Mariana Stjerna (25 mars 1921 – 4 maj 2023) är en högt respekterad svensk kanal och författare av andliga böcker. Redan sedan barndomen var hon synsk och hade en djup känsla för naturen och dess elementarväsen.
I hennes fem internationellt utgivna andliga romaner inspirerade av Jan Fridegård (På Änglavingar, Tidsresa till Ursprunget och Framtiden, Graalens Gåta, Det Osynliga Folket och På Uppdrag i Rymden) avslöjas uråldrig kunskap och visdom på ett underhållande och obesvärat sätt. Den paradigmbrytande och tankeväckande romanen Agartha – Jordens Inre Värld, inspirerad av den tidigare kanadensaren Timothy Brooke, är kanske det bästa exemplet på Marianas författarskap när det är som bäst.
Innehåll
Inledning
1. Övergången
2. Min Glädjefyllda Dal
Akashakrönikan
3. Skapelseprocessen
De osynliga världarna kom först
Lucifers avhopp
Yin och yang – dualitet och polaritet
De första människorna – Solens och Stjärnornas folk
Zio och utvandringen till jorden
4. Det Förlorade Tusenårsriket
Sagan om Toja
5. De Nio Gamle på Sirius
Reptilfolket
6. I Änglaskolan
Den duala flamman
7. Ingenmansvärlden
8. Astralvärldens Riken
Drömmarnas rike
Musikens rike
Naturvärlden
Djurens rike
Barnens rike
9. Midnattsmässan
10. De Sköna Konsternas Rike
11. I Änglarnas Rike
Banketten
Om själsgrupper och tvillingsjälar
12. Möte med Mästaren Djwal Kul
Resan till jorden
Hur man materialiserar och dematerialiserar sig
13. Tillbaka till Shamballa
Mitt hem är i Änglarnas rike
14. Olydnad straffar sig
15. Rymdflottan Ashtarkommandot
Uppdrag Nordamerika
Om jordiska känslor och allkärlek
Min första elev
16. Helia och Sananda
Gudinnan Helia – Jungfru Maria
Frågestund med Mästaren Sananda
17. Utomjordisk Kontakt
En politisk världskonferens får kosmiskt besök
18. Om Auran och Chakrana
19. Om Bön och Meditation
Mor Märtas bön
Tankarnas skapande kraft
20. Vem är jag? En existentiell fråga
Appendix
Den Kosmiska kartan – förklaring och vägledning
Färgernas grundbetydelse
Inledning
När jag fick förfrågan om att skriva den här boken tvekade jag inte ett ögonblick. Min rymdburne följeslagare, Jan, ville berätta om sina egna upplevelser efter döden, från dödsögonblicket till nu. Han är ett andeväsen med ett eget författarförflutet i sin sista inkarnation här i Sverige. Han är en glad och humoristisk person, men han har också djupgående erfarenheter av den kosmiska utvecklingen. När han föreslog att boken skulle heta På änglavingar associerade jag det genast till ett barndomsminne.
Jag älskar att se på himlen. Ibland stormar molnen i mörka flockar, dunkelt indigoblå med violetta skiftningar. Ibland lyser en klarblå himmel, täckt av ulliga, luddiga vita tussar i enorma stråk. När jag var liten kallades de för ”änglavingar”. Jag försökte alltid få syn på en ”riktig” ängel bland tussarna. Ibland fanns det luckor fyllda med ljus i de stora, mörka molnen och då trodde jag att där innanför fanns ett ljushav, där änglarna flög omkring och kikade ner genom molnfönstren på de dumma människorna. När de såg allt elände på jorden stängde de luckorna med änglavingarnas duntussar.
När jag frågade Jan om han ville berätta om Paradiset skrattade han hjärtligt och svarade:
”Paradiset som det uppfattas av människorna är inte alls vad ni tror. Var och en skapar sitt eget paradis – eller vad det nu är – med sina tankar. Jag tänker börja från början, och början betyder för min del slutet på jordelivet och begynnelsen av livet före livet.”
”Är du i Paradiset?” frågade jag lite naivt.
”Ånej, inte jag inte!” svarade han. ”Paradiset som ni ser det är ingenting för en spelevink som jag.”
Han höll upp ett flammande rött höstlöv framför mina förvånade ögon.
”Det här är en liten del av en levande kod” fortsatte han. ”En levande kod som kan ömsa gestalt, men som i sin tur är en del av evigheten. Lövet vissnar men lever ändå i full glans och skönhet, precis som vi människor. Den närhet till naturen som människan har förlorat i dag är nyckeln till hela hennes existens. Tappar hon den nyckeln så tappar hon också meningen med sitt liv. Hon fastnar i sitt ego som tar över hennes tankar och handlingar. Hon blir ett offer för vilsna och orena energier. Låt mig nu få berätta en historia som toppar alla andra historier du har hört!”
De flesta människor är inte bara rädda för döden, de ser den som ett straff eller som någonting skräckfyllt. Min förhoppning är att den här boken ska ta bort sådana känslor. Ingen kan bevisa att det som jag förmedlar genom Jan är sant – men går det att tala om bevis i detta sammanhang? Låt oss nöja oss med att jag är lycklig nog att få vara språkrör för en själ som givit mig information och inspiration att skriva På änglavingar. Vi ska nu lyssna till Jans historia, som jag från början till slut låter honom själv berätta.
– Mariana Stjerna
1. Övergången
Det var ett långt och mödosamt kliv från den grå och fattiga statarstugan till den etablerade och ganska välbärgade författare jag blivit. Jag kände mig ganska nöjd med mitt liv på äldre dagar, särskilt när jag fick slänga käft med kollegor och annat löst folk. Jag har aldrig varit rädd för att säga sanningen även om sanningen ibland varit rädd för mig. Det fula i livet har dansat vals med det goda och fina, och det har passat mig bra. Jag har byggt mina böcker som man bygger en stengärdesgård: de största i botten och de mindre ovanpå, med lite luft emellan. Jag har bråkat och skällt tills det tagit fyr i det onda krutet. Att smeka medhårs har aldrig varit min stil och kommer väl aldrig att bli det, inte ens på andra sidan om ljusporten.
Om jag tar i ibland så ber jag läsaren att försöka förstå mig. Här lever jag inte på sill och potatis, här är kosten av annat slag, så mestadels försöker jag vara fin i kanten. Men det är inte småpotatis denna bok ska handla om, det är något oerhört och ganska ofattbart. Det är otroligt och magnifikt! Vi ska resa i världar där bara en lag gäller: Den Kosmiska Lagen, där harmonierna möter disharmonierna för att fulländas i ett moll-durackord av fantastisk skönhet.
Jag har beskrivit mitt senaste liv på jorden både i självbiografiska och didaktiska böcker. Men nu tänker jag berätta om mitt riktiga liv, det som jag föddes in i när jag utandades min sista suck på jorden.
Numera förstår jag att det usla livet i statarbostäderna inte var så prövande och mödosamt som det syntes mig då. Jag blev ett med naturen när jag dag efter dag, i sol och blöta, vallade kor och lagade stängsel och slet med den hårda jorden. Jag lärde mig förstå alla tecken som naturen gav mig i sådan riklig mängd. De olika årstidernas överflöd av nya intryck och hemligheter präntades in i statarpojkens öppna sinne, trots att han då inte till fullo förstod värdet av den skola han vistades i.
Min var himlen, molnig, klar eller blygrå och regntung. Min var marken med sina rikedomar, även när snön barmhärtigt dolde växternas tunga dvala, deras födslokamp och återkomst till den nya våren, till det nya klara ljuset. Mitt var kärret som vätte mina trötta och smutsiga fötter: vänligt på sommaren och lömskt de andra årstiderna. Träden talade till mig om sin skräck för att bli slaktade av penninghungriga parasiter i människohamn och om sin lycka över att kunna sträcka kronorna mot höjden. Buskar och sly berättade en annan historia om en stickande värld av gömslen för all slags kryp. Det var härligt att leva på den tiden, men det förstod jag det inte då.
Långt senare blev jag vän med statarpojken i mig och försvarade hans rätt att vara människa i ett samhälle där skrot och korn var långt ifrån identiska. Jag lärde mig att acceptera men också att kalfatra – att inte svälja med hull och hår. Blommorna finns där alltid om sommaren. De blinkar och koketterar med sina huvuden vid dikesrenen ty de vet sin plats. Landsvägen ska vara fri. Där ska trafiken rusa förbi utan att se dem. De finns, men de får inte störa grusets och asfaltens kalla, gråsläta bana. Så är det också i livet. Blommorna finns där vid sidan om vägen. Frågan är om man bör ta sig tid att stanna upp och plocka några av dem utan att förstöra helheten i landskapet? Jag tror det är nödvändigt att man gör det, annars förvandlas livet till en evig autostrada utan drömmar och utan skönhet.
Men nu ska vi tala om min födsel till ett helt annat liv. Jag slöt mina ögon i jordelivet och klev rakt in i nästa! Det är om det jag ska berätta, från första stund av mitt ”sista” andetag.
Konstigt! Jag andades och kände mig pigg som ett vinterny! Ändå låg jag som ett annat beläte i sängen. Jag tittade på mig själv och blev inte glad över det jag såg. ”Gubben har blivit gammal,” tänkte jag, ”och ful som stryk!” Jag var en stilig karl en gång… Nej, jag var inte, jag är!
Varifrån kom vissheten om att jag är det jag är – nu? Jag vände blicken från Jangubben i sängen och upptäckte en svag, silverglänsande tråd som löpte mellan honom och mig. ”Precis som ett hundkoppel,” tänkte jag och skrattade högt. Men han i andra sidan av kopplet skrattade inte. Han låg där som död. Och plötsligt förstod jag att det var just precis vad han var: död! Vem var då jag? Jag var ju han förut – men nu var jag också han!
