
”Men att stanna kvar på infödingsstadiet,” protesterade jag.
”Vad är det för fel med att vara inföding?” frågade Maorion strängt. ”Du vet väl inte vad som rör sig i en infödings hjärna? Många av dem du kallar infödingar och som lever på Nya Zeeland nu är både advokater, läkare och politiker i ledande ställning. De går inte omkring i höftkläden och slår på trummor.”
Jag teg. Snobben i mig hade gjort en liten dum utflykt. Jag ville nog helst glömma mina invändningar. Maorion tittade på mig och smålog.
”Det är bra att du inte tar allting för givet,” sa han. ”Nu ska vi se oss om ordentligt. Hela staden är omgiven av fruktträdgårdar och vinodlingar och överallt ser du människor som tar vara på dessa rikedomar.”
Människorna, ja. Jag har aldrig träffat någon maorier före Maorion, så egentligen vet jag inte alls vad som är typiskt för deras utseende. Små, knubbiga, bruna och krullhåriga hade jag föreställt mig. Här mötte mina blickar långa, slanka muskulösa män med ljusbrun hud och en hårfärg som varierade mellan svart och mellanbrun. Krullet förekom sparsamt! Kvinnorna var vackra och de hade de mest egenartade frisyrer. Jag har aldrig sett något liknande. Shala såg hur jag stirrade på en ung kvinna som hade rödaktigt hår uppsatt till en knut mitt på hjässan. Från den knuten dinglade lockar runt hela huvudet. Metallglänsande trådar var inflätade överallt tillsammans med blommor i olika färger. Ovanpå knuten vilade en krona, även den gjord av hår.
”Kronan är säkert av löshår,” viskade Shala. ”Visst är hon fin?” Hon fnissade högljutt åt mina förskräckta blickar. Kvinnan hade nämligen en djupt urringad överdel med en lång och en kort ärm. Sedan var hon bar långt ner på höften medan kjolen var lång och vid med ett litet släp.
”Säkert är hon rik och förnäm också,” fortsatte Shala, men Maorion avbröt henne.
”Här förekommer inga klasskillnader,” sa han. ”Ovanlig klädsel visar bara fantasi. Det uppskattar vi här. Vi gillar också ovanliga tankar. När vi samlas runt eldarna på nätterna, som är ganska kalla här, är favoritsysselsättningen att lyssna på ovanliga idéer och spännande berättelser. Sedan har vi diskussioner. Ibland har vi pantomimer och gissningstävlingar. Vi har många härliga ceremonier och i kväll ska du och Shala få närvara vid en. Vi ska hylla den Högste Anden. Gäster blir Rädslan, Ondskan och Maktlystnaden.”
”Hur har ni det med idrotten då?” frågade jag.
”Vi har många idrottsgrenar, där både män och kvinnor deltar,” svarade Maorion. ”Även om vi tävlar så blir det aldrig slagsmål och aldrig frågan om pengar som på jorden. Pengar används visserligen till livets nödtorft men aldrig i tävlande syfte. Boxning finns inte, brottning kan förekomma i en förmildrad upplaga om man jämför med jordens råa uppvisningar. Simning är ett måste, här finns så mycket vatten. Löpning är en omtyckt sport. Vi har olika spel, som ni inte känner till på jorden.”
”Jag är inte kvar på jorden,” upplyste jag tålmodigt. ”Du pratar hela tiden som om jag var en dum jording.” Maorion brast i gapskratt.
”Förlåt!” utropade han. ”Jag menade inte så. Men jag anser att bland de sporter som bedrivs på jorden numera finns många som inte alls är bra för den mänskliga kroppen. Det är ofta bara en tävlan om att hålla ut, att tänja kroppen till onormala funktioner och att försöka lura och övertrumfa sina medmänniskor. Här är sporten något vackert och nyttigt. En del är bra och en del är dåliga utövare, men alla hjälper varandra. Det är gemenskapen och den ömsesidiga respekten som räknas här. Ingen ser ner på någon annan.”
”Då har ni väl inte mobbning i skolorna heller?” frågade jag. Maorion rynkade ögonbrynen och Shala fnittrade.
