Mariana Stjerna (25 mars 1921 – 4 maj 2023) är en högt respekterad svensk kanal och författare av andliga böcker. Redan sedan barndomen var hon synsk och hade en djup känsla för naturen och dess elementarväsen.
I hennes fem internationellt utgivna andliga romaner inspirerade av Jan Fridegård (På Änglavingar, Tidsresa till Ursprunget och Framtiden, Graalens Gåta, Det Osynliga Folket och På Uppdrag i Rymden) avslöjas uråldrig kunskap och visdom på ett underhållande och obesvärat sätt. Den paradigmbrytande och tankeväckande romanen Agartha – Jordens Inre Värld, inspirerad av den tidigare kanadensaren Timothy Brooke, är kanske det bästa exemplet på Marianas författarskap när det är som bäst.
Innehåll
1. Räddad av inomjordingar
2. Agartha – ett himmelrike inuti jorden
3. Tim får ett viktigt uppdrag
4. I Seattle väntar ett sorgebud
5. Resan till Sverige
6. Ett omöjligt uppdrag
7. Tims nya familj
8. Tillbaka till underjorden
9. På rundtur i Telos med omnejd
10. Kärt återseende och en ny bekantskap
11. En fascinerande utflykt
12. En livs levande drake!
13. Nancy och Ellie åker hem
14. Möte med Saint Germain
15. Magiska byggnader
16. Shamballa – ett paradis inuti jorden
17. Spännande möte med vilda djur
18. Kärleksföreningen
19. Tillbaka till vardagen och turister i Agartha
20. Sällskapsdjurens uppgift
21. Undervisningen börjar
22. Trons tempel och möte med Melchizedek
23. Besök hos Tims svärföräldrar
24. Kardinalen från Vatikanen
25. På fest i Agartha
26. Besök på ett agarthanskt barnhem
27. Hur jorden ska förändras
28. Indianernas visdom och Livets Eld
29. Gammelmodern Sjalunas gåva
30. Hos aboriginerna
31. Ursprungets by i Afrika
32. Ett helt annorlunda Kina
33. Nytt möte med Saint Germain
34. Förvandlingens Hus
35. Epilog av författaren
1. Räddad av inomjordingar
En flykt in i oändligheten eller en flykt undan oändligheten? Med de tankarna vaknade jag upp ur meditationen.
Jag sov eller också sov jag inte. Ibland är det svårt att skilja på sömn och verklighet. Man kan faktiskt uppleva en verklighet i sömnen. Något ogripbart som är gripbart där. För mig blev det en resa av märkligaste slag. Och för mig är det numera verklighet, men ni får gärna tvivla – tills motsatsen bevisas. Här kommer nu det som inte kan bevisas – än!
En lång ung man med ljust hår, glada mörkblå ögon, regelbundna anletsdrag och välformad mun – kort sagt en stilig ung man – visade sig för mig när jag mediterade. Han pratade och i mitt huvud hörde jag varje ord han sa och jag häpnade!
“Hej Mariana!” sa han. “Jag heter Timothy men kallas för Tim. Efternamnet är Brooke. Ursprungligen är jag från Seattle i Nordamerika, men jag har ’emigrerat’ och lever numera inne i jorden. Du får gärna tvivla, men jag kommer nog att övertyga dig. Det är min uppgift. Det är dags för den yttre jordens befolkning att få veta att vi finns.
Nu ska jag berätta min historia.”
* * *
Min far var sjökapten. Han ägde en skuta som gick nära kusten mellan Seattle och Vancouver i Kanadas utkant. Han fostrade mig till sjöman, mer eller mindre mot min vilja. Mor ville inte ha mig på sjön, det var tillräckligt att ideligen gå i ångest för far min, sa hon. Mor var svenska och därför är jag tvåspråkig, far hade brittisk härstamning. De båda träffades på en turistresa med båt någon gång i mitten av 1900-talet.
Så blev jag till och senare min söta syster. De är alla tre döda nu, men jag överlevde en skeppskatastrof som inträffade på en sjöresa när jag var 19 år. Trots min mors bönande och tårar att jag skulle slippa sjöresor och i stället få gå på gymnasiet och utbilda mig vidare, hade jag blivit fars styrman vid det laget. Far var en mycket bestämd men alltid rättvis herre och jag älskade honom.
En fruktansvärd storm svepte obönhörligt fram över oss i hushöga vågor. Vår skuta hade ridit ut stormar förr, men denna var vulkanartad. Vi befann oss nära kusten som var bergig och bitvis otillgänglig. Far ville lägga till så nära stranden som möjligt, så vi styrde in mot land. Lasten var timmer och det var tungt, men vi hann inte långt förrän vi greps av en virvel som lyfte skutan som om den var en vante och slängde den mot närmaste berghäll. Jag minns bara ett fruktansvärt brak och min fars annars barska ansikte intill mig.
“Jag älskar dig, pojken min”, skrek han med tårar i ögonen. “Om vi rider ut den här stormen ska jag aldrig mer tvinga dig ut till havs.”
Det var hans sista ord. Skutan slets sönder och jag hamnade i havet där jag klamrade mig fast vid en timmerstock som flöt i de kalla vågorna. Jag minns att jag tuppade av. Far var borta och de andra fyra besättningsmännen var också försvunna.
Plötsligt kände jag att någonting mänskligt fanns nära mig och en båt förde mig stadigt framåt. Var det här döden? Jag låg på båtens botten och försökte resa mig på armbågarna men ramlade genast tillbaka. Ett vänligt ansikte med rena drag och långt ljust hår var böjt över mig och jag fattade först inte om det var en man eller en kvinna. Jag förstod ganska snart att det var en man. Båten körde i en slags tunnel som var upplyst och dekorerad med målningar. Det dröjde inte länge innan den la till vid en brygga. Mannen med det ljusa håret och en man till med mörkbrunt hår lyfte upp mig och med deras hjälp tog jag mig upp på land.
