Mariana Stjerna (25 mars 1921 – 4 maj 2023) är en högt respekterad svensk kanal och författare av andliga böcker. Redan sedan barndomen var hon synsk och hade en djup känsla för naturen och dess elementarväsen.
I hennes fem internationellt utgivna andliga romaner inspirerade av Jan Fridegård (På Änglavingar, Tidsresa till Ursprunget och Framtiden, Graalens Gåta, Det Osynliga Folket och På Uppdrag i Rymden) avslöjas uråldrig kunskap och visdom på ett underhållande och obesvärat sätt. Den paradigmbrytande och tankeväckande romanen Agartha – Jordens Inre Värld, inspirerad av den tidigare kanadensaren Timothy Brooke, är kanske det bästa exemplet på Marianas författarskap när det är som bäst.
Innehåll
Inledning
1. En gäspande Jan har ordet
2. Första mötet med Moder Jord i hennes gröna grotta
3. En äng full med små elementarväsen
4. Besök hos människor och alver i en urgammal by
5. De fem tornen och monstret i grottan
6. Besök på samma ställe åtskilliga miljoner år senare
7. Möte med småfolk och en trädande
8. I dvärgarnas högkvarter under jorden
9. Moder Jord berättar en sannsaga om vår “fria vilja”
10. Neanderthalare, indianfolk och naturväsen för 30 000 år sedan
11. Flickan och faunen visar oss runt
12. Kusliga stenbeläten under biblioteket
13. En häftig upplevelse
14. De irländska druidernas samverkan med naturandar
15. Krigstillståndet får sin upplösning i dvärgriket
16. Ett kungligt dvärgbröllop med pompa och ståt
17. Ormörnen håller ordning i Ormbyn
18. Besök hos bergsdvärgarna
19. Eldnattsfesten
20. Besök hos anasazi-stammen
21. Med drakflyg till andarnas palats i Blomriket
22. Till anasazi och från anasazi
23. Besök hos en gammal isländsk magiker
24. Hos maorier på Nya Zeeland
25. Det nakna nomadfolket i Australien
26. Hos den trummande samenåjden
27. Lydia och Thesa blir bortrövade av kahunas
28. Hos hunzafolket i Tibet
29. De sju strålarnas kloster vid Titicacasjön
30. Tillbaka till den nordiska sommarängens alla väsen
31. Tillbaka till Moder Jords grotta
32. Hemma igen
33. Kanaliserade budskap från Pan – Naturens konung
Inledning
Världsrymden är oändlig. Hur kan människan vara så förmäten att hon tror att hon är den enda levande varelsen i universum?
Hur kan människan vara så förmäten att hon endast tror på det hon ser med sina fysiska ögon? Hur kan hon uppmuntra sina begränsningar till den milda grad att de blir hennes enda sanning?
Varför inte lika gärna erkänna att vi begränsar vårt seende, men att det finns de som ser bakom de slöjor som vi vanligen har framför ögonen. För det är faktiskt slöjor. Men det har inte alltid varit så.
När jag skulle skriva den här boken om Moder Jord, magi och naturandar, steg ett magiskt minne upp i mitt medvetande. Jag glömmer det aldrig, även om det var väldigt länge sedan det inträffade. Jag kallar det ”minnet från växtriket.”
Jag sprang rakt över gräsmattan och ut på den smala grusvägen som ledde till grannens hus, hoppade över det grunda diket och klev upp i skogsbacken. Där brukade jag plocka de första vårblommorna. I diket växte tussilagons gyllene rufshuvuden. Lite högre upp i backen, under en gammal björk, stack de första blåsipporna upp sina blågröna huvudknoppar, sträckte sig mot solen och slog ut, tills en blå slöja täckte marken. Inte bara blå, här fanns rödsippor också. Ett litet stånd, men så vackert! Dem fick jag inte plocka för de kallades ”rara”.
Ovanför backen susade Ulriksdalsskogen. Det fanns några stigar därinne som jag hittade bra på. En dag kom jag längs en vindlande djurstig till några stora träd som stod runt en källa. Jag hade aldrig sett den förut och jag jublade, dansade och sjöng av glädje över denna härliga, vidunderliga upptäckt. Det blev min hemliga källa, den var knappt ett par meter bred och ganska djup. Vattnet var klart, jag kunde se ända ner till botten, där barr och mossa tumlade om i rytmisk dans. Några små löv seglade på ytan och jag såg med förtjusning hur trädens rötter bildade väggar runt omkring. I just sådana rotvindlingar bodde älvorna. Det visste jag bestämt, för jag hade läst boken Peter Pan och allt som stod där var sant, det var jag övertygad om. Jag var 6 år och mycket ensam. ”Ett fantasifullt barn”, sa min fantasilösa mamma.