”Vad är mobbning?” frågade han. Tänka sig att denne höge ande inte kände till det ordet. Fastän ande … var han ande eller fysisk person? Jag beslöt mig för att fråga. Annars får man ju inte veta något.
”Mobbning är till exempel att skolbarn är elaka mot varandra – mycket elaka; att ett barn utsätts för de andra barnens kränkande tillmälen, att ett barn blir utstött ur gemenskapen. Barnet kan t.o.m. misshandlas av kamraterna. Förlåt, men är du fysisk eller psykisk eftersom du inte känner till detta?”
”Någonting sådant förekommer inte i våra skolor eller någon annanstans på den här planeten,” svarade Maorion allvarligt. ”Barnen lär sig från början att respektera varandra som de själar de alla är – och har. På din andra fråga svarar jag att jag varken är det ena eller det andra, räknat i jordiska termer. Jag kan röra mig fritt i våra universum och jag materialiserar mig utan svårighet när det behövs. Min övergång från maorierna skedde för tusentals år sedan. Jag räknar mig inte som ande, men i jordiska ögon kanske jag är det. Egentligen tillhör jag en grupp i den Centrala Rasens universum, men därom ska vi tala mer så småningom. Jag utsågs till din guide här på grund av det du behöver lära dig.”
”Finns här vetenskapliga institutioner och laboratorier?” undrade jag.
”Ja, många,” svarade vår guide. ”De är utspridda lite varstans inom våra landområden.”
”Landområden,” upprepade jag. ”Menar du länder eller maoriernas gränser?”
”Det finns inga synliga gränser här,” berättade Maorion. ”Olika kulturer bebor visserligen den här planeten, men vi vet var våra gränser går och det skulle inte falla någon in att betvivla eller misstro detta. Du kallar det för länder, vi säger landområden och deras storlek är helt beroende av fauna och flora. Landskapet på den här planeten varierar kolossalt och de olika invånarna har anpassat sig till olika sorters natur. Då blir det naturligt för oss att tala om områden. Gränser är en form av spärr och restriktion som inget av våra folkslag gillar.”
”Om människorna på jorden ändå insåg detta!” suckade jag. ”Gränser av alla slag förhindrar gemenskap och skapar våld. Våldet breder ut sig över gränserna i alla fall. Finns inte våld, inte polis här?”
”Det finns ordningsmän som väljs av folket. Naturligtvis kan våld förekomma, maorierna är inte exemplariska de heller. Vi har särskilda personer inom ordningsmännen som tar hand om sådana fall. Du såg fängelset hos mayafolket? Liknande platser finns här för återanpassning och psykologisk behandling. Vi har medel för sådant som inte uppfunnits på jorden ännu.”
Under samtalets gång hade vi kommit fram till en vacker byggnad. På flera håll hade jag sett att taken på de maoriska husen var som trädgårdar med en överflödande växtlighet, som ibland letade sig ner utefter väggarna.
”Härinne samlas de som vill ha meditation och andakt,” förklarade Maorion. ”Här får du nu ett prov på den urgammelgamla kulturen! Vi ska övervara ceremonin som jag talade om.”
Han lade armarna om Shala och mig och ledde oss in genom den som vanligt vackert skulpterade porten. Därinne var det liv och rörelse. Först förstod jag inte hur en ceremoni skulle kunna få plats i trängseln av människor, dofter och röster. Det verkade som om alla pratade på en gång och någon slags rökelse hängde från det höga taket i långa kedjor med behållare, som någon vickade på då och då. Strömmar av ljuvlig doft smög som en tunn rök igenom hela lokalen. Det var ett stort, gigantiskt rum. Säkert var det mycket vackert också, men det var svårt att se något mer än människor som rörde sig fram och tillbaka – nej, trängde sig fram mellan varandra. Vi trängdes, vi också, och jag höll stadigt i både Shala och Maorion, för härinne skulle någon av oss lätt komma bort och vara svår att finna igen. Plötsligt hördes en ton och det blev alldeles tyst. Alla stannade till, som om en osynlig kraft hade stannat upp all rörelse.