“Var är jag och var är min far? Var är de andra på vår skuta? Har timmerlasten gått förlorad?” Det var många frågor på en gång som bubblade upp ur min mun.
“Din far stod inte att rädda, inte heller besättningsmännen eller lasten. Du hade klamrat dig fast vid en timmerstock som stadigt förde dig i våra händer. Det räddade dig. Vi var ute och spejade efter förlista skepp eftersom det var ett sådant oväder. Du befinner dig i jordens inre nu. Välkommen till oss!” Mannen talade utmärkt engelska. “Jag heter Mannul Zerpa och jag ska föra dig in i vår värld så du får vila dig ett tag.”
När jag var yngre hade en gammal sjöman berättat många historier för mig. Bland annat var det en historia om en värld inuti jordklotet som fascinerade mig oerhört, men jag trodde förstås att det var en skepparhistoria. Och här var jag nu, mitt i den smeten, mitt i den värsta skepparhistoria! Jag nöp mig hårt för att försäkra mig om att jag inte drömde. Det här kunde bara inte vara sant. Men det var det alltså.
“När kan jag ta mig tillbaka till Seattle?” frågade jag.
“Det får du tala med andra om senare. Se dig om och försök förstå att du lever och vandrar på riktig jord.”
Det var förunderligt ljust när vi klev ur den tunnel eller bergshåla där båten förtöjts. Det var förunderligt ljust i ett förunderligt sommarlandskap. När vi lämnade Seattle hade det varit en mörk novembermorgon med blåst och fint duggregn. Löven låg på marken och himlen var grå. Här var luften klar och ren och en vänlig sol strålade ner på oss. De praktfullaste blomster växte längs hela den grusväg vi gick på. Det fanns gröna träd och buskar överallt. Det var som en ljuvlig sommarmorgon i en kanadensisk skog. Jag hade varit i sådana skogar med min far och farbror många gånger när jag var mindre. Men här verkade lättare och ljusare på något sätt och det fanns mera blommor.
“Vi kommer snart till byn där du ska bo”, smålog min ljushårige räddare. Räddare ja!
“Jag måste tacka dig”, stammade jag. “Du räddade mitt liv. Jag känner mig bara så förvirrad. Jag är alltså inne i jorden, under jorden, i någon slags bosättning med odlingar?”
“Du ska få närmare förklaringar när vi kommer fram”, avgjorde Mannul. “Jag har räddat många människor från att drunkna. Ert skepp är inte det enda som förlist utanför de här bergen. Men det är bara havet utanför, det som tillhör den yttre jorden, som är förrädiskt. Här är det lugnt och ständig sommar.”
Och med det fick jag låta mig nöja.
Vi passerade det vackraste landskap jag någonsin sett innan vi kom till byn med de höga, runda byggnaderna. De var på något egendomligt sätt självlysande, förmodligen på grund av de byggstenar som användes. Jag hörde fågelsång från de yppiga lövträden och jag såg både ekorrar och en liten harpalt som smet in bakom en tuva. Det var likt yttre jorden och ändå väldigt olikt. På något sätt var det alltför fulländat för att vara sant, som på film!
Husen stod runt något som kan liknas vid ett litet torg. I mitten fanns något som kunde vara en brunn. Vi gick in i ett av husen. Vi kom in i en hall som med ett valv förenades med ett stort, halvmånformat rum med flera fönster som såg ut att gå från golv till tak. Rummet var möblerat med vad jag vill kalla för “moderna” möbler. Det var bekväma, vackert utformade stolar och bord som dock inte påminde om vanlig jordisk inredning. Alltsammans lyste, som om varje möbel och väggarna runt omkring levde ett inre liv. Och taket! Det fanns inget tak! Det var öppet och solskenet strilade mjukt in genom grenar och löv som flätat sig över öppningen. Mannul tecknade åt mig att sätta mig i en soffa vid ett av de öppna, oglasade fönstren och jag såg ett makalöst landskap utanför. Den vänlige ljuse mannen försvann sedan han ställt en bägare framför mig. Han skulle komma tillbaka om en kort stund, sa han. Han bad mig dricka upp det som fanns i bägaren innan dess.
Jag smakade på drycken. Den smakade helt underbart, som ett ljust vin med doft och lätt smak av honung. Jag piggnade genast till, redan första klunken gick som en pil av eld genom hela min kropp. Jisses, tänkte jag, nu blir jag full! Men det blev jag inte, inte ens efter att ha druckit upp alltsammans. Däremot kände jag en lysande klarhet i tankarna och ett starkt välbefinnande.
När Mannul kom tillbaka var han inte ensam. Han hade med sig en man som var minst två meter lång. Han hade långt, brunt, glänsande hår, var slätrakad och smidigt byggd. Han hade enormt stora, vackra ögon och ett slätt, ungdomligt ansikte. Ändå fick jag en känsla av att han var urgammal! Han smålog vänligt och kramade om mig när jag hövligt reste mig upp och bockade.
“Välkommen till underlandet, Timothy”, sa han. “Jag vet hur du hamnat här och nu ska jag berätta för dig var du befinner dig.”
“Är du en sådan där visdomsmästare?” avbröt jag honom. “Jag har hört att sådana finns inuti jorden.” Mannen skrattade hjärtligt.
“Visdom, unge man, finns överallt”, svarade han. “Den som påstår att han är en vis man är en dum man. Dumhet försöker alltid bedra visdom. Men om du söker visdom så behöver du bara se dig om noga. Hela naturen är full av en visdom som människorna uppe på jordens yta gör allt för att förstöra.”