Nå, man har väl läst om sådana saker ibland. Jans ande, det var jag det! Inte kände jag mig så värst förändrad, inte, men väldigt nyfiken! Jan var död – leve Jan!
”Hundkopplet” satt fast. Silversträngen brukar den kallas. Jag visste nog att jag skulle få dras med den i ett par, tre dagar. Sedan skulle den lossna av sig själv, precis som ett nyfött barns navelsträng. Egentligen hade jag läst mycket om vad som händer efter döden. Men nu när jag själv var där, mitt i det okända, kändes det lite osäkert. Vad vet en jordmänniska om livet efter detta, om livet mellan liven? Teorier finns det gott om, sådana har jag bestått mig själv med i riklig mängd. Men vart skulle jag nu ta vägen? Var låg gränsen mellan teori och vetande?
Det kom in folk i rummet där den döde Jan låg – den ”döde” Jan som levde! Jag retirerade och upptäckte att jag kunde tänja silversträngen. Jag for ut genom väggen och tänkte lite sarkastiskt på min bok Torntuppen. Skulle jag dela gubbens lott att mest hänga utanpå kyrktornet eller skulle jag få göra en längre resa? Hur skulle det gå till?
Ett par händer grep tag i mina. Jag lyftes genom väggar och tak och jag skymtade en stor, ljusklädd varelse som drog mig med sig, milt men bestämt. ”Hundkopplet” fanns kvar, men det brydde jag mig inte om för det räckte tydligen en bra bit. Vi for genom luften som i en science fictionroman. Kanske det fanns en del sanning i sådana, tänkte jag som brukat skriva så jordnära prosa. Några kyrktorn såg jag inte, inte heller kartlandskapet som man ser från en flygmaskin. Kanske molnen omsvepte oss, kanske var det någon annan dimma, men sikten var inte klar. Det mörknade nu och det kändes som om vi for genom en tunnel. Jag slöt ögonen. Den okändas händer omslöt fortfarande mina i ett fast grepp och märkvärdigt nog kändes det tryggt och behagligt.
Jag kunde inte låta bli att fundera på vad som nu hände med den andre Jan, han därnere på jorden. Skulle han begravas i kalla jorden eller förtäras av eldens flammor? Det kanske var skönast att inte veta. Jag beslöt mig för att helt överlåta mig åt detta väsen, som jag förstod måste vara en ängel. Såvida jag inte kommit fel förstås! Jag myste åt den svartkantade tanken och just i det ögonblicket landade vi. Jag öppnade ögonen, en aning rädd för att vara omgiven av ett brinnande Gehenna. Men i stället var där en vidsträckt slätt där gestalter skymtade förbi, tunna och genomskinliga som dimfigurer. Aha, tänkte jag lite dystert, först kommer man till något slags förstadium till skärselden. Sen går det förstås vidare utför. Men det är antagligen rätt åt mig!
”Ser jag ut som de där?” frågade jag och pekade på några spöklika gestalter som gled förbi.
”Inte alls,” svarade min bevingade följeslagerska leende. ”Du är mera lik mig!”
Jag tittade närmare på henne. Hon hade en lång, ljus klädnad. Håret var också ljust och räckte henne till midjan. Hennes stora ögon var mörkblå som en sommarnattshimmel. Hon föreföll inte längre så jättestor som jag först trott. Eller hade hon krympt efter flygresan? Hon var inte genomskinlig men gav intryck av lätthet och smidighet. Jag tittade på mina händer. Det var fortfarande mina händer, fastän mjukare och slätare.
”Jag heter Jolith och jag är din skyddsängel,” fortsatte hon. ”Din fysiska kropp är död, men du lever, Jan! Så länge silversträngen finns kvar mellan dig och jordekroppen är dina ögon beslöjade. När den har brustit får vi se vart din fria vilja för dig. Jag är med dig ännu en tid, men den dagen kommer när du inte behöver mig längre.”
”Vart tar du då vägen?” undrade jag nyfiket.
”Jag får nya uppgifter,” svarade ängeln undvikande. Hon höll fortfarande kvar min hand. Det kändes som ett stadigt nävatag, som min far brukade säga. Han dömde folk efter handslaget och han hade ingenting till övers för ett fruntimmershandslag. ”Di känns som döa sillar” var hans något hårda omdöme. Jag erfor en stark längtan efter honom. Varför mötte han mig inte här för att med sin mustiga humor och sitt bullrande skratt visa mig runt i himmelriket? Om nu detta var himmelriket, förstås. Lite väl enkelt i mitt tycke. Lite för dimmigt. Jag var ännu inte riktigt säker på om jag hamnat i skärselden, som prästerna har så god kläm på. Kanske stod prästen hemma i Uppsala och talade om skärselden vid min begravning just nu? Det skulle inte förvåna mig, så många fula ord som jag sagt om präster.
”Det här är bara början, Jan, och inte den början du tror,” smålog änglaflickan. ”Det kommer att kännas annorlunda när strängen lossnat. Du är delvis kvar på jorden ännu. Det här är inte vad du kallar himmelriket.”
”Finns det något sådant då?” frågade jag lite spefullt.
”Många!” svarade Jolith och det glittrade till på djupet av hennes blå ögonhav. ”Vänta bara, så får du se!”
Inför detta lockbete måste jag ge mig. I hela mitt jordeliv hade jag varit nyfiken på vad som händer efter döden och här stod jag nu alldeles död på en dimmig slätt och höll en vacker flicka i handen, medan skuggor utan ansikten gled förbi som ett ålstim, till synes utan mål i denna färglösa tillvaro.
”Ska jag leva här med skuggorna? Vilka är de?” kunde jag inte låta bli att fråga. Min änglaflicka var söt som konfekt, hennes gula hår och rosiga kinder kunde ha varit målade av Botticelli. Drömde jag? Var jag verkligen död? Var detta något som man därnere på jorden brukade kalla för skärselden?
”Nej, min vän,” svarade hon på min outtalade fråga. ”Skuggorna du ser har inte frigjort sig från det jordiska trots att silversträngen för länge sedan lossnat. Det är jordbundna själar som sörjer sin forna tillvaro, en del är vilsna, en del missnöjda och besvikna, en del fjättrade vid sina egna synder och olyckor. De vägrar att gå vidare.”
”Men det vill jag, min sköna Beatrice!” skämtade jag och min ljusa ledsagarinna log ett öppet, varmt leende. Vi såg på varandra i ömsesidig förståelse men plötsligt lystrade Jolith. Hon grep tag i min arm och drog mig en bit bortåt. Dimman blev tätare och rullade sig runt oss som en tjock, gråvit spiral.
”Nu har du blivit fri från silversträngen,” utropade ängeln. ”Nu kan vi fortsätta!”
”Det gick minsann undan,” konstaterade jag. ”Aldrig har tre dygn försvunnit så fort!”
”Här finns ingen tid,” invände Jolith. ”Det har gått tre dygn på jorden, kan du förstå det? Jag fick en signal att nu kan vi gå vidare. Stackarna du ser här vill inte lyssna till sina skyddsänglar. De irrar hellre hemlösa omkring som dimfigurer tills de har förstått att de har sitt fria val att utvecklas i en ny värld. Ibland dras de av sin egen längtan tillbaka till jorden. De kan inte stanna där, men de vandrar gärna omkring i ett perpetuum mobile i omgivningarna till sina gamla liv.”
”Är det vad vi kallar för spöken eller osaliga andar?” undrade jag.
”Ja, det är de synliga osynliga,” blev svaret. ”De kan faktiskt mentalt påverka människor i den omgivning de väljer att ”spöka” i, vare sig de uppträder i drömmar eller visar sig på något annat sätt. Ibland ger längtan och kärleken till den gamla miljön dem positiva kraftpåverkan, men mestadels är den negativ på grund av sin egna begränsning och den rädsla den möter från sin gamla omgivning. Men nu måste du vidare om du inte vill stanna här bland skuggorna!”
Det ville jag förstås inte. Det kunde ha varit skojigt att spöka lite för några jag kände: min förläggare och några av mina vänner. Säkert stod de där vid graven med hattarna i handen och säkert tog de minst två supar på gravölet för att ”hedra” mig. Men jag var förstås mer nyfiken på vad som väntade mig ”lite högre upp” eller ”längre bort”, vilket det nu var.
I den molniga spiralen började Jolith växa. Hon tog mig i famnen, där jag vilade som på ejderdun – samtidigt kändes det som om jag låg i ett moderssköte i födslovåndor. Jag var oändligt liten och nyfiken på världen utanför. Sedan blev allt svart ett ögonblick – eller en evighet. Finns någon skillnad i det här tillståndet?
2. Min Glädjefyllda Dal
När jag vaknade log livet mot mig. För vad annat än livet kunde föra mig till en så idyllisk plats? Jag ville skratta högt och dansa runt med min vackra ängel, som var liten och nätt igen. Hon smålog och sa: ”Gör det! Dansa med mig!”
Så tog vi en svängom på en soldränkt blomsteräng, där dofter och musik tycktes vara ett, där luften dallrade av toner och omslöt oss i en andlöst skön omfamning. Vi var lika lätta som luften, men ändå kände jag hur mina fötter vidrörde det dagglittrande gräset och hur min högra arm vilade fast om Joliths smärta midja, medan vänster näve höll hennes lilla hand i ett varmt och nästan fysiskt grepp. Det var länge sedan jag orkade dansa och jag njöt av de osynliga spelmännens klara tonsvall och behaget i den ystert vindburna dansen.
”Så där ja,” kommenderade Jolith i bestämd ton. ”Nu måste vi fortsätta. Vi har just dansat in i den dal där ditt förra liv började. Se dig omkring!”
Berusad av dans, musik och dofter hade jag alldeles glömt att titta efter var jag var. Jag såg höga berg omringa oss i sluten krets. De var klädda med mossor och blommande träd i praktfulla färger, men deras toppar var kala och sken på ett förunderligt vis. Det var som om bergen bar glorior! ”Alla helgons berg”, tänkte jag med ett leende. En älv porlade sig fram i nyckfulla vinklar tills den i vild förtjusning hoppade över ett stup och blev till ett magnifikt vattenfall. Överallt syntes en saftig, färgsprakande växtlighet. Ett jordiskt landskap i sublim form!