Nu kunde jag se lite mera av salen vi befann oss i. På ett märkligt sätt hade mängden av människor ordnat sig själva till små grupper i utkanten där vi stod, med en tät ring i mitten. De som var i ringen hade fått masker för sina ansikten. Det var ovanliga masker, de verkade vara utskurna ur ädelstenar. Maorion nickade när han läste min tanke.
”Jade, kristall, rubin, turkos, massor av ädelstenar finns här i bergen i övermått,” viskade han. ”Det finns för jorden okända stenar här också, som är oerhört vackra.” Han pekade på en mask som rörde sig förbi oss. Den påminde om opal, men jag hade aldrig sett just de färgkombinationerna förut, den var enastående vacker.
Nu öppnade sig den inre ringen och släppte fram en rad gestalter som tydligen föreställde gudar eller fantomer av något slag. Deras huvudbonader var fantastiska, annars var de klädda i korta eller långa klädnader i olika färger. De som hade korta kiltar hade målat sina ben i fantastiska mönster. Medan jag iakttog dessa märkvärdiga företeelser började toner ljuda. Det var ingen vanlig musik, det går inte att beskriva den. Det var sakrala toner som gick direkt in i benstommen (som jag tydligen hade nu!) så att hela kroppen började skaka. Då hände något ännu märkvärdigare.
Små figurer – det måste vara barn – svävade i luften. De var utklädda, en del till djur som jag kände igen, en del till lysande väsen jag aldrig förr skådat. De seglade i luften, liksom simmade och gjorde mjuka, svävande rörelser. Det uppstod gnistor ibland, och då jublade folket. Annars var tystnaden fullkomlig, bara tonerna hördes och de var så sällsamma att jag inte orkade stå på golvet, jag sjönk ner och drog med mig Shala. Som vanligt hade den lilla damen svårt att hålla sig för skratt. Hon satte händerna för munnen och jag såg hur hennes axlar skakade och hörde hickningarna. Hennes ögon, som tittade på mig, lyste av munterhet. Jag tyckte inte alls att det var passande, så jag reste mig och drog upp henne. De omkringstående hade börjat röra sig och en äldre man nickade åt oss att flytta på oss. Maorion var helt försvunnen.
Jag tryckte Shala hårt intill mig och drog henne med mig tätt efter mannen, eftersom hela publiken tyckte röra sig åt ett visst håll i ett visst mönster. Mannen vände sig om och tecknade åt oss att följa honom. Han gjorde en del rörelser, som att buga sig, knäböja, lyfta armarna etc. Vi gjorde förstås likadant och jag såg noga till att Shala var i mitt kölvatten. Då räckte hon ut tungan åt mig. Hon var en riktig liten busängel. Ibland undrade jag om hon hade gått över vid mycket låg ålder, tretton, fjorton år kanske, och inte hade fått leva ut sin barnslighet.
Nu hände det något. De svävande barnen bildade en ring i luften ovanför människorna som stod i ring på golvet. Gudagestalterna – om det var gudar de föreställde – började snurra runt, runt och det blev mer gnistor. Det var hett därinne och doften från alla rökelsekärlen började bli kvävande, tillika med människornas starka utdunstning. Jag började må illa och Shala höll sin sjal för både näsa och mun. Mannen framför oss pekade framåt, men då bestämde jag mig för en rask manöver. Jag tog sikte på dörren och med en snabb rörelse svepte jag upp Shala från golvet och bar henne med mig mellan kompakta människokroppar fram till dörren och ut i friska luften. Där släppte jag ner henne, inte helt milt, och tog ett djupt andetag.
”Säkert var ceremonin underbar,” flämtade jag. ”Men jag orkade inte. Man måste vara barnafödd med sådan trängsel. Och du bara flabbar…”
”Det är nästan förståeligt när det gäller den oinvigde,” hördes en röst och när jag vände mig om stod Maorion där. ”Synd att ni inte fick se hela ceremonin, den är sevärd. Men jag ska försöka förklara meningen med de olika figurerna som uppträdde.”