“Vem är du då?” frågade jag, nyfiken som jag är.
“Dariel är mitt namn. Mer behöver du inte veta just nu. Jag är en av de nio som sitter i styrelsen här. Vi välkomnar dig och undrar om du vill stanna hos oss några dagar, som en kär gäst från yttre jorden.”
Jag bugade och tackade ja. Man säger inte nej till ett sådant erbjudande.
“Hjälper ni mig hem sen?” undrade jag. “Mor är säkert orolig och tror att jag har drunknat som de andra.”
“Ja, vi hjälper dig hem om du fortfarande vill det då.” Dariels kloka ögon for långsamt över mitt ansikte. “Ingen stannar här av tvång, men få har återvänt härifrån och de som gjort det och berättar om oss blir inte trodda. Det här är ett behagligt rike att leva i. Vi har inga pengar att strida om, men alla får sina behov tillgodosedda. Vi är inte främmande för livet på yttre jorden, vi har bra koll på mänskligheten där. Vi vet att det har gått för långt med er så kallade utveckling som tenderar att bli en inveckling i stället. Här är allt mycket enklare. Du kommer att gilla det.”
Dariel böjde sig fram och tog mina händer. Han såg rakt in i mina ögon och jag genomfors av en inre frid som inte går att beskriva. Jag sörjde fortfarande min far djupt och längtade efter mor och Pyret, som jag brukade kalla min syster. Men i ett huj var sorg och längtan av mindre betydelse än att få veta mer om det märkliga land jag hamnat i. Som om en änglavinge milt strök mig över hela kroppen kände jag bara glädje och stillhet. En mjuk musik hördes på avstånd. Den liknade inte alls modern musik från ovanjord, den liknade snarare Mozart eller någon annan av de gamla mästarna.
“Nu ledsagar dig Mannul på en resa genom våra landamären. Du ska först besöka Telos och den plats där jordemänniskorna hamnar om de råkar ramla in i våra riken. Timothy, du ska veta att jag är din vän och behöver du fråga om något eller få annan hjälp, så kalla på mig. Vi möts när det är dags att åter mötas.”
2. Agartha – ett himmelrike inuti jorden
“Landet där sorgen inte bor!” utropade jag när Mannul förde mig genom en bebyggelse som var som ett enda stort leende. Mannul log också.
“Det har du rätt i”, svarade han, “men de flesta som bor här är vanliga människor som du och jag. Sorg finns, men den behandlas på ett annat sätt än ni gör. Den regerar över er, men här regerar vi över sorg och prövningar. Vänliga händer sträcks alltid fram när man behöver hjälp, fysisk som psykisk. Ni har inte upptäckt glädjen i att hjälpa varandra, ni tänker mest bara på pengar. Hjälp kostar hos er och alla har inte råd med den. Men Tim, hjärtat kostar ingenting, alla har ett hjärta. Det gäller bara att lyssna på det. Hjärtat är en bra rådgivare, men då måste man kunna tala med det. Förstånd och erfarenhet är goda hjälpare.”
Inte vet jag hur, men fort gick det! Mannul tog min hand och jag kände mig som en skräckfylld och samtidigt förväntansfull sjuåring som ska gå till skolan för första gången. Jag hann inte se mycket av landskapet som vi svischade igenom. Ett tag tycktes det som om jag hade vatten under mig, små vita gäss, som vi brukar kalla dem hemma, som gungade på det dunkelblå vattnet. Sen blev det sand, gyllenbrun sandstrandssand och till sist smaragdgrönt gräs. Äntligen landade våra fötter med en liten duns.
“Nu du Tim ska du få se på tusingen!” sa jag högt till mig själv. Mannul skakade förvånad på huvudet.
“Här finns ingen tusing! Men se dig om i stället!”
Det gjorde jag. Om Mannul inte fortfarande hade hållit min hand så hade jag säkert svimmat, men jag hade verkligen anledning att bli förvirrad. Hela luften, hela det vackra landskapet levde. Inte som en stilla andning i evigheten, utan högst påtagligt, livligt och nästan vilt. Varenda buske, varje träd, varje blomma förde ett himla liv som ibland gränsade till oväsen. Små figurer seglade omkring och for smidigt fram och tillbaka och runt, runt. De snirklade mellan växterna och på och i dem. Sommarängen levde i mer än en bemärkelse.
Tydligen trängdes naturens väsen med människorna här. Jag såg människor, det fanns vuxna och barn och jag hörde glad musik någonstans ifrån. Alla dansade.
“Tar ni er en svängom mitt på blanka förmiddagen?” frågade jag, lite chockad över det tidiga morgonlivet som verkade ganska livat.
“Självklart!” svarade min ledsagare och tittade på mig som om det var jag som var konstig.
“Mitt i arbetet vill ofta någon dansa och då dansar vi, sjunger och har en extra liten baluns.”
“Blir det något gjort då?” vågade jag fråga.
“Mer än om vi låtit bli att dansa”, var svaret. Jag suckade. Det här var ett annorlunda rike och jag måste vara öppen för allt det nya. Alla länder har sina seder och det kunde inte gärna vara likadant undertill som ovanpå. Men skillnaden var stor.
Vi stod kvar en stund och tittade på dansen. Den liknade faktiskt vår folkdans. Jag hade bara sett kanadensisk och svensk folkdans, så min erfarenhet var inte stor. Spelmännen dansade också omkring, alltmedan deras felor och andra instrument, som jag inte kände igen, lät likt dalamusik som hos mormor i Sverige. Jag hade inte träffat min mormor i Dalarna på ett par år, men jag mindes den härliga upplevelsen av en svensk midsommar. Det här påminde lite om det, fast utan fylla och bråk förstås. Jag tittade frågande på Mannul och han skrattade och tog min hand och svängde in bland de dansande. Snart höll jag i en mjuk flickhand och såg en leende ung tös svänga runt med mig. Men dansen varade inte beständigt, även om jag gärna hade velat det. Min guide i “underjorden” grabbade tag i mig och drog mig bort från de dansande.