”Det var här du beslöt dig för att gå tillbaka till jorden och leva ditt sista liv,” förklarade ängeln. ”Här har du ofta vistats mellan liven därför att du är en del av den här dalen. Du är gräset och blommorna och träden. Du är de tysta vakande bergen och vattnet som rinner i blida strömmar tills det kastar sig ut i skapelsen av ditt nästa liv. Du har alltid älskat den här platsen och ändå känner du inte igen dig?”
”Jo,” svarade jag förundrad. ”Nu kommer minnet tillbaka! Här finns mitt ursprung i min glädjefyllda dal. Men hur har jag någonsin kunnat ge mig ifrån detta paradis, till helvetet på jorden?”
”Du var tvungen,” suckade min skyddsängel. ”Du valde det för att de erfarenheter jordelivet gav dig var ett villkor för den väg du nu ska vandra.”
”Ska vandra? Får jag inte längre bestämma själv? Här vill jag stanna. Vem bestämmer över mig?”
”Du har redan för länge sedan valt att återvända till ditt ursprung för att ta med dig erfarenheterna från många liv och många världar. Ditt eget inre Jag bestämmer över dig men Den Store Anden visar vägen. Vår dans var den glädjerika bekräftelsen på den nya vandringens början. Känn hur livet flödar i dig!”
”Kretsloppsdansen alltså,” skrattade jag och snurrade runt med flickan ett varv till. ”Ska vi stanna här eller kör vi vidare?”
”Vi har stannat här en stund av evigheten,” påpekade Jolith. ”Nu ska du möta en av Rådgivarna som kommer att följa dig länge, länge.”
Hon svävade mot ett av de höga bergen. Jag svävade efter så gott jag kunde, lite motvilligt kanske. Ju mer jag såg ju mer ville jag se, och jag tyckte inte att vi behövde ha så bråttom. Hurdan hade jag varit när jag var här sist? Hur hade jag sett ut, hur hade jag tänkt? Hade jag verkligen själv valt att traska ner till jorden i en fattig statarpojkes skepnad? Nåja, det kanske bara hade varit bra för mig att inte födas som snobb. Hur skulle jag ha klarat det?
Jag skrattade åt tanken och vände mig om för att njuta av det strålande panoramat. Då hörde jag en djup mansröst säga:
”Nåja Janne, kultursnobb blev du i alla fall!”
Häpen vände jag mig om. Framför mig stod en lång manlig gestalt i ljusgul mantel. Hans hår var vitt som snö, men ansiktet ungt och slätt. Profilen var skarpskuren. Hans anletsdrag var mejslade som av en hellensk konstnär och de dunkelblå ögonen djupa och fulla av liv. Han betraktade mig forskande men vänligt leende. Jag kände instinktivt att han hade en djup fond av humor.
”Det är dags för dig att konfronteras med dig själv,” fortsatte han. ”Det du har varit och det du är ska tillsammans utgöra vad du blir.”
”Aha, Akashakrönikan!” utbrast jag. ”Där uppenbaras alla ens dumheter, eller hur? Törs jag fråga vem du är?”
”Jag heter Zar,” svarade han och det glittrade till i hans ögon. ”Du har inte bara gjort dumheter, min vän. Jag kommer att vara din ledare och lärare så länge du behöver mig. Akashakrönikan (se Kosmiska kartan på pärmens insidor) är ett slags mellanstadium mellan två världar, den måste alla uppleva. Efteråt avgörs det till vilken värld man hör, så det är bäst vi får det undanstökat.”
Berget vi kommit fram till reste sig nästan lodrätt upp mot skyn. Jag minns ännu de underbara solnedgångarna över barndomsbergens skogklädda toppar. Här var det ännu vackrare. Himlen ovanför berget rodnade och antog en ljuvlig färg av rosenrött och laxrosa med stänk av glittrande guld. Mannen vid min sida vidrörde berget med en stav. Bergväggen började skaka och lyfte sig som en teaterkuliss. Innanför den fanns ett rum. Det var inrett med bekväma stolar framför vad som såg ut som en enorm filmduk från vägg till vägg. Rummet upplystes av ett milt, behagligt sken. Jolith förde mig till en fåtölj och satte sig sedan på min högra sida medan Zar satte sig på den vänstra. Mellan oss och filmduken fanns ett litet podium med golvet belyst underifrån. Någonstans ifrån strömmade mild musik ut i rummet.
Akashakrönikan
”Är du redo?” frågade Zar. ”Du får vara beredd på både angenäma och mindre behagliga möten. Huvudpersonen här är Sanningen – den sanning som följt dig genom årtusenden.”
”Sanningen om bondlurken Jan,” småskrattade jag. ”Sätt igång bara! Jag vet nog vilken spjuver och rackare jag har varit.”
Zar gav mig en egendomlig blick.
”Vi vet i alla fall att du tycker om den spjuvern och rackaren,” sa han. ”Att tycka om sig själv är en viktig egenskap för den som skapar. Hur tror du annars att du hade blivit en så uppskattad författare? Snart ska vi se om människan Jan är en spegelbild av författaren Jan – eller tvärtom. Vi ska se vad du ångrar och vad du vill förlåta hos dig själv.”
Jag tänkte ge honom ett bitande svar på vad jag ångrade mest – någonting om sköna fruntimmer och att ta tillfället i akt – när filmduken plötsligt förmörkades. Det blixtrade och dundrade, regnet piskade över oss därinne i bergarummet, men vi blev inte våta. Vi satt torrskodda i ett oväder utan like. De fuktiga bergväggarna lystes upp av blixtarna och deras knottriga yta glänste som om den var överströdd med diamanter.
”Höj ditt medvetande!” befallde Zar och lade sin hand över min.
Plötsligt kände jag att de jordiska tankarna försvann och hela mitt inre upplevde en euforisk känsla av ljus och strålande färger; en lycka så stor att glädjetårar rullade utför mina kinder. Ovädret hade upphört och jag såg min barndoms ängar och skogar på filmduken. Jag såg min mor föda mig och min far som stod bredvid och tuggade på sina mustascher, stolt och rädd. Stolt över ännu en son, rädd för att min mors krafter skulle avtaga. Men allt gick bra. Jag såg min uppväxt, mitt liv som man med egen familj, hustru, son och dotter. Jag grät, skämdes, gladdes, stoltserade över godbitarna i livet, förfärades över mörkersidorna, glad att jag kommit igenom dem med en klackspark!
”Tocket liv!” ojade jag mig mellan varven av skratt och gråt. Kan man förlåtas för sådana dumheter? Kan man glömma sådana oförrätter? Kan man orka gå vidare med den bördan på klenryggen?
”Din rygg är stark, Jan!” svarade Zar. ”Pass nu på och hälsa, ty mötena blir mycket korta.”
På podiet stod min mor och min far och min älskade lillasyster. De var lika eteriska som jag, men när jag störtade fram till dem för att krama om dem kändes deras kroppar varma och substantiella.
Jag hade hela tiden trott att jag och alla andra pratade som vanligt. Först nu gick det upp ett ljus i min arma skalle. Ingen rörde på munnen, varken Zar, ängeln, far, mor eller syster min. Hur var det med mig själv? Jag pratade febrilt med mina kära, men när jag höll fingret mot munnen rörde läpparna sig inte. Det var en chock! Men när jag såg de käras miner förstod jag att även de gjort samma märkliga upptäckt. Jag kände mig först som en buktalare, men när far skrattade sitt bullrande skratt utan att bullra förstod jag att den här nya kroppen inte fungerade på samma sätt som den gamla utslitna.
Tyvärr försvann de trygga välbekanta gestalterna innan jag ens hann tänka färdigt. Men det kom nya. Människa efter människa med mer eller mindre bekanta ansikten från mitt jordeliv uppträdde på podiet. En del skällde på mig och då njöt jag hejdlöst av att munnarna inte rörde sig. Oförrätter, slagsmål och oförskämdheter passerade revy. Kära avlidna närstående kom och tryckte min hand. Men alla dessa företeelser fick ett slut när filmduken återigen mörknade och podiet slutade lysa.
”Nu går vi tillbaka till föregående liv,” hördes Zars röst. ”Vi får se om du har utvecklats under årtusendena.”
Jag hade varit munk på 1300-talet och herreman i pudrad peruk på ett svenskt slott på 1700-talet. Jag hade varit fiskare i Greklands övärld och seglat döden till mötes i vredgade bränningar. Jag hade varit romersk ädling under Jesu tid och soldat i ett fattigt Finland. För varje liv som visades mig kom minnet genast tillbaka. Jag kände mig präglad till dessa liv, men under alltsammans låg vissheten om att jag var jag. Förändringarna var av yttre slag men den innersta Johan Fridolf Johansson From, alias Jan Fridegård, fanns där hela tiden under ytan, trevande, sökande, längtande och fylld av sitt eget speciella rättvisepatos. Var jag jägare så jagade jag orättvisor och falska krumbukter, var jag herreman så jagade jag fruntimmer. Jan fanns där hela tiden fastän jag hade tusen ansikten.
Det var en seglats på livets hav som inte författaren Jan ens i sina vildaste drömmar hade kunnat ana. Kanske fläktade dock det undermedvetna fram en och annan bild av svett och tårar, eller av styrka och mod, även i mitt senaste liv på jorden. Jag hade redan nu bestämt mig fullt och fast att stanna där jag var. Jag kände att jag hade gjort mitt på jorden. Jag hade sett allt, upplevt allt. Att återvända till jorden skulle bara bli en repris på det gamla, en överviktig anka på en blank och vemodig sjö. Nej, häruppe var det mycket mer spännande!