”De där svävande barnen,” började jag, men Maorion avbröt mig.
”Det var inga riktiga barn,” smålog han. ”Det var hologram. Att göra hologram är ganska vanligt både på den här planeten och andra. Det är praktiskt för att de inte behöver fast mark under fötterna som vi, de svävar alldeles utmärkt på ganska hög höjd.”
”Men luften var tät,” inföll Shala. ”Man kunde nästan inte andas.”
”Maorierna är vana vid det,” svarade Maorion. ”För dem innebär både tonerna och rökelsen en medvetandehöjning och då förändras deras kroppsfunktioner till ett nollställt beteendemönster. De är helt enkelt inte medvetna om sin kropp.”
”Har de fört med sig den konsten till jorden?” undrade jag.
”Kanske i någon mån, alldeles i början,” svarade han. ”Men de beblandade sig så snabbt med polynesier och sedan med andra folk som besökte Nya Zeeland att de gamla lärdomarna föll i glömska och nya skapades. Därför är den religion som nu är deras tradition på jorden inte den ursprungliga kulturen, även om den är mycket gammal den också. Barnen ni såg, som seglade i luften och utlöste gnistor, hänvisar till en rit härifrån. De föreställer ofödda barn som letar efter föräldrarna och gnistorna uppstår när de finner sin familj.
På jorden anser maorierna att när ett spädbarn nyser vid födseln, så är det bevis på dess livskraft. De kallar denna livskraft mauri och det ordet härstammar faktiskt härifrån. När folket därinne bildade först grupper, sedan ringar, så innebar det att gruppernas gemenskap så småningom övergår i den täta cirkelns gemenskap och samarbete, och där blandas också livskraften in och blir till en gemensam kraftyttring. Den är så stark att den kan förflytta berg – och det har faktiskt hänt.”
”Jag har hört att maorierna har ritualer i vatten,” sa Shala. ”Vad betyder de?”
”Som jag nämnde förut anser vi här att vatten är en del av livet,” svarade Maorion. ”Det är ingen ritual här, bara en väsentlig del av våra rutiner, som simning, vattenlekar, tvagning och rening. Maoriernas präster på jorden står upp till midjan i vatten för att skydda sig mot de krafter de framkallar. Det har de inte fått härifrån. Vi kallar inte på krafter som vi är rädda för och dessutom har vi inga präster. Vad ska vi med dem till?”
”Det har förekommit präster i olika former på jorden i alla tider. Till och med under hednatiden fanns det präster som utförde sina mörka riter,” invände jag. ”Människor behöver någonting att tro på, men de kan inte tänka i de banorna själva, därför får de hjälp av präster. Är det inte så här?”
”Ingenstans på den här planeten finner du präster,” smålog Maorion. ”Det finns andliga ledare, olika sorters hjälpare att vända sig till vid behov, men vi är inte splittrade i olika religioner. Hela planeten är genomsyrad av en enda tro – nämligen tron på Skaparen. Alla vet om den Centrala Rasen och den skapande Guden. Ingen skulle någonsin komma sig för med att tvivla på detta. Den tanken förs in i barnet med modersmjölken, så den är nästan medfödd.”
”Indoktrinering på hög nivå,” muttrade jag. ”Varför kan inte var och en, som på jorden, bestämma vad han/hon vill tro på? Har ni grupptänkande här, likasåväl som gruppkraft?”
”Bra fråga,” nickade Maorion. ”I så fall vore vi ett lag med marionetter i Skaparens skickliga händer. Så är det emellertid inte. Den som växer upp här och börjar undra och tvivla och ifrågasätta har vi full förståelse för. Den individen får genomgå en invigning, som till fullo besvarar alla hans frågor på ett så nöjaktigt sätt att det inte går att bestrida ens av den skickligaste lagvrängare.”
”Individens känsla då?” frågade jag i bestämd ton. ”Behåller han sin känsla i den där invigningen, eller blir den helt borttagen så att han bara förstår det som andra vill att han ska förstå?”