”Vi måste vidare!” utropade han och skrattade gott när jag drog ner mungiporna.
Delar av ett underskönt landskap, i ordets fulla bemärkelse, drog förbi mina förtjusta ögon. Och så kom vi åter till en bebyggelse. Husen låg glesare men var byggda i ungefär samma stil: bikupestilen har jag döpt den till, fast bikupor är lite rundare i formen. Och så är de utan lock förstås. Jag undrade om det aldrig regnade, stormade eller snöade här.
“Nej”, svarade Mannul på min tanke (det också!) “Vi har ett perfekt klimat här. Vad ni skulle kalla för försommar har vi året runt med mer eller mindre utslagna knoppar.”
“Hur kan ni ha ett perfekt klimat här när det stormar och regnar eller snöar på jorden?” undrade jag förvånad. “Går inte våra väder igenom någonstans?” Mannul skrattade hjärtligt. Jag förstod inte varför han skrattade. Det fanns en bänk i närheten och han tecknade åt mig att sätta mig där. Så förklarade han det häpnadsväckande klimatet under jorden.
“Alltsammans har med vår tro att göra”, sa han. “Vi känner oss fullkomligt trygga här. Det finns ingen rädsla, ingen oro, ingen ondska, ingen avund eller svartsjuka. Vi har lärt oss att leva i fullkomlig trygghet och tro på en oändlig Kraft som ständigt hjälper oss och skyddar oss. Negativa tankar åstadkommer oro i atmosfären och i stratosfären. Vädermönstret rättar sig efter tankemönstret. Så destruktivt som det är nu på jordens ovansida, lika destruktivt flyter vädrets energier fram där. De påverkas av jordatmosfären som sannerligen inte är så vidare harmonisk. Olika trosuppfattningar slåss med varandra. Avund och misstro med hjälp av pengar och droger hjälper till att förstöra, inte att bygga upp. Om vi väger det goda mot det dåliga på din del av jorden, käre Tim, så är ni de stora förlorarna.”
“Jisses!” sa jag häpen, “du menar inte att vädret är beroende av hur människor tänker? Vädret är väl något som regleras av helt andra saker.” (Jag kunde inte komma på något annat ord än väderleksrapporten, men kände att det inte riktigt var läge för den i det här sammanhanget.)
“Här lever vi i jordens famn så att säga” log Mannul. “Bara det är i sig en trygghet, eftersom era missförhållanden inte kan tränga igenom den tjocka skorpan mellan oss. Vi ärar och tackar och smeker Moder Jord bokstavligen dagligen och hon ger tillbaka sitt beskydd och sin kärlek. Ni som bor på jordens yta skulle må bättre om ni, när ni känner er nere och missförstådda, fokuserade på era systrar och bröder i Agartha, som denna inre världsdel heter, och tog emot kraft härifrån. Om ni bara kunde be oss ge er kraft.”
“Vi vet ju inte om er”, utbrast jag bittert. “Man kan väl inte få hjälp av något man inte alls känner till?”
“Då är det dags att vi träder fram inför jordmänniskorna”, var svaret. “Men vi vill inte släppa in sådana som försöker så split och kiv. Det är därför vi har varit avstängda så länge. Och förresten, har någon av er sett den Gud ni dyrkar? Likaväl dyrkas han med stora åthävor över hela jorden. Ni ber till honom, ni krigar och bråkar om honom och ni skyller allt på honom. Tankarna är det däremot lite si och så med. Ni tycker ni är logiska, men det tycker inte vi. Så det är lite vanskligt att släppa in jordemänniskorna här, förutom de utvalda och de som kommer hit på samma sätt som du.”
“Jag vill hem till Kanada och berätta om er”, svarade jag. Mannul bara nickade och drog upp mig från bänken.
I den här byn såg jag inte så många människor. Det fanns barn som lekte ungefär som våra ovanjordiska. De hade sandhögar och gungor och det fanns vuxna som övervakade dem.
Här och där fanns det en pool, där barn simmade. Poolerna var underbara och med rutschbanor, precis som barn älskar att ha det. Det fanns lummig växtlighet omkring dem, små sluttningar med fin sand där de kunde åka ner i vattnet, krokiga, spännande stentrappor att skutta omkring i och mycket annat. Barnen tycktes leva i ett riktigt sagoland.
“Det finns en hel del barn här…” började jag. Jag undrade hur de kom till men vågade inte fortsätta. Nu kom ett sådant där hjärtligt gapskratt som jag vant mig vid att höra från Mannul.
“Hör nu, unge man!” han frustade en lång stund innan han fortsatte. “Behöver du en lektion i sex? Det går nämligen till här på samma sätt som däruppe på jorden. Men vi kallar det för kärlek här, vilket man inte så ofta kan kalla det för på jorden. Där har det urartat. Här är det något fint, något att vara rädd om. Vi har inte giftermål här, men vi har en ‘förening’ av kropp och själ. Och en förening betyder alltid fest.”
“Otrohet, misstag, missanpassning, skilsmässor …? fortsatte jag.
Skrattet bubblade i Mannuls strupe när han svarade:
“Nu drog du fel kort igen, pojke. De orden finns inte i vår vokabulär. Ni är bara kroppar däruppe. Vi är själar till tusen och har betydligt högre medvetande än ni. Men vi har precis lika roligt som ni – skillnaden är att vi håller ihop hela livet.”