”Jaså Jan, du vill stanna kvar här? Inte gå tillbaka till dina dunkelgröna skogar och ditt liv som författare i stadens förklarade ljus?” Zar såg roat på mig och tillade: ”Titta här! Detta är en bild av dagens Stockholm. Föreställ dig hur det vore att leva där!”
Jag tittade, i spänd förväntan på att Hasselbacken och Bellmansro skulle stiga fram i all sin prakt, tillika med Operakällaren och Berzeliterrassen. Kanske skulle jag med blicken få följa en vandring på Strandvägen eller på Hamngatan, upp till NK? Kanske skulle jag få göra en tur till gamla Haga och vandra ett slag bland kåkarna i Hagalund? Men vad såg jag? Förskräckelsen över de vyer som visades gjorde att jag bokstavligen kände håret resa sig på huvudet. Var detta vårt gamla Stockholm, Bellmans och Evert Taubes stad, med gränderna i Gamla Stan och Söders blinkande höjder i stilla aftonsol?
Det var kaos. Det var våld, hets, rusning, råbarkade sällar som ryckte väskor av gamla damer och sedan sparkade dem, barn som slog barn och som inte orkade vara barn längre. Knarkande, supande, främmande bilder! Främlingar, främlingskap, en omkastad innerstad helt utan den gamla vänliga, varma atmosfären. Skrål och bråk överallt. Jag ville inte se mer, jag gömde ansiktet i händerna. Köplust, vinningslystnad, maktkamp och främlingskap, det var en framtid jag aldrig mer ville se.
”Kritisera inte!” manade Zar. ”Städerna är vad tiden gjort dem till. Ingen tvingar dig tillbaka till den framtiden. Du har fortfarande din fria vilja.”
Jag vet inte om jag satt några timmar eller flera dagar i bergarummet med filmduken och hologrammen. Allt som utspelades rörde sig i en tredimensionell verklighet blandad med overklighet. Tid finns ju inte här, så när vi var klara reste vi oss lika lätt som om föreställningen bara varat en timme. Zar frågade mig om jag ångrade något i mina liv.
”Hur ska jag kunna det?” svarade jag. ”Alltsammans var en fråga om utveckling. Jag lärde mig något hela tiden. Men jag har långt ifrån lärt mig allt. Nu vill jag veta mera!”
”Jag godtar ditt svar,” sa min lärare vänligt. ”Du är mogen för att vandra vidare om du själv vill.”
”Får alla som går över se sin Akashakrönika?” frågade jag.
”Javisst,” svarade Zar. ”Vi har sådana här ”filmlokaler” på flera håll. En del blir svårt chockade av Akashakrönikan därför att minnet återvänder med varje liv de ser, många gånger obearbetat, och det kan vara svåra saker att återuppleva. Du klarade dig bra på grund av din klara uppfattning av ditt eget jag, som du har analyserat i bok efter bok. Men det finns många vägar att välja på efter krönikan och om du vill vidare så följ med mig.”
3. Skapelseprocessen
På lätta fötter lämnade vi bergarummet och vandrade i en lång gång med dagsljusbelysning. Jag vet inte hur länge vi gick sida vid sida, under trevligt småprat, men plötsligt tog gången slut. Vi kom ut i ett bländande ljussken som först hindrade mig från att se omgivningen. Jag skuggade mina ögon med armen och upptäckte då en varelse framför oss. Jag kunde inte se om det var en man eller en kvinna, men det var ett strålande väsen. Jag fylldes av vördnad och föll på knä. Kanske var det en ärkeängel?
Varelsen lyfte vänligt leende upp mig och jag anade att det var en kvinna. Hon hade långt rödskiftande hår, ögonen var djupa och mörka och hon utstrålade värme och glädje.
”Välkommen, Jan,” smålog hon. ”Jag är ingen ärkeängel men väl en ängel och din lärare! Jag heter Shala och tillsammans med Zar ska jag undervisa dig i den urgamla visdomen och visa dig vem du är och varifrån du kommer. Din kunskapstörst som fanns redan på jorden har fört dig till oss och till Änglaskolan.”
Detta ljuvliga väsen var alltså ett fruntimmer och till på köpet min framtida lärare! Det var lektioner att längta efter. Men var fanns skolan?
”Här!” svarade Zar och slog ut med armarna. ”Du har nyss gått igenom en tunnel till Änglarnas rike. Härifrån ska du få uppleva ditt ursprung.”
Det bländande ljuset hade dämpats och jag såg mig om. Jag befann mig åter i en slags filmlokal med tre väggar. Den fjärde väggen var öppen och jag skymtade en vacker trädgård därutanför. Bilder började uppträda på de tomma väggarna. Människofigurer svävade ut ur den ena väggen och in i den andra. Det var gestalter klädda i mycket ålderdomliga kläder och de påminde mest om indianer. Först framstod hela scenen som ett förvirrat flaxande av varelser med eller utan ansikten. Ändå fanns det en viss rytm i det hela. Så blev alltsammans plötsligt mörklagt.
”Du såg de första människorna på väg till jorden,” förklarade Shala. ”De ursprungliga invånarna kom från en annan planet. Den kunskap som de förmedlade då finns fortfarande bevarad i jordens innandöme, men än har det inte varit dags att presentera den för mänskligheten. Mot slutet av nittonhundratalet kommer sanningen att bli så nödvändig för människorna att något eller någon måste förmedla den till dem, innan hela jordklotet sprängs sönder av deras oförstånd.”
”Det kan jag tänka mig,” inflikade jag dystert. ”Nersmutsningen av jorden hade redan börjat när jag gick över i slutet av 1960-talet. Både den inre och den yttre nersmutsningen! Vad kan ni göra åt den? Vill ni att jorden ska gå under?”
”Naturligtvis inte,” svarade Zars trygga röst. ”Vi arbetar för högtryck med att upplysa jordens invånare och en hel del har börjat lyssna. Du hör till dem som ska utbildas för kontakt med en jordinvånare som kan sända budskapet vidare. Men för den uppgiften måste du genomgå mycket utbildning, tester och invigningar.”
”Vet inte om jag duger till sådant,” muttrade jag. ”Ska jag ha kontakt med någon på jorden? Det önskar jag helst slippa!”
”Du ska inspirera en kvinna på jorden, som via ditt författarskap kombinerat med hennes eget och med hennes medialitet, ska föra ut sanningen till människorna,” förklarade Shala.
”Har jag något bra förlag på lut också?” skämtade jag.
”Det får vi försöka ordna,” smålog Zar. ”Du kommer alltså att kvarstå som författare även här. Tilltalar det dig?”
”Jovars,” svarade jag spefullt. ”Om damen ifråga har lätt för att fatta och dessutom beter sig hyggligt och uppskattar mina råd, så kan det väl fungera.”
”Får jag se mer av jordens första invånare?” fortsatte jag.
”Så småningom,” svarade Zar. ”Men först ska du få uppleva något helt annat. Du ska själv få deltaga i jordens födelse. Du är lika gammal som vi – miljarder år! Låt våra medvetanden födas tillsammans på en resa på änglavingar! Låt våra själar vakna i Enhetens oändliga hav hos Den Store Anden. Du kommer att få uppleva vad få människosjälar fått se. Jolith ska föra oss till målet på sina stora vingar. Hon har förmågan att ta form efter behov och vi kallar på henne – nu!”
Jag tänkte, lite dumt, att det här var bättre upp än de seanser jag bevistat i min fysiska kropp. Men innan jag hann tänka färdigt kom min skyddsängel, nu som en jättekvinna, och rullade in mig i sin ena vinge. På den andra satt redan mina två lärare. Innan den makabra tanken slog mig att död man skulle ut på äventyr, svepte vi iväg rakt igenom väggen och rätt in i en slags pulserande korridor. Var skulle vi nu hamna?
Svaret kom snabbare än jag hade väntat. En dörr öppnades i korridoren och Jolith flög ut genom den, rakt ut i världsrymden. Allt var blå luft, midnattsblå, klar luft. Det fanns inget ljus, inte minsta stråle av ljus! Ändå såg jag och förnam jag. Vingen där jag satt vecklades ut och innan jag hann tänka höll Shala upp en spegel framför mina ögon. Jag såg ingenting i spegeln, absolut ingenting. Först blev jag rädd. Har jag inget ansikte mer? tänkte jag fråga och mindes med saknad den stilige soldaten som flörtade med flickorna på dansbanan. Men återigen var jag inne i fel tänkande, ty det släcktes ut och jag hörde en röst viska i mitt öra:
”Jan, du är ett stoftkorn i vårt universum! Ett stoftkorn har inga tankar, men du har förmånen att ta in och förstå vad dina lärare förmedlar till dig. Se dig om i ditt nyväckta medvetande!”
En lätt knuff och jag for iväg nerför vingen som på en rutschbana. Den virvlande verklighet jag blåste omkring i var ett kosmos som liknade natthimlen man såg från verandan därhemma en natt utan måne och stjärnor. Så tänkte jag förstås inte, jag var bara ett nyfött medvetande i ett stoftkorn en dunkelblå natt, där inte ens några himlakroppar fanns att se. Men det fanns en Kärlekskraft i vardande och det fanns andra, redan färdiga universa. Stoftkornet Janne visste ingenting om detta, men den dansande vinden medförde röster som sjöng Skapelsesången, även om jag varken hörde eller förstod.
Så kom Ljuset och i det befann sig Kärlekskraften. Den Oändlige Anden som råder över vårt universum hade delat sin kraft så att den genomströmmade det indigoblå mörkret. Stoftkornet Janne drogs in i ljuset och växte inne i detta levande, skapande, besjälade sken till en energi, en stråle med en glimt av ett större medvetande. Men än var han bara mycket ung energi.