”Nu sa du något viktigt,” svarade Maorion belåtet. ”Känslan styr människan. Det är jag helt med på. Känslan kan bearbetas, styras åt olika håll och höjas till enorma nivåer – om man själv vill. Alla vet att om man går emot sin känsla kan det gå galet. Det är det första barnet får lära sig här innan det börjar skolan. Lyd känslan, lyssna till ditt undermedvetna, lyssna till dina känslor och ta reda på varifrån de kommer, detta måste alla föräldrar lära sina barn och det kollas upp, kan du tro.”
”Det låter som om här finns en Storebror i alla fall,” kunde jag inte låta bli att säga. Maorion såg åter oförstående ut.
”Jag vet inte vad du menar. Det jag berättar är den urgamla kulturens stöttepelare. Utan individens deltagande i detta skulle vår kultur ha fallit, så som alla kulturer gjorde mer eller mindre när de kom ner till jorden. Vi har frihet, Jan – en enastående, underbar frihet. Alla är fria. Det finns inget tvång någonstans. Kulturens olika yttringar har uppstått ur fria individer och accepterats av fria individer. Vår skapelse skedde tidigare än jordemänniskans. Vi är inga nybörjare, men de flesta av oss är lärare. Lärare som lär varandra.”
Jag kunde inte säga emot honom. Medan vi pratade hade vi avlägsnat oss från staden och kommit ut på landet. Maorion gick målmedvetet en stig som förde oss neråt över en grön kulle, som ledde ner i dalen där älven rann. Därnere fanns en liten hamn med en mängd båtar. En äldre man kom ut ur ett litet skjul och hälsade hjärtligt på Maorion.
”Nu ska vi nog åka båt,” viskade Shala. Hon hade rätt. Mannen visade oss en stor segelbåt, som verkligen var läcker. Den var rosafärgad med ovala landskapsmålningar i fina färger utefter båtens långsidor. I fören reste sig en utomordentligt vacker galjonsbild som föreställde en delfin med ett älskligt, gyllene barn på ryggen. Seglen var gula och rosa. Båten var lite bredare än våra vanliga segelbåtar och såg ut att vara stadig. Jag har alltid föredragit stadiga båtar och jag såg på Shala att hon tänkte detsamma. Vi klev ombord.
Samtal på båtresa
”Jag fortsätter gärna att redogöra för livet på den här planeten,” sa Maorion, när han hade satt sig tillrätta vid rodret. ”Enligt vad jag kan beräkna är vi ganska många hundra år före er i tiden. Som ni ser har människornas yttre inte förändrats så mycket. Hud och hår varierar, vi har annars förblivit maorier, med den kulturens speciella kännetecken. Det var likadant hos mayaindianerna som ni såg. Titta nu på landskapet som glider förbi, det är det vackraste landskap jag vet.”
Det kunde jag förstå. Shala och jag gav ömsevis ifrån oss beundrande utrop. Det var en blandning av att åka i en norsk fjord med höga, skogklädda berg på båda sidor och komma ut i en silverblank sjö med lummig, tropisk vegetation omkring och sedan in bland bergen igen. Landskapet varierade mellan förförande mjukhet och sakral högtidskänsla, men överallt fanns en sådan glädje. Jag vet inte om det berodde på ljuset, som ömsom låg som skira pastellfärgade slöjor över vattnet, ömsom lekte i våldsamma färgkaskader på himlen ovanför oss. Det var nästan synd att prata.
Maorion satt med handen på rodret och kärleken till det han såg lyste om honom. Hela hans gestalt var omgiven av ett speciellt ljus, milt men ändå fullt synligt. Jag undrade i mitt stilla sinne om det var så kärleksljuset yttrade sig. Shala och jag lyste inte, det konstaterade jag kallt genom att titta på min söta följeslagerska och att sträcka ut min arm över vattnet.
”Du lyser, Maorion,” konstaterade jag.
”Det är för att jag trivs,” skrattade han, ”tillsammans med två goda vänner ute på böljorna. Det här är min egen båt, den har jag haft länge, länge. Jag tar alltid en tur när jag är hemma, men den här gången blir det inte en liten tur. Min båt får pröva sina vingar – eller ska vi säga segel? Har du något att fråga, Jan?”