“I flera hundra år”, fnyste jag. “Då hinner man verkligen tröttna på varandra. Man måste ju pröva på olika aspekter… Även av sex, eller hur?”
“Det förstår jag inte.” Mannul såg verkligen oförstående ut. “Så fungerar inte vår kärlek i alla fall. Kom nu, så fortsätter vi. Vi ska till ett slags symposium som pågår under Mount Shasta i Telos. Det rör just människorna på yttre jorden, så jag vill ha dig med.”
Jag blev nyfiken. Därifrån kanske man kunde nå jordskorpan. Men Mount Shasta låg i Kalifornien och jag ville hem till Kanada. Det fanns flyg, men jag hade inga pengar. Det sa jag också.
“Oroa dig inte, pojk, allting ordnar sig. Vill du hem och anser de andra att det är bra, så får du medel till resan. Vi tar en sak i sänder.”
Jag tänkte på den otroligt söta flickan som hållit min hand under dansen och funderade ett tag på om jag inte skulle stanna kvar här i alla fall. Mannul kunde läsa mina tankar lätt som en plätt, men han bara kisade litet på mig och smålog.
“Hon heter Sisilla”, sa han.
3. Tim får ett viktigt uppdrag
Resten av vår resa gjorde vi i en så kallad svävare som gick i flygande fläng. Jag hann inte se mycket av omgivningarna, bara berg, skogar och sjöar som flög förbi – eller som vi flög förbi. Det var häftigare än att flyga med ett vanligt plan. Och – plums i kanalen så landade vi! Inte ens med en häftig duns, utan mjukt som en balettdansös i Svansjön.
Äntligen ett stort hus som såg ut som ett hus. Det var lågt och långsträckt, byggt i cirkel, men jag såg inget tak på det heller. Färgen var skimrande rosa – ganska ovanligt på ett hus. Runt omkring det växte massor av blommor vackert grupperade och i alla tänkbara färger.
“Det här är vad ni kallar för stadshus. Vi kallar det för möteshus. Ibland är vi många som måste mötas för att planera saker eller hjälpa människor. Här kan du fråga om du får hjälp att resa hem.”
Vi gick in. Jag blev överväldigad av den skönhet som mötte mig även på insidan av huset. Väggarna var målade med de härligaste naturmotiv, på golvet var stenar lagda med jord emellan, som pryddes av gröna låga växter, ibland gula eller vita blommor. Långa, graciösa, ljusa människogestalter rörde sig överallt. Vi gick upp för en spiraltrappa mitt i rummet. Eftersom byggnaden inte hade något tak utgjordes övervåningen av en slags svävande platta. Den rörde sig inte, för då hade jag blivit sjösjuk. Leende tog Mannul tag i min arm och ledde mig till ett stort, öppet, liksom svävande rum. Där satt nio personer, män och kvinnor. De satt i ring på bekväma stolar med var sitt litet bord framför sig. Det fanns blommor överallt. Väggarna utgjordes av ett flätverk av grenar, en del försedda med utsökt vackra blommor. När de såg oss satte någon fram två stolar och bad oss sitta ner. Det var bra, för vid det här laget darrade mina knän som asplöv. Jag observerade att en vördnadsvärd varelse satt i mitten och att hans guldgröna ögon var fästa på mig. Hans hår och skägg var långt och vitt, men hans ansikte hade inte en rynka och de blå ögonen var ungdomliga och glada. Han höjde handen till en hälsning och jag gjorde likadant.
“Välkommen till oss, unge man från yttre jorden”, sa han med klockren stämma på engelska.
“Jag är Arniel som leder symposiet. Vi hoppas att du trivs och stannar hos oss.”
“Jag är mäkta förvånad och förtjust över allt jag ser” svarade jag. “Men jag längtar efter min mor och min syster och vill helst besöka dem hemma på jorden först. Sedan vill jag gärna komma tillbaka hit och stanna här.”
“Din önskan bifalls”, svarade Arniel. “Men vi ställer ett villkor. Vi vill att yttre jorden får reda på att vi finns. Du är välkommen tillbaka hit, men först sedan du skänkt människorna däruppe upplysning om oss.”
“De kommer inte att tro mig”, mumlade jag, men Arniel höjde handen.
“Ge dig inte, vare sig de tror dig eller inte. Om du blir utsatt för något negativt kommer vi till undsättning. Men det är dags att vi talar om för människorna att vi finns, att de inte är ensamma. Vi har ingen önskan att ta del av deras förgiftningar och annat elände som de håller på med. Så det kan du också betona. Om de fortsätter så går de mot sin egen utplåning, sin totala undergång. Undergången drabbar inte själva jorden, den drabbar människorna och den är svår och den sker snart.”
“Går det att rädda oss ifrån den?” undrade jag förskräckt.
“Det är vad vi hoppas. Vi arbetar för att hjälpa jorden, eftersom även vi annars kommer att drabbas på olika sätt. Därför måste du vara vår budbärare, Timothy.”
“Jag ska försöka allt vad jag kan”, stammade jag. Den ståtlige åldringen räckte mig en liten visselpipa.
“Är du illa ute så får du blåsa i den här. Du kommer inte att höra något, signalen går direkt till oss med tankens hastighet. Tappa den inte.”
Jag bugade och tackade och tackade och bugade tills Arniel skrattande räckte upp handen till en stoppsignal.
“Oroa dig inte för pengar, min gosse. Mannul kommer att ge dig tillräckligt. Du kanske måste klara dig däruppe ett bra tag. Han följer dig ända till utgången på Mount Shasta.”
Mannul drog i min skjortärm och jag bugade mig lite kortare den här gången. Jag hann inte titta efter vilka fler som satt vid de gröna borden, men det var säkert ingen jag kände. Jag kände mig alldeles omtöcknad.