Den strålande Kärlekskraften hade kommit till vårt universum för att stanna. En liten pust från dess glödande mittpunkt förvandlades till en ton – och ljudet föddes. Kärlekskraften delade sig och blev dual, dvs. manlig och kvinnlig, yin och yang. Partiklar utstöttes ur ljuset och for ut i rymden med en vidunderlig snabbhet och styrka. Under eoner av olika utvecklingsstadier bildade de så småningom planeter och stjärnor i vår galax.
De osynliga världarna kom först
Kärleksandningen från detta oerhörda Väsen satte i gång Skapelsen. Först skapades de osynliga världarna. De synliga, fysiska himlakropparna är egentligen unga allesammans. Ännu yngre var jag när jag vilade i min egen energiström under det att Det Högsta Medvetandet var i färd med att arbeta med Skapelseprocessen. Jag fanns där i ljuset och ett märkligt skådespel rullades upp för mitt ännu drömmande medvetande.
Först befolkades de osynliga världarna. Jag låg som en energiform och iakttog denna märkliga skapelseakt. Den Oändlige Andens duala gestalter syntes endast som svaga konturer i ljuset. Eftersom även jag bara var ljusenergi kunde jag närma mig dem och då förnam jag en tanke som genomsyrade deras utstrålning. Det var en vacker tanke som uttryckte en längtan efter att befolka den innersta ljusvärlden med samma underbara skönhet som Den Högste Anden själv medfört till sitt universum. Den gudomliga skönheten skulle avspeglas i allt skapat!
Först skapades Seraferna i Gudomens innersta närhet. Tonen som ljöd i kosmos formade med sina klanger de ljuvligaste väsen. Dessa väsen blev musikens tjänare, de som styr tonernas värld. Det var ett slags ömsesidigt vardande, ett ursprung av ljud som så småningom bildade sfärernas musik. Seraferna var späda och genomskinliga. Deras ljusa hår flöt omkring som ett glittrande sken i den luft som ännu inte hade sol, vind eller regn. De var den sakrala musikens själar och hela deras tillvaro handlade om att i toner uttrycka Kärlekens otaliga ansikten.
Därefter såg jag hela Änglariket växa fram inför mina förvånade ”ögon”, som ännu inte var ögon utan endast förnimmelser. Jag skruvade på mig, ruskade på mig och försökte tala om för Alltet att jag snart ville födas. Jag var inte tillfreds med att fladdra omkring på energivågor utan kropp, utan möjlighet att meddela mig. Jag längtade efter att bli skapad jag också. Men än var det inte energivågornas tur.
Änglarna fick sin speciella uppdelning i olika riken. Det fanns sju Elohim och sju Ärkeänglar. Elohim fick till att börja med i uppdrag att styra planeter och stjärnor i hela galaxen. Ärkeänglarna blev den skapande ordningen i Änglariket. Det finns tusentals olika grupper av änglar, så där fordras en stark organisation. Keruberna var glädjens lättviktare. De var – och är – sändebud mellan stjärnorna. Jag såg dem framtona och utvecklas till ständigt glada och rosiga små varelser som alltid var beredda att dela med sig av sina positiva gåvor. Länge vilade jag i skenet från Änglarnas paradisiska omgivningar utan att förstå vad jag ville, eftersom jag ännu inte hade någon unik själ utan endast utgjorde en del av Enheten i Ljuset.
Lucifers avhopp
Men det tillkom en störning i all denna ljusa energi. Jag upplevde den bara som ett kyligt drag i kärleksenergin där jag vilade. Men mina lärare berättade för mig med röster som var tankar, som var varseblivningar, som var förnimmelser i ljushavet. Vi var existenser i ett evigt vara till dess förändringens vindar kom farande, när seklen började bli sekel och det var dags för den fysiska skapelsens födelse. Bland Änglarna skedde detta:
En av Ärkeänglarna, han som kallades Ljusbäraren eller Lucifer, vredgades över att hans makt var alltför begränsad. Han ställde krav, men han nekades eftersom den rådande ordningen kunde bli störd. I vredesmod lämnade han sin post som Ärkeängel och skapade sitt eget rike. Många änglar följde honom, eftersom han var mycket älskad. De trodde att han blivit utstött från de himmelska boningarna. Men hans bröder och hans Fader förstod inte vad som plötsligt tagit åt honom. Ingen bestämde något utan Faderns samtycke. Varför var han inte nöjd med sin lott att föra ljuset vidare, att vårda det och utveckla det?
Lucifer var från början inte ond, endast högmodig. Det var aldrig meningen att hans flykt från Fadershuset skulle bli varaktig. Hans bröder var beredda att sluta honom i sin famn när han kom tillbaka. Men varken han eller de medföljande änglarna återvände. I Lucifers nya rike skedde en slags ljusförmörkelse och ur den växte ondskan fram. Sakta men säkert skapades kryp och kräk som inte borde finnas till, och i spetsen för dem skapade Lucifer en ledare. Från början var det en trotsig lek, men ledaren blev ond eftersom Lucifer i och med sin flykt från de himmelska nejderna förlorat förmågan att skapa i Kärlek. Kärleken nådde inte in i hans rike.
Ledaren hade horn som en get och han kallades Den Onde eller djävulen. Han växte till i kraft och styrka och snart tillskansade han sig makten i Lucifers rike. Han tillfångatog den forne ängeln och satte honom i en borg i utkanten av riket, där han skulle sitta än i dag om inte hans ånger under årtusenden äntligen fört honom tillbaka till Ljusets änglar. Nu är han förlåten och han arbetar på att rädda jorden. Ingen känner bättre än han ondskans vägar, därför är han särskilt lämpad till att motarbeta den.
Yin och yang – dualitet och polaritet
Eftersom jag, Jan, bortom den flytande ljusenergin hade en själ som upplevde allt detta som en livsrepetition, ställde jag frågor till mina båda lärare. Jag kunde höra dem och förnimma deras närhet men ännu inte se dem. Jag undrade hur änglarna skapades från början, om de hade olika kön eller hur de annars förökade sig. Med ett mjukt skratt svarade Shalas röst:
”Du har upplevt den första tonen och tonklaven. Då fanns redan rörelse i universum och i denna rörelse befann vi oss som mer och mer medvetna energier. Från några av dessa energistrålar eller energipunkter skapade Den Store Anden änglarna. Exakt hur det gick till är omöjligt att veta. Han förde helt enkelt förmågan att skapa med sig från sitt eget ursprung. Innan människorna skapades var änglarna bara änglar. Sedan blev de uppdelade i många olika grupper. Redan från begynnelsen fanns manliga och kvinnliga änglar, men även tvåkönade väsen. Det måste alltid finnas två poler, yin och yang, eftersom Den Store Anden också är dual. Dualiteten och polariteten ingår som lagar i vårt kosmos. Kärleken är så stark mellan alla hans skapelser att den förenar dem allesammans och den förökning som sker är inte densamma som människan menar med ordet könsakt. Hos änglarna sker en skapelseprocess av enastående skönhet. Under sång och musik och färgrika ljusspel förenas dualerna på ett sådant sätt att ett nytt änglaväsen danas.
Änglarna har precis som människorna mångskiftande talanger och de får efter sina anlag olika uppgifter. De har själva från begynnelsen byggt upp Änglariket. När du får se det häpnar du säkert över den likhet det har med jorden, både i frågan om natur och bebyggelse, fastän i klarare färger och lättare material.”
De första människorna – Solens och Stjärnornas folk
”Men hur skapades människorna?” var min nästa fråga. ”Var det som Bibeln förtäljer, att Adam var den första människan och Eva skapades från hans revben?”
”Det finns ingen som helst likhet mellan Bibeln och den ursprungliga, uråldriga sanningen,” svarade Zars röst. ”Den ska du få uppleva så småningom, lilla energignista i det stora ljuset! Vi är med dig nu som vi var då.”
Plötsligt kände jag att jag drogs ut ur det ljus jag flutit omkring i så länge och fördes in i ett annat, mildare ljus. En stor och obeskrivligt skön gestalt talade och orden ekade i mig som en dånande dombasun. Jag kände en vördnad som gränsade till helig dyrkan, jag ville bara flyta in i detta oerhörda kärleksväsen.
”Jag har skapat änglarna i skönhet och harmoni,” förklarade Den Gudomlige. ”De är det vackraste jag vet. Eftersom jag älskar dem så högt och de är avbilder av min kraft vill jag skapa planeternas invånare till deras likar. Det finns redan planeter där det bor arter som kommit till genom utveckling. De har ingen själ men en hög teknisk begåvning. Nu vill jag ge själen en boning värdig all den kärlek, skönhet och glädje den innehåller och därför säger jag: Varde Människa!”
Den gigantiska ansamlingen av energier som liksom magneter dragits till Skaparens väldiga, strålande gestalt skalv till när en underbar ton ackompanjerade hans ord och brast ut i något jag kan likna vid ett jättefyrverkeri. Detta fyrverkeri skedde mitt inne i det starka kosmiska ljuset. Från detta sprakande, gnistrande, fantastiska ljus kom gestalter simmande, svävande, skridande. Först kände jag mig som en åskådare, men sedan kände jag hur jag växte.
Jag blickade ner på min kropp. Jag hade fått en kropp! Den var ännu inte tydlig, inte stark och tät, men den hade huvud, armar och ben som de andra varelserna som skockades omkring mig. Vi omringades av ljuvliga änglar som sjöng och dansade och bredde ut sina vingar omkring oss. Intill mig svävade mina två lärare. Också de var lite diffusa men fullt igenkännliga. De tog mina händer och i ett huj, i en blink, i bråkdelen av en sekund, förflyttades vi från det obestämbara varats solljusa energivågor till en mark av jord och lera, av skummande svallvågor från ett klarblått hav och vindsus i höga trädkronor.