”Jag tänker på döden,” svarade jag och nästan skämdes över att prata om död i detta levande, undersköna landskap. ”Hur gamla blir människorna här? Vad händer när de dör?”
”Bra frågor igen, Jan!” svarade Maorion leende. ”Vi har en hel del besök att göra på den här planeten, sedan ska vi tillbaka till den plats dit vi kom först. Då kommer du att få veta en hel del, men jag ska försöka svara på din fråga så uttömmande jag kan.
Maorierna här blir mestadels väldigt gamla. Flera hundra år är ingenting ovanligt. Det måste vara svårt för en ex-jording att förstå. Men de lever på rätt sätt och har få eller inga fiender. När en av oss dör blir det en ganska långdragen ceremoni. Den döde placeras i en öppen kista, som omges av ett hav av blommor. Endast huvudet är fritt från blomsterprakten. Vi balsamerar våra döda så att de ser ut som om de sov. En överenskommelse har gjorts, medan han eller hon levde, om de vill kremeras eller icke. Tillsammans sjunger vi för den avlidne, små barn dansar en rituell dans och därefter höjer vi en sorgebägare. Vi gör allt tillsammans. Ingen får gå fram och gråta enskilt. Vill man gråta så gör man det under ceremonin tillsammans med de andra. Ljus och rökelse finns i rikliga mängder. Tonerna är också med.”
”Menar du tonerna vi hörde vid ceremonin där det var så kvavt?” avbröt jag.
”Ja precis. Det är en slags musik som vi har haft med oss i eviga tider. Tonerna finns och är sin egen musik.”
”Sin egen musik?” Nu var det Shala som avbröt. ”Musik måste väl utövas av någon eller något?
”Inte den här musiken,” svarade Maorion stilla och hans ansikte var som förklarat. ”Den sköter sig själv. Den är levande och den uppträder när vi ber om det. Den kan också komma när vi minst anar det och mest behöver det.”
”Musik som är levande och sköter sig själv,” upprepade jag. ”Det finns bara inte!”
”Jo, här och därborta i Mittens Universum,” svarade Maorion. ”Man väljer inte. Den bara kommer och det är alltid den rätta musiken.” Jag avstod från att fråga vidare. Förmodligen skulle jag inte begripa svaret. Tonerna var härliga, det fick räcka.
”Jag tänker inte låta er få besöka alla landområden på planeten, eller alla kulturer,” återtog Maorion. ”Det räcker med några stycken. Vi vill att Jan ska se och lära sig det verkliga ursprunget så att han kan föra det vidare via sitt medium.”
”Vem begriper det här?” utbrast jag förskräckt. ”Läsarna kommer bara att tro att jag har hittat på alltihop för att ge dem underhållning.”
”Det finns vissa förbindelser mellan jordefolkens kulturer och våra,” svarade Maorion tålmodigt. ”Mer behövs inte för att man ska kunna ana ursprunget. Det är strax dags för oss att besöka en annan kultur. Min båt har samma egenskaper som mycket annat på dessa breddgrader: den för oss till ett nytt mål.”
”Jag blir snurrig i huvudet,” sa jag lite surt. ”Det blir för mycket. När ska vi återvända till änglabasen?”
”När du har lärt dig det som är nödvändigt,” var svaret.
Älven hade breddats och jag antog att vi skulle komma till en ny sjö. Det gjorde vi inte. Vi kom till havet. På ena sidan fanns plötsligt sandstränder med höga dynor och jag såg en valfena sticka upp lite längre bort, där havet sträckte ut sina oändliga vågkammar. Några delfiner lekte sin silverglittrande lek i skummet från vår båt.
”Delfiner är nästan människor,” viskade Shala i mitt öra medan Maorion gjorde en tvär gir med rodret. Det hade blåst upp och vinden var ganska kraftig.