“Nu ska du ha rätt kläder på dig”, sa Mannul och granskade min tunna vita skjorta och mina åtsittande blå byxor. Han drog med mig ut ur huset, genom en liten gränd och rakt in i ett skrädderi. Något annat kunde det inte vara, där hängde kläder överallt. En man kom från det inre av rummet och hälsade hjärtligt på Mannul.
“Klä den här pojken snyggt”, sa min guide. “Ge honom en påse med allt han behöver för ett längre jordbesök. Ge honom också en plånbok, sådan som ovanjordingarna använder. Jag ska fylla den åt honom.”
“Kommer jag till Kalifornien nu?” frågade jag.
“Javisst. Därifrån går flyg till Kanada ganska ofta.”
“Och om jag vill tillbaka?”
“Det får vi se då. Nu tar vi en sak i taget. Gå nu in till skräddaren och klä om dig. Jag väntar här.”
Jag kom tillbaka till min guide iklädd jeans, ljusblå tröja och mörkblå jacka och kände mig nästan förlägen när jag tittade på Mannuls fotknölslånga mantel. Samtidigt kände jag att jag var mig själv igen och gladde mig obeskrivligt åt att få resa hem och återse mina älskade nära och kära. Mannul räckte mig en stinn plånbok. I den låg också mitt pass, som jag inte förstod hur han fått tag i.
“Det är ett nytt pass som vi har låtit göra efter ovanjordingarnas modell. Tror du inte vi vet vad som är nödvändigt om du inte genast vill fastna i lagens milslånga arm?”
Jovisst, men jag hade inte tänkt så långt. Nu klampade jag efter Mannul med min ryggsäck som tryggt tyngde ryggen. Vi gick genom de pittoreska vindlingarna i staden Telos, sedan kom vi till en tunnel. Där fanns små vagnar och Mannul satte sig i en av dem med mig. Han tryckte på ett par knappar och den satte omedelbart fart.
“Ge dig inte om folk blir otrevliga”, förmanade han. “Om du mot alla odds träffar en jordisk flicka, så berätta för henne om oss. Endast om hon accepterar din historia är hon värd att följa med dig hit.”
“Tänk om jag vill stanna kvar hemma”, svarade jag. “Min mor behöver kanske hjälp. Hon har en kaptensänkepension och den är inte stor.”
“Jag får ta lite hjälp av stjärnorna”, svarade Mannul och gav mig en finurlig blick. “Du måste ju komma tillbaka, om inte annat än för att avlägga rapport till Arniel. Om du sen vill tillbaka upp igen så får vi resonera om det då. Jag tror inte stjärnorna planerat det så.”
“Vilka stjärnor?” frågade jag och tittade runt oss i tunneln. Där brann endast en och annan lykta med ett svagt, fladdrande sken. Men Mannul bara skrattade och det ljusnade betydligt i tunneln. Vagnen stannade framför en hög trappa. Jag omfamnade min gode följeslagare och började gå uppför trappan med steg som blev allt snabbare ju högre upp jag kom. Till slut stod jag på en plattform och en järndörr öppnade sig mot det som jag då kallade Livet. Jag gick sakta ut i regn och blåst vid sidan om ett stort berg. Mount Shasta såg ännu en liten människa lämna sin mörka famn och treva sig ut i det som hon kallade för verkligheten.
4. I Seattle väntar ett sorgebud
Jag minns inte hur jag kom ner från Mount Shasta, men vid bergets fot fanns en hel liten by, med hotell och butiker. Därifrån kom jag med buss till närmast belägna flygplats och snart satt jag i en bekväm fåtölj på flyget som skulle, med hjälp av ett par byten, föra mig till Seattle.
Jag tänkte på min mor och syster och en förstulen tår rann nerför min kind när flygvärdinnan dök upp med sin rullande bar. Mitt sista minne av mamma var en medellång vacker kvinna med lockigt ljust hår och ett och annat vitt hårstrå insmuget i frisyren, som inramade ett ansikte med jämn, rosig hy och stora violblå ögon. Min kära mamma som inte bara var söt att se på, utan också klok och varm och kärleksfull! Och rödhåriga busfröet Pyret, en lillasyster att vara stolt över, men som samtidigt behövde storebrors övervakning. Hon gav sig alltför gärna ut på vilda äventyr med sina klasskamrater. När jag lämnade hemmet var hon sjutton år och hade ett oroväckande starkt pojktycke. Min familj var mitt allt och jag längtade så efter dem.
Ju närmare jag kom hemmet, ju oroligare blev jag. Visserligen kom jag hem med fylld plånbok, men hur skulle jag förklara den? Jag var välklädd och mycket visare än när jag for iväg. I havets vågor tjänar man inte pengar. Nå, jag fick väl duka upp en rövarhistoria innan jag vågade tala om sanningen. Så kom jag ihåg att det var just sanningen som skulle ut, så jag suckade och åt upp den rikliga portionen mat som serverades på flyget. Till min lättnad var det inte nötkött, utan en tunn bit kyckling och en hel del grönsaker på menyn. Efter en lång tid av rent vegetarisk kost så säger magen till om den får vad vi kallar normal kost, särskilt kött.
Seattles flygplats kände jag förstås väl till. Seattle ligger vid havet och vårt hus låg nära den stora båthamn, där bland annat lastfartygen lägger till. Vårt hus hade en brygga som så många andra hus där omkring. När jag steg ur taxin som förde mig dit från flygplatsen, visslade jag den gladaste låt jag kunde. Vilken härlig känsla! Mitt älskade barndomshem låg framför mig.