Zio och utvandringen till Jorden
Änglarna stannade kvar hos oss en tid för att hjälpa oss tillrätta. Det var ”indianernas” planet vi kommit till: den trolska, sköna, vindomsusade Zio, som utgjorde en av de först befolkade planeterna i vårt solsystem. Än var det inte dags för jorden! Jag hade inte fötts ur ett moderssköte, jag blev till i ljusets energisammansmältningar och så var det med oss alla. Vi var lätta, tunna varelser som plötsligt blivit placerade på en fysisk jord, även om Zios mark inte ägde vår jords täthetsgrad. Innan jag ”inplanterades” på Zio var vår jord delvis en glödande massa som svävade i världsrymden tillsammans med andra klot. Det fanns inga kvadratiska eller ellipsformade planeter. Klotet, dvs. cirkeln, var tecken på det eviga ursprunget.
Vi såg på varandra. Vi iakttog varandra. Vi var yin och yang. Vi iakttog änglarna. Vi lyssnade och lärde. Vi var alla så vackra! Vårt hår, som i början varit ljust, nästan färglöst, mörknade alltmer under den första tiden på Zio. Våra anletsdrag var inte längre identiska, våra utseenden skiftade som det rinnande vattnet i de brusande forsarna i våra nya skogar. När vi kom så långt som till att bygga bostäder, gräva i den lätta jorden och trava de skimrande stenarna på varandra, präglades vårt utseende alltmer av olika karaktärsdrag. Det visade sig att i våra medvetanden fanns många olika talanger och anlag. Den ene var konstnärlig, den andre musikalisk, den tredje var en skicklig hantverkare. Änglarna visade oss hur vi skulle bygga, hur kvinnorna skulle väva och sy, hur vi kunde utnyttja de vilda djuren och tämja dem till husdjur. Det fanns ingen ondska, inget kiv om brödfödan, som blev alltmer substantiell. Det fanns däremot oerhört mycket kärlek, glädje och gemenskap.
Vi mindes hela tiden Den Store Anden, och änglarna påminde oss om vi glömde. Men ännu var jag inte Jan, poeten och skämtaren som står vid grinden till den eteriska världen och berättar för sina jordevänner. Om någon säger att ”Jan har klivit uppför många trappsteg, han, och rest över många plan”, så är det fel. Här finns inga trappsteg och inga plan, bara en oändlig Enhet i olika riken och sektioner. Studera den Kosmiska kartan på sidan 4, kära läsare. I mitten finns Den Oändlige Anden som svävar över alltsammans för att övervaka sin skapelse.
”Sväva inte ut för mycket,” avbröt mig Shala. ”Du höll på att berätta om Zio. Vad hände där? Blev ni helt fysiska?”
”Ja,” svarade jag, ”men det tog tid även om det inte fanns någon tid där heller. Vi levde i en slags frekvens utanför all tidräkning. Jag vet att du och Zar tillhörde de änglar som hjälpte oss. Men vi skapade ingen religion av den kunskap vi fick. Vi var trofasta mot Den Store Anden och hans kärlekslagar.
”Den glödande massa som återstod på Zio överdrogs med berg och jord och planeten blev alltmer fysisk. Våra tunna gestalter som hitintills arbetat med att skapa en beboelig planet blev som jag nämnde fastare och mer synliga. Vi blev någonting att ta i, som kunde skapa och gestalta med kropp och själ i samklang, skratta, le och gråta – men bara av glädje, för än hade sorgen inte uppfunnits. När vi en dag stod på saftigt grönt gräs och träden växte upp omkring oss, susade med bladverket och erbjöd oss härliga frukter, fick vi lust att dansa och sjunga. Samspelet med naturens väsen var viktigt på Zio. Varje träd, varje blomma, det höga fjället och den sjungande forsen hade alla sina devor och vi talade allesammans samma språk. Vi kommunicerade ständigt med dem, utbytte förtroenden och hjälpte varandra på alla sätt.
”Vi var stolta över att härstamma från Den Store Anden. Han var vår ende sanne härskare. Vi vördade den duala Livsflamman och fastän vi var spridda över hela den stora planeten liknade våra ritualer varandra. Vi var beroende av solen och den var helig för oss, precis som månen. Vi hade sol- och måndanser, stjärnfester och Den Store Andens dagar. Döden var okänd för oss. Vårt liv varade ungefär tusen år i taget, sedan genomgick vi en livsuppfriskande process och började på nytt igen! Vi var skapade av levande energi och hade därför kontakt med alla andra levande energier i hela kosmos.
”Varför kallar jag oss indianer? Det är för att läsaren lättare ska förstå vårt ursprung, eftersom det går fram ända till nutidens indianstammar. Uttrycket ”indian” är helt felaktigt som ni säkert vet. Det skapades av Columbus när han på 1400-talet kom i land vid Amerikas kust och trodde att han hade kommit till Indien. Vårt riktiga namn är ”Solens och Stjärnornas folk” och nutidens indianer kallar oss för ”Mu luwetam”, det första folket. Vi levde i symbios med hela världsalltet tills den stora katastrofen kom.
”En meteorit var på väg rakt mot Zio. Vårt läge var mitt i vår galax. När detta hände befann sig jorden på ungefär samma fysiska nivå som Zio, men den var obebodd av människor. Skadan på Zio gick inte att undvika. Med oerhörd kraft slog meteoriten ner i sidan på vår olyckliga planet. Vi hade räknat ut ungefär var den skulle träffa och evakuerat halva planeten. Redan på den tiden fanns det som numera kallas ”UFO:n” och vi fick budskap från Den Store Anden att den evakuerade delen av folket skulle resa vidare och bosätta sig på planeten jorden. Jag var en av dessa ”flyktingar”. Zio skadades svårt. Av den fruktansvärda stöten åkte planeten iväg så många ljusår att den ”landade” i utkanten av vår galax. Där finns den fortfarande kvar och enligt de meddelanden vi får därifrån har den återtagit det mesta av sitt forna utseende, så när som på ett gigantiskt hav som uppstått där meteoriten slog ned.
”Men vi emigranter landade alltså på jorden. Flora och fauna utbredde sin orörda rikedom bland berg och vatten. Då fanns det mer vatten på jorden än på Zio och färre höga berg. En djurart var så människoliknande att den gick upprätt och hade utvecklat armar med händer till gripverktyg. Intelligensen hos dessa djur var begränsad, men de levde ett tillbakadraget liv i en miljö som närmast liknade vår tids regnskogar.
”Vi, som var skapade till änglars likar, blev jordens första mänskliga invånare. Vi försökte leva som vi blivit lärda på vår egen planet och vi hade en lång tids uppbyggnadsarbete i bästa gemenskap. Men vi var inte helt utan problem. Många av våra unga kvinnor blev bortrövade av de människoliknande aporna. Det föddes barn av en blandning som grundlade en del av det nuvarande människosläktet. Vi försökte bli vänner med dem, men snart uppstod avund och missunnsamhet hos denna ”blandras” och deras hat riktades mot oss.
”Plötsligt blev döden ett faktum som vi inte kunde bortse ifrån. Apmänniskornas liv räckte inte ens hundra år. Vi förstod det inte. Vi isolerade oss från dem och byggde skyddsvallar så att de inte skulle inkräkta på vår mark. Därmed var äganderätt och fientlighet etablerade på jorden. Vi som levt skyddade i vår egen odödlighet och med våra starka kärlekslagar – vi blev svaga och sårbara. Nytänkandet åstadkom sjukdom och död. Livslängden minskade. Inkarnationscykeln förändrades till sitt nuvarande tillstånd: ett liv på cirka 100 år och perioder av vistelser i andra världar mellan liven. På detta vis bildades de världar och riken som på den Kosmiska kartan (sid 4) ligger utanför den eteriska. Så började människorna bli människor!
4. Det Förlorade Tusenårsriket
Det var nästan hemskt för det iakttagande Janne-jaget att få ett högre medvetande om vad som hänt med mig från jordens födelse och ännu längre tillbaka. Ännu kändes det som om jag bar en bit jordmull i fickan och min häpnad inför upplevelserna i Änglaskolan blandades nästan med skräck. Det var så mycket nytt jag fick veta, och allt var inte positivt. En sådan nyhet var att planeter i andra galaxer hade utvecklat en slags märkliga gudar. Det var högt stående väsen med kunskaper långt utöver människans. De kunde skapa och de skapade! Deras arbete var inte ondskefullt, men de styrde energier mellan planeterna som öppnade nya vägar för människorna.
På en av Orions stjärnor fanns en maktlysten härskare som hette Godonda. Han drömde om att få lägga under sig jorden och därför reste han hit för att underkuva de folkstammar som fanns här. Han ville bli betraktad som en gud och det lyckades han med genom att skrämma människorna till dyrkan. I hans kölvatten följde alla de små gudarna, som egentligen var olika företeelsers herrar. Under långa tider kom den gode guden som vi kallar Den Store Anden i skymundan, därför att Godonda utlovade makt och härlighet åt dem som följde honom. Det gjorde inte Den Store Anden. Han talade till människornas hjärtan och han gav dem den fria viljan. Omedvetet fängslades den fria viljan i Godondas våld och människorna fick fel inriktning från början. Godonda splittrade upp människorna i olika religioner, t.ex. den nordiska asatron, den grekiska och den egyptiska gudatron, judendomen m.fl. så att Den Store Anden skulle tappa fotfästet. Men det gjorde han inte, han väntade och avvaktade och sände ner en av sina högsta änglar till jorden för att lära människorna leva efter Kärlekens lagar.
Godondas smågudar – t.ex. de nordiska, de grekiska och de egyptiska – blev ambassadörer i islam, i buddhism, i muhammedanism. Det finns gudar i kulturer över hela jordklotet, men den Ende, Oändlige Anden har under namnet ”Gud” blivit missbrukad. I ”Guds” namn hetsas broder mot broder och far mot son. I ”Guds” namn sker de grövsta brotten där hat och våld går hand i hand med krig och profiter av alla slag.
Jag har läst många böcker om Skapelsen i mitt jordeliv. Ännu fler har säkert kommit ut senare. Det vimlar av Skapelseböcker som alla säger olika saker och använder olika termer. När jag funderade över detta ingrep Zar i mina tankar.