”Det fanns gott om delfiner på Atlantis,” berättade Maorion. ”De skickades ut i hundratal just innan landet gick under. Delfinerna varnade människorna, men människorna brydde sig inte om det. De hade lärt sig delfinernas språk eftersom de underbara djuren ofta lekte i vikarna och inte alls var skygga för människorna. Särskilt barnen älskade dem – och de älskade barnen. Båtar som den här var vanliga just på Atlantis. Maorierna bosatte sig först där när de sändes till jorden, men de bidrog inte särskilt mycket till att rädda landet. De hade ju tagit med sin kultur härifrån, men den var inte så värst populär hos andra Atlantisinvånare. Eftersom de ännu hade kvar kunskaper härifrån och kunde förutse de katastrofer som skulle hända, så begav de sig av därifrån innan havet tog sin tribut av det vackra landet.
Eftersom deras ursprungsland hade så många sjöar och hav och andra vattenvägar, så var de duktiga sjömän. Några av dem hamnade på Nya Zeeland, andra i Polynesien.”
”Det var en ny bild av historien,” avbröt jag. ”Sådant får inte barnen lära sig i våra skolor.”
”Era skolor lär ut mycket som är fel,” bekräftade Maorion leende. ”Om historiens rätta gång vore känd så skulle er värld vara en helt annan, med tankens kraft i fokus för all slags lärdom. Tyvärr blev det inte så och därför måste det ske svåra saker igen på jorden för att människorna ska lära sig att förstå.”
”Vart är vi på väg nu?” undrade Shala, men hon fick bara ett leende till svar. Havet omslöt oss med sina djupt blågröna armar och på himlen hade solfärgerna bleknat och djupnat till något som liknade en safir, med en skimrande vit glöd i mitten, ett ljus som låg förborgat i ädelstenens innersta vara. Det fanns inga andra stjärnor, endast denna djupt liggande safir.
”Bara en stjärna på himlen,” konstaterade jag. ”Men den är då sällsynt vacker!”
”Det är er jord, sedd härifrån,” smålog Maorion. ”Det trodde du väl inte? Visst är den vacker – hoppas bara att den förblir det. Det sker en kapplöpning om att förstöra ert ljuvliga klot och det måste förhindras.”
”Av vem?” frågade jag dystert.
”Det visar sig när den yttersta gränsen har nåtts,” var det kryptiska svaret. Jag fick inte tid till fler kommentarer, ty ett plötsligt dis omgav båten. Det kändes fuktigt och kallt, precis som en dimma ska kännas ute till havs. Vi såg inte varandra, så vi satt alldeles stilla, men jag kände Shalas hand i min. Om det gav mig eller henne trygghet vet jag inte. Men jag vet att dimman revs itu som ett pappersark och att vi fortfarande satt i båten. Nu befann vi oss i en kanal. Den var smal och slingrig och naturen på båda sidor gav mig ett intryck av Peru. Där har jag aldrig varit, jag bara visste att Peru måste se ut så här, med höga skogklädda berg så långt man såg.
”Nej, du är inte i Peru, Jan,” försäkrade tankeläsaren Maorion. ”Det här landskapet är bergigt, men här finns skog och slätter också. Vi ska besöka inkaindianerna och aztekerna som också bodde här innan de inkarnerade på jorden. Stammarna skickades dit ungefär samtidigt. Men de förändrades på det gruvligaste sätt när de etablerade sig i Mexiko och Peru. Rikedomen och skönheten som de fört med sig härifrån blev en religiös pompa som användes vid deras hemska offerceremonier. Till straff måste de dö ut på jorden. De hade kunnat bli kulturbärare av hög klass, precis som mayafolket, men ingen av dem blev det. I den värld som är i dag på jorden håller ungefär detsamma på att ske. Människor offras oskyldiga i en aldrig upphörande terror.”
En brygga byggd av stenar sköt ut från stranden lite längre bort. Maorion styrde direkt till bryggan och angjorde båten. Nu klev vi av i ett nytt okänt land.
Amazon Customer
5,0 av 5 stjärnor
En måste-bok i dessa tider
Boken är kanaliserad på ett trevligt och lättläst sätt, samtidigt som den ger information om hur vårt Universum ser ut och vad det innehåller och hur människor på andra av våra planeter lever.
Läs och begrunda!