Jag ringde på. Jag kysste dörrhandtaget och ringde igen. Jag ringde en signal som min syster och jag brukade använda. Ingen öppnade. Både mamma och Pyret var utflugna och jag hade ingen nyckel. Då hörde jag en kvinnoröst som jag kände igen. Det var grannens fru, tjocka Tillie som vi brukade kalla henne. Men hon var snäll. Jag vände mig om och där stod tjocka Tillie.
“Men är det verkligen Timothy Brooke? Har inte du drunknat! Är du ett spöke?”
“Jag är alldeles levande och jag drunknade aldrig. Men det gjorde alla de andra. Jag har inte haft någon möjlighet att meddela mig med familjen. Vet du var de är?”
Jag trodde Tillie skulle svimma, så jag la min långa arm omkring hennes axlar för att stödja henne. Hon började gråta.
“Du har varit borta i tre år”, snyftade hon. “Både din mor och din syster är döda. Din mor blev sjuk och dog några månader efter att hon fått besked om båtolyckan. Jag tror hon dog av sorg. Din syster gifte sig strax innan de fick det hemska beskedet och hon dog i barnsäng sex månader efter bröllopet. Huset har varit till salu länge, men ingen har köpt det så det är nog ditt. Din svåger Bertie har flyttat till Vancouver. Jag tror han har gift om sig. Jag har adressen till din mors advokat. Du måste få veta om din mor har något testamente. Kom med mig så får du lite te att stärka dig med. Du får bo hos oss tills du har fått besked.”
Jag följde med den snälla Tillie. En kall hand hade lagt sig över mitt hjärta. Jag hade ingen i familjen kvar. Det var bara jag. Jag var den ensammaste av alla ensamma. Jag sjönk ner i Tillies soffa och grät. Den här gången var det inga lyckotårar. Jag tyckte synd om mig själv fastän jag visste att det var fel. Men sorgen överväldigade mig. Nu gällde det att utföra ett svårt uppdrag trots de negativa nyheterna.
Tillie var till god hjälp. Hon ringde genast advokaten och jag tog en taxi dit och fick nycklarna till huset. Man hade inte kunnat sälja det förrän det säkert bevisats att ingen arvinge fanns. Advokaten hade inte haft någon brådska med att utforska vår släkt. Han verkade lättad över att jag dök upp och att Tillie försäkrade att jag var jag. Bostad hade jag alltså.
Det kändes lite märkvärdigt att komma in i det tomma huset. Mitt gamla pojkrum stod, dammigt och ostädat, precis som jag lämnat det. Pyrets rum var förändrat, där fanns en hel del babyartiklar och en vagga – förmodligen min systers och min vagga. En halvstickad babykofta låg slängd på ett bord, förmodligen mammas handarbete. Jag satte mig ner i det fortfarande hemtrevliga vardagsrummet med den stora öppna spisen och funderade på vad jag skulle ta mig till. Skulle jag sälja huset eller behålla det som en slags fristad? Nå, tills vidare behöll jag det till dess min odyssé kommit i gång. Jag tände en brasa och satte mig i pappas länstol och somnade.
Tillie och hennes man var enastående. Den ganska karga och buttra Harry som jag mindes från barndomen, var nu nästan överdrivet vänlig, klappade mig på axeln och önskade mig välkommen tillbaka. Harry och Tillie hade en fiskaffär i närheten och den gick, som den alltid hade gjort, för pukor och trumpeter. De var välbeställda. Tillie fick för sig att jag inte kunde klara min mat själv, så hon dök upp titt och tätt med de läckraste små rätter. Ibland blev jag tvungen att slänga dem i soptunnan, eftersom det var kött eller fläsk. Efter åren (som jag trodde var månader) i Telos med den lätta, fina vegetariska maten kunde jag inte längre få ner djurkött.
En dag efter ett par veckor, som jag räknade som en slags semester när jag gick till mina anhörigas gravar eller strosade på fälten och i skogen intill, satt jag och pratade för mig själv i köket.
“Om jag visste var jag skulle börja!” suckade jag. Tillie, som satt i gång med min veckotvätt i det lilla handfatsförsedda rummet intill, kom genast farande.
“Han har ju sina barndomsvänner!” utropade hon. “Jag vet! Jag ringer till vår lilla lokaltidning och berättar att han har återvänt från de döda. Hm, återuppstått kanske låter bättre!” Tillie envisades med att tala till mig i tredje person i stället för att dua mig.
“Ja, då kommer kanske just de som jag inte vill ska komma”, muttrade jag. “Det finns de som tycker att jag kan fortsätta att vara drunknad och jag vet nog vilka de är.”
Jag hade berättat för Tillie och Harry om Telos. Reaktionen på den historien var mycket enkel. Harry skrattade hjärtligt, dunkade mig i ryggen och utbrast:
“Jag tror att du är lika bra på att berätta skepparhistorier som far din, grabben!” Tillie kommenterade inte min historia, hon berättade i stället hur min mor hade längtat efter mig och gråtit över fartygsolyckan. Det mådde jag inte precis bättre av att höra.
Men Tillie hade faktiskt rätt. Hon ringde till lokaltidningen och det dröjde inte mer än några timmar så kom en reporter. Jag hade planerat att berätta sanningen för reportern, en medelålders dam med stora glasögon och väldigt kortklippt råttfärgat hår. Reportern lyssnade uppmärksamt, gjorde en massa anteckningar och bad mig berätta om min barndom. Det gjorde jag helt omisstänksamt och fortsatte med att be henne skriva om Telos. Döm om min förvåning och förskräckelse när artikeln ett par dagar senare var införd i tidningen med stort foto av mig med havet som bakgrund. Den berättade om min barndom ungefär som jag sagt till reportern, men när det kom till min vistelse i jordens innandömen så lät hon den vila på en skada som jag tillfogats när fartyget förliste och jag slog huvudet i en timmerstock och delvis förlorade förståndet. Bara delvis, för hon ville ju inte skrämma bort någon för mig. Det var en hemsk artikel, men den tjänade ändå sitt syfte.