”Stopp, min vän,” varnade han vänligt. ”Alla de böcker du talar om är riktiga på sitt sätt. Genom att allt är en Enhet och allting ingår i denna Enhet, både planetariskt och kosmiskt sett, så är alltsammans positivt. Varje sanning gäller som sanning om den kommer från ett ärligt, vist och kärleksfullt hjärta.”
”Men hur ska man då kunna förstå?” protesterade jag. ”Vilken röra det måste bli om man accepterar allt! Var kommer Godonda in i Enheten?”
”Du ska ta till dig det ditt hjärta säger är rätt. Tänk på att de kunskaper du inhämtar i Änglariket dansar långdans i kosmos och att den långdansen inrymmer både gudar och människor, nu och då och sedan. Var och en har sin plats, sin uppgift, men bara få lyckas träffa ditt hjärta med en Amor-pil.”
”Allt är så nytt, men jag tror dig.”
”Det är ju därför Shala och jag finns hos dig. Detta som visas dig i bild och upplevelse är vår version av Skapelsen så som vi och du erfarit den. Andra medvetanden kanske känner alltsammans på ett annorlunda sätt och då kommer de med en annan historia. En opal innehåller många färger: den ene tycker att den är mest blå, den andre ser bara de rosa skiftningarna och den tredje hävdar att stenen är grön. Så många varianter finns på samma sak. Häng inte upp dig på småsakerna, försök alltid att se helheten. Detaljerna finns överallt men de bildar inte en helhet förrän de sammanfogas. För dig var miljoner år ett mycket varierande hav av förnimmelser, ljus- och ljudupplevelser. Fortsätt nu med dina minnen från den första tiden på jorden.”
”Jag minns att vi levde i byar där vi hade en ”moder” och en ”fader” som hjälpte oss tillrätta. Dessa behöll sin eteriska form längre än vi andra. Vi fick behålla det tusenåriga livet så länge vi inte föll offer för människoaporna eller ådrog oss de sjukdomar som numera räknas som naturliga mänskliga egenskaper: hat, avundsjuka, svartsjuka, girighet, makthunger etc. De innersta grupperna av Solens och Stjärnornas folk måste träffas i hemlighet på dolda heliga platser i grottor eller under jorden. Vi kunde aldrig vara säkra på att inte bli överfallna av apfolket eller av vilda djur, men det var lättare att handskas med de vilda djuren än med de vilda människobestarna.
”Några av de ursprungliga heliga platserna där våra grupper samlades finns kvar ännu. De finns i Kanada, New Mexiko, Peru, Anderna, Himalaya och Nordpolen och Sydpolen. Även om hav och landområden förflyttat sig och totalt ändrat läge gäller dessa platser på ett ungefär. Vi har lämnat minnen efter oss som människorna ännu inte lyckats tyda. Fler upptäckter kommer att göras i framtiden.
”När en människa hade nått tusenårsgränsen förekom en ritual som den tusenårige måste genomgå före ”uppfräschningen”. Kunde han eller hon klara de tester som förelades fick man passera vidare in i nästa tusenårsperiod. Allt fler av oss misslyckades. Vi kallade dem ”utvandrare”. Att jag själv skulle komma att höra till dem trodde jag aldrig, inte förrän ”fallet” var ett faktum.
”Det evigt kvinnliga har alltid fängslat mig, fångat mig och lett mig in i en fjärilsdans som kanske slutat illa ibland. Kanske hade Jannepojken börjat vakna i mig redan då, för en dag när jag var ute och vandrade i markerna kring mitt hem fick jag syn på en människoflicka med långt guldfärgat hår. Jag förstod att det var en dotter av apfolkets blandningar. Hon var fager under ögonen där hon satt vid bäcken och tvättade sina fötter. Hon stänkte lekfullt lite vatten på mig när jag gick tätt förbi henne. Det hela slutade inte bra. Blev jag förförd eller hon? Jag hann inte tänka innan hon försvann som en blixt och innan jag fått veta hennes namn. Jag fick dåligt samvete och berättade aldrig detta för någon. Jag puttade ner det i mitt undermedvetna som om det aldrig hade inträffat. Jag älskade min solskensfamilj därhemma, hela gruppen av kärleksfulla människor som bar på samma urtidsvisdom som jag själv.
”En tid därefter – några månader, kanske ett par år – återsåg jag flickan med guldhåret vid samma bäck i samma skog. Återigen drevs jag mot henne av en förtärande eld och hon väckte på nytt min unga mannakraft i ett mellanting mellan älskog och slagsmål. Jag försökte bli kvitt denna rasande heta ström som flöt in i mig vid åsynen av hennes halvnakna kropp. Strömmen blev till ett hav av kärleksvånda, hetare än alla föreställningar om helvetet, fyllt av en outtömlig hunger – en besatt ström som likt lavan i ett vulkanutbrott rullade utför förståndets varnande sluttningar. När elden sakta svalnade och vi låg på gräset i varandras armar lösgjorde hon sig plötsligt och försvann som förra gången. Men efter en kort stund kom hon tillbaka med ett barn: ett gossebarn med vitt skinn och rosiga kinder och blåa små hav till ögon. Min son, tänkte jag. Min son med denna härligt vilda urskogskvinna?
”Innan jag hann sansa mig försvann alltsammans och jag flöt sakta in mot det tempel där vi förrättade tusenårsritualen. Där väntade mig min dom.
”Du klarade inte ditt prov,” fick jag höra. ”Varför gjorde du om ditt misstag? Någonstans i ödemarkerna bortanför våra skogar lever nu kvinnan med guldhåret tillsammans med den son hon födde dig. Du måste leta reda på dem. Du får inte vara kvar i vår grupp. Du blir inte tusen år, du är sårbar och ditt liv kan aldrig bli längre än hundra år. Oftast dör jordemänniskor mycket tidigare av olika orsaker, men det får bli din erfarenhet. Kom ihåg min son att vi älskar dig högt, men du måste lämna oss. En gång möter du oss igen i en annan ljusvärld och då får du själv välja vad du vill göra med ditt eviga liv. Till dess farväl!”
”Lucifer skapade sig själv en ny värld när han blev utstött. Nu var det min tur. Men min värld var inte ond – bara fylld av starka jordiska känslor: sexualitetens vilda feber och besvikelsens och självföraktets kalla gravar. Jag vandrade iväg och försökte plocka fram den glade slarvern, clownen och glädjespridaren inom mig. Men under skämt och skratt som blev alltmer råbarkade i jordmänniskornas värld fanns den sorgsne och ensamme vandraren.
”Min vandring blev allena och strapatsrik. Minnet av den andra världen här på jorden gjorde länge ont. Jag sökte efter sanningen. Jag sökte efter Guldhåret och det blåögda barnet. När jag till sist, efter många års sökande fann dem, levde hon tillsammans med en apman. Hon hade fött flera barn och min son fanns inte längre bland dem. Jag ville fortsätta att söka efter pojken, men apmannen dödade mig. Han representerade ondskan och svartsjukan, dvs. Godondakraften. Det var min första död, före alla de andra tusentals dödarna.
”Jag förlorade tusenårsriket och måste vänta ända till vårt nuvarande århundrade med att få tillbaka min odödlighet i en tid som inte existerar! För att återgå till Änglaskolan där jag inhämtade kunskapen om mitt ”fall”, erkänner jag att det var en chock att få veta att man misslyckats på ett så tidigt stadium med sitt eget ”himlaspel”.
Sagan om Toja
Jag vandrade genom många riken, en del mörka, en del ljusa, men i de flesta levde invånarna ett lugnt och strävsamt liv med en hövding eller härskare som ledde dem. Dessa riken kallades så småningom för ”stammar”.
När man vandrar omkring utan mål får man lyssna till många sällsamma historier. Det finns flera berättelser om Syndafloden, inte bara om gamle Noak eller sumerernas Gilgamesh-epos utan många andra, som jag tycker bevisar att stora översvämningar verkligen skett under ett flertal epoker av jordens historia. Jag fäste mig särskilt för en av dessa legender, som för omväxlings skull mest handlar om en kvinna. Det är en vacker och sorglig berättelse som visar den manliga självkänslans triumf, och till på köpet en mycket ohederlig triumf!
Solens och Stjärnornas folk hade, när den här historien börjar, etablerat sina riken på jorden redan för många årtusenden sedan. Den stora splittringen hade börjat. Människor hade gått för långt i maktlystnad och avundsjuka, som ledde dem vidare på ondskans och brottets bana. Maktkampen grasserade som värst i ett rike som var omslutet av havet men till ytan mycket vidsträckt.
I detta rike bodde en kvinna som hette Toja med sin make och sina tre barn, två söner och en dotter. Toja härstammade i rätt nedstigande led från gudinnan Helias släkt och hennes kunskaper i den inre världens utvecklingsmöjligheter var aktningsvärda. Hon betraktades som en mycket vis kvinna av landets invånare. Hennes make, Mendor, var inte lika rikt begåvad. Han arbetade med jorden, som var bördig och gav rika skördar. Deras två söner, Jap och Sojn, hjälpte fadern, men de lyssnade även gärna till moderns visa råd. Från det att pojkarna och deras lillasyster, Ilva, föddes, fick de varje afton lyssna till moderns märkliga sagor. Fadern avfärdade dock sagorna som ”fruntimmerstrams”, men de bestod av sägner, där mod, styrka och kärlek alltid ledde till de rätta vägarna och där det onda låg på lur och måste jagas bort.
Så blev det inbördeskrig i landet. Invånarna gick emot varandra, de skvallrade på varandra och gjorde höns av inga fjädrar. Deras hat och avundsjuka resulterade i att närstående personer angav varandra och att avrättningar och mord avlöste varandra. Toja och hennes familj bodde vid kusten. En dag fick hon ett inre budskap om att uppgörelsens timme närmade sig för hennes folk. Den inre rösten befallde henne att bygga ett hus med flytbar botten – en slags husbåt. Hon delgav sin make detta budskap, men han bara skrattade och kallade henne galen.
Emellertid hade Tojas söner hört vad hon sa till fadern. De var i tonåren, två starka och duktiga pojkar. Ilva var bara tio år, men alla tre hjälpte sin mor att bygga båten. Det tog dem flera månader. Mendor hånade dem och gjorde sig löjlig över huset. Han försäkrade dem att om de satte husbåten i vattnet så skulle den genast sjunka.
Ilva och Toja bar virket, pojkarna snickrade och hamrade. När båten stod där färdig kom invånarna från byn och tittade på den och hånskrattade åt den. Men Toja teg, ty hon hade fått veta att följande morgon måste den sjösättas. Då skulle deras äventyrliga färd börja. Den inre rösten befallde henne att hämta ett handjur och ett hondjur av alla sorter hon kunde finna och frakta dem ombord på husbåten. Som alltid hjälpte barnen henne, medan hennes make och byborna fortsatte att håna dem.
En del av åskådarna försökte äntra båten för att ställa till med ofog, men så snart de kom nära den var det som om en osynlig mur hindrade dem. Man började muttra om trolleri och onda makter, men det hjälpte inte. Det som skulle ombord kom ombord, ingenting annat. Mendor flydde in i deras gamla hus när han märkte oviljan och avundsjukan som byborna visade mot hans familj. Där var han trygg, ty ingenting bet på varken huset eller husbåten, varken eld eller stål. Till sist lomade byborna av, men de hotade att komma igen nästa morgon.
I gryningen påföljande morgon gick hela familjen ombord på sin husbåt, utom Mendor. Han vägrade att följa med på en sådan vansinnesfärd. Tojas hjärta värkte när hon såg hans ensamma gestalt på stranden, medan husbåten gled fram över böljorna som om den var skapad för dem. Hon frågade sin inre rådgivare om hon fick återvända för att hämta maken. Hon fick svaret ja, men samtidigt en allvarlig varning. Hennes mans hjärta var inte rent nog att följa hennes ödesväg. Om hon handlade i kärlek kunde rådgivaren inte neka henne detta, men följderna kunde bli helt andra än vad som var förutbestämt. Toja älskade sin buttre och okunnige make och bad sönerna att vända tillbaka. Motvilligt gjorde de detta, men Ilva grät och ropade: ”Det drar olycka över oss, mor! Vänd inte tillbaka!”
Men båten vände och hämtade Mendor. Sparkande och skrikande togs han ombord mot sin vilja. Till slut gav han efter för sin hustrus enträgna böner och kärleksförklaringar och satte sig surmulet vid rodret.
Knappt var Mendor ombord så kom svallvågen – och inte vilken svallvåg som helst. Det var en våg som täckte hela horisonten och som i rasande fart for in över landet och dränkte hela riket med sin enorma kraft. Tojas husbåt klöv rätt igenom vågen och ut på den andra sidan. Där lade den sig lugnt och stilla till ro på det spegelblanka vattnet. Toja föll på knä och tackade innerligt den goda Kraft som räddat hennes och familjens liv.
Under tiden allt detta skedde somnade Mendor. Försiktigt lossade Toja hans hand från rodret och övertog styret. Hennes inre röst visade henne rätt riktning. Hon styrde rakt in i solnedgångens rosenröda famn. Alla på husbåten somnade.
När de vaknade låg husbåten lugnt och stilla i det grunda vågskvalpet intill en ljus landremsa. Massor av människor stod på stranden och vinkade. Till sin förvåning såg Toja att de hade samma hudfärg som hon: den rödaktiga, solvarma färgen. Hennes man var blek som månen, men hudfärgerna hade varit mycket blandade i deras förra rike. Människorna på stranden hyllade dem med blommor och väldoftande kvistar av en okänd ört. De var tydligen väntade. Toja släppte ut alla djuren från underdelen av husbåten. Det väckte enorm uppmärksamhet på stranden. Folket föll på knä och stötte sina huvuden i sanden och sjöng och skrattade.
Toja förstod att hon och hennes familj blev tagna för gudar, inte minst för de ovanliga djurens skull. Tydligen kände folket här inte till de arter som levat i familjens förra rike. Och det visade sig snart att Tojas make, Mendor, hyllades som en främmande övergud, kanske på grund av sin bleka hudfärg.
De förstod snart att de hade hamnat hos ett kärleksfullt, välvilligt folk med en urgammal kultur – men utan ledare. När husbåten anlände hade folkets ledare just dött och det fanns ingen efterföljare till honom. Mendor blev tagen för en gudarnas gåva till folket. Han sattes på en blomsterklädd tron och hans nyblivna undersåtar fjäskade omkring honom och uppfyllde alla hans önskningar. Toja och barnen blev också mycket vänligt och vördnadsfullt bemötta, men det gick inte att komma ifrån att Mendor var huvudpersonen – och det passade honom! Han begagnade sig skamlöst av sin nya ställning och hans önskningar tillfredsställde enbart hans ego.
Tojas inre röst frågade henne om hon nu förstod varför Mendor borde ha lämnats åt svallvågens förödelse. Det hade varit meningen att Toja skulle bli ”gudinnan” som i kärlek skulle leda det vilsna folket i det nya vackra riket. Jap hade ärvt hennes inre seende och han skulle efterträda henne. Nu hade hon genom sitt missriktade medlidande vänt energierna åt fel håll. Den inre rösten var mycket bedrövad, men Toja vidhöll envist att hennes älskade make säkert skulle styra landet på ett bra sätt. Dessutom fanns hon vid hans sida och hon skulle hjälpa till att leda alla kommande projekt.
Men Toja märkte snart att hennes röst inte blev hörd. Mendor valde ut de vackraste kvinnorna vid sitt hov och levde ett promiskuöst liv med dem i lyx och överflöd. Toja sörjde och hennes söner blev alltmer uppretade på fadern.
Många månar hade inte visat sina blekgula strålar när Toja fick bud om att inställa sig hos maken. Han blängde på henne uppifrån och ner och klagade på att hon stört ett viktigt möte dagen innan. I verkligheten hade hon överraskat honom i säng med två kvinnor och det hade gjort henne mycket upprörd. Hennes inre röst hade bett henne att ta tag i styret av riket innan det gick på samma vis som i deras föregående hemland. Stärkt av den inre röstens stränga maning, vågade Toja förebrå sin make hans lösaktighet och påkalla hans uppmärksamhet för nödvändiga åtgärder i riket. Mendor befallde henne genast att knäböja framför tronen. Det gjorde hon av kärlek till sin make och ovetande om hans planer. Innan hon hann be honom om ett svar föll skarprättarens svärd ner på hennes nacke och skilde hennes huvud från kroppen.
Toja, som i likhet med Noak fört en ark i hamn för att rädda en del av jordens arter, offrades för att hon var en kärleksfull och värnlös kvinna. Det var första gången den vite mannen med våld tog bort den rättmätige ägaren från sin lott – den första gången av många, många.
Tojas barn hade varit tysta, skräckslagna åskådare till vad som inträffat. Jap tog med sig sina syskon och flydde ut i skogarna och sedan upp i bergen, långt bort från faderns skräckvälde. När de stannade vid en klar och frisk fjällbäck för att släcka sin törst, hörde Jap sin mors stämma högt och tydligt säga:
”Gå rakt framåt tills ni ser en liten koja. Gå in där och hälsa artigt på mannen som sitter på jordgolvet. Säg mitt namn och låt honom sedan tala.”
Barnen gjorde som modern sagt och de kom mycket riktigt till en märklig koja, byggd framför en stor grotta. Mannen i den solgula kåpan hälsade dem med vänlighet och medkänsla och gav dem rikligt att äta. Han hette Ulon och han var en mycket vis man. Han hade gömt sig undan Mendors utsända män, ty han visste att bättre tider skulle komma. Han älskade sitt folk men klagade på deras svaghet och brist på mod.
Under flera månvarv stannade barnen hos honom och han undervisade Jap i en hemlig kampform. Han gjorde Jap till krigare, men inte vilken krigare som helst utan till Rättfärdighetens krigare. När Jap var färdiglärd sände Ulon honom tillbaka till fadern. Mendor var inte beredd på sonens uppdykande och han ropade genast på vakterna. Jap bara stod där och såg på sin ömklige far. Mendors huvud började nicka och han såg ut som om han somnade, men han hade ett ohyggligt uttryck i ansiktet. Till slut föll han raklång ner på golvet. Han var död. Hans onda kraft hade ej kunnat motstå Japs goda.
Åskådarna till detta spektakel utropade genast Jap till faderns efterträdare. Invånarna i riket var vana att lyda någon, annars blev det kaos. Men Jap blev en god ledare för sitt folk. Han tog till sig sina syskon och Ulon och tillsammans regerade denna fyrklöver över riket tills det blev en förebild för andra länder. Och man kan säga att det indirekt var Toja som åstadkom detta lyckliga slut och att hennes mission trots allt gick i uppfyllelse.
Så berättade man historien för mig och jag tycker att den är mycket roligare än Noaks ark. Så jag sjunger hellre ”Gumman Toja, gumman Toja var en hedersfru”. Men legenden visar att motsättningarna mellan den röda och den vita rasen började långt tidigare än vi anat. Samtidigt får vi inte glömma att Tojas barn var en blandning av vitt och rött och att den blandningen gav ett fredligt och kärleksfullt resultat.
Carl
5.0 out of 5 stars
–
Varje person behöver veta vad som händer med dig efter din bortgång, vilken typ av verklighet du kommer att uppleva, vilken typ av härliga förhållanden som väntar på dig. Denna bok gav mig svaren och det gjorde det på ett underhållande och humoristiskt, men seriöst sätt.
Grattis till alla läsare!
Raymond
5.0 out of 5 stars
–
Tack så mycket. Dessa böcker är enastående och tankeväckande.
Tack igen.