Samma dag som jag stoltserade i tidningen kom flera samtal. Ett av dem blev jag väldigt glad för. Det var min gamle bästis från skolan, Matthew, som ville träffa mig snarast. Han bodde kvar i Seattle. Han var tandläkare och han bad mig äta middag med hans familj. Han var gift och hade en liten dotter. Jag mer eller mindre rusade till den middagen.
Matt och jag gav varandra en bamsekram. Han var lika lång som jag, men kraftigt byggd och med sitt röda hår lite glesnat, det som förlänat honom öknamnet “Röde Matt”. Till och med fräknarna fanns kvar och hans ögon var lika glada och blågrå som förr. En anings början till mage kunde skönjas, men det visade bara att han mådde bra.
Hans fru var en liten docksöt varelse med brunt hårburr och bruna ögon. Ett litet flickebarn hade ärvt pappans röda hår och fräknar. Hon skulle säkert bli vacker när hon blev större. Nu var hon enbart näpen. Jag tänkte på min rödhåriga och bångstyriga lillasyster och drog en djup suck. Familjen bodde i ett ganska stort hus som låg mitt i en härlig trädgård. Det ofta förekommande Seattleregnet flöt stilla ner från himlen och bildade små sjöar på alla blad. Nu kände jag äntligen att jag var hemma.
“Nå, var har du varit de här tre åren?” var Matts fråga när vi satte oss med en aperitif på verandan. “Tidningsartikeln var väl bara en rövarhistoria? Jorden är inte ihålig, även om vår geografilärare skojade om det ibland.”
“Kan vi ta det efter middagen?” var min motfråga. “Jag är inte säker på att du kommer att tro mig.” I samma ögonblick kände jag det där märkliga som hade hänt några gånger sedan jag kom hem och som var omöjligt att förklara. Det var en mycket stark känsla som liksom skar igenom mig, en känsla av oerhörd värme och ett ljus som flimrade framför mina fysiska ögon.
Jag visste att någon sände styrka och att denne någon var Mannul. När han tog avsked av mig i portöppningen på Mount Shasta, hade jag känt samma sak på ett nästan bedövande sätt.
“Du har ljus på huvudet!” hördes lilla Elinors röst. Matts dotter stod bredvid mig och tittade intresserat upp på mitt huvud. Hon var fyra år gammal. Matt hade gift sig innan vårt fartyg förlist.
“Kom och ät, maten är färdig!” Det var Nancy, Matts fru, som ropade. Jag tog Elinors hand och följde efter Matt som visade vägen till matrummet.
“Det var nog lampan på verandan som lyste direkt på mitt huvud, lilla Rödluva”, viskade jag till barnet som knep ihop munnen och skakade på huvudet.
“Du har en lång farbror som går bakom dig”, fortsatte den makalösa ungen. “Han säger att han är din vän och heter något som jag inte får veta. Du är väl svensk?”
“Ja, halva jag är svensk, halva härifrån”, smålog jag, glad över bytet av samtalsämne. Matts dotter var tydligen synsk. Jag tänkte prata med hennes far om det efter middagen. Han fick inte skrämma henne angående det, för det var en gåva. En sällsynt, underbar gåva, som lätt kunde bli en belastning.
Nancy kunde tydligen laga mat, för vi åt en utsökt tillagad fiskrätt och därefter en citronpudding, som smälte som moln i munnen. När vi satte oss i vardagsrummet och Nancy gått upp i övervåningen för att lägga den lilla dottern, frågade Matt:
“Har du talat om för din mormor att du lever?”
Jag blev kall och varm om vartannat. Min älskade mormor! Hur hade jag kunnat glömma henne, jag hade varit hemma drygt en vecka nu? Mormor bodde i Sverige, i Dalarna, närmare bestämt i Floda. Hon var en märklig gammal dam, 70+, som alltid varit intresserad av det övernaturliga, spådde i kort, med mera.
“Gör det redan i morgon!” uppmanade Matt, som såg hur förlägen jag blev. “Jag förstår att du varit med om konstiga saker, men du verkar ju välbeställd och ser inte sjuk eller utmärglad ut. Man kan ändå bli glömsk och förvirrad om man upplever ovanliga ting. Berätta nu!”
“Jag ska åka dit”, sa jag allvarligt, “till mormor alltså. Hon kommer att tro mig. Nu ska du få höra och sen får du tänka vad du vill och tro vad du vill. Men jag är absolut vid mitt sunda förnuft och i god form på alla vis.”
Jag berättade. Matt fyllde på kaffe och konjak, men han sa inte ett ord. Hans gråblå ögon mörknade och ansiktet såg ut som när vi var pojkar och skulle ut på något otillåtet bus. Jag utelämnade inga detaljer om Telos. Jag var nästan färdig när Nancy kom och satte sig hos oss. Då tystnade jag och tittade vädjande på min gamle vän.
“Nåå, vad tror du?” frågade jag. Matt kliade sin röda kalufs och drog munnen till ett stort leende.
“Jag tror dig, Tim”, sa han efter en paus när Nancy såg frågande från den ena till den andra.
“Jag tror dig med förbehåll. I morgon är det söndag och jag tittar in vid 10-tiden hos dig så kan vi ta en promenad i skogen och prata vidare om det här.”
Customer reviews, Amazon.se:
Marika Lillieborg
5,0 av 5 stjärnor
Fantastiskt bra bok!
Läs denna bok och förstå hur 5D är i Agarta ❤️
Jannie Videen
5,0 av 5 stjärnor
Love this book
Reading