Källan i skogen blev min hemliga trösteplats. Där kunde jag sitta och drömma långa stunder utan att någon saknade mig. Mamma låg alltid och vilade på eftermiddagarna och husan och kokerskan hade annat att göra än att springa i skogen och leta efter lilla ”fröken”. Jag mediterade vid källan på barns vis. Jag satt med huvudet fullt av sagor och inandades den ljuvliga doften från blandningen av löv- och barrträd.
På sommaren plaskade jag olovandes med fötterna i källvattnet, andra årstider njöt jag bara av att titta och känna. Jag såg tydligt älvor och vättar hela tiden, men jag kan inte säga om det var med mina fysiska ögon eller inne i huvudet. De blev mina vänner och även om de var osynliga så pratade jag med dem. De var snälla, för det var snälla vänner det ensamma barnet behövde.
Det var så det började. Jag levde i två världar, den vardagliga, styrd av min dominerande mor och högt älskade, snälle far, och dagdrömvärlden med källan i skogen som inspirationscentral. Hela mitt vuxna liv har jag längtat efter att få återse den, men nu har bebyggelsen ödelagt det sköna stycke skog där naturens liv och inspiration trängde in i ett lyssnande barnaöra.
Ett annat minne kommer från djurriket. Det är av mindre behaglig art men har också förföljt mig. Jag var mindre då, kanske 3 år. Jag gick med min barnsköterska i skogen och plötsligt upptäckte vi en liten ekorrunge som tydligen ramlat ur boet. Vi tog med den hem till mammas stora förskräckelse. Hon var inte särskilt förtjust i djur – kanske är det därför jag har blivit det desto mer. Men den här händelsen har spökat i min hjärna många gånger i vuxen ålder och jag har aldrig riktigt förstått den. Ekorrungen fick bo i min docksäng och jag minns tydligt att vi gav den grädde och sockerkaksmulor. Men den omkom på ett obehagligt sätt.
Jag kan se den här scenen tydligt: Jag stod i serveringsrummet innanför matsalen tillsammans med husan. Ekorrungen satt på bänken som fanns under porslinsskåpen. Den hade just smackat i sig sin sockerkaka och jag tog den med båda händerna för jag ville tala om för den hur mycket jag tyckte om den. Jag klämde den för hårt. Jag kan ännu känna den mjuka kroppen mellan mina händer och höra husan skrika till så att kokerskan kom farandes från grytorna.
De båda kvinnorna bannade mig och tog hand om det lilla djuret, men det hade redan dött. Mamma steg upp från sin skönhetssömn och bannade mig hon också. Jag minns inte om pappa gjorde det med, men det tror jag inte. Jag minns heller inte om jag fick stryk, men jag minns hur fruktansvärt olycklig jag var och jag kan ännu känna förtvivlan över att jag hade dödat ett litet djur. Ingen försökte förstå mig, trösta mig eller åtminstone tala med mig. Alla anklagade mig istället. Jag kände en fruktansvärd skuld.
Som jag nämnde bottnar kanske min starka kärlek till djur i den händelsen. Jag har haft många djur, hästar, får, getter, höns och så förstås kattor och hundar. Jag har på något sätt i hela mitt liv försökt sona den händelsen. Ändå står den kristallklar kvar i minnet i form av skuld, trots att jag för länge sen förlåtit mig själv. Jag vet ju hur viktigt det är att förlåta sig själv.
Det finns ett minne från mineralriket också. Då var jag vuxen och cyklade med mina båda döttrar på en grusväg på landet en ljuvlig sommardag. Jag var sist. Plötsligt fick jag syn på en sten, ungefär så stor som min handflata, och stannade cykeln. Det var som om någon ropade inne i mig att jag skulle ta upp stenen och hålla den intill mitt öra. Den sjöng. Jag skulle kunna svära på att den sjöng för mig. Snäckor kan sjunga, men jag har aldrig hört talas om stenar på en landsväg som kan sjunga. Flickorna ropade otåligt åt mig att bulldegen därhemma skulle jäsa över. Jag stoppade stenen i fickan och cyklade efter dem.
Stenen slutade aldrig sjunga. Jag vet inte var den finns nu, tyvärr är den försvunnen, men den blev upptakten till att jag började måla stenar och hade en utställning i Stockholm med mina figurstenar. Den blev också på något sätt en inre sång, en stens hemliga budskap till mig, och det finns kvar ännu. Den talade om för mig att allt i naturen har liv. Om en sten kan sjunga så kan ett berg mullra och fjällen kan sända ut en isig melodi. Jag älskar fortfarande stenar, både ädla stenar och sådana som tiden slipat till märkliga former och färger. För de flesta är stenar bara stenar. Men inte för mig. Varje sandkorn, varje sten, varje klippa, varje berg, varje fjäll har liv. Liv sköter om liv, naturens levande, för oss osynliga folk sköter om Moder Jords fysiska skapelser. Det tror du inte? Det är därför jag skriver den här boken.
Min äventyrlige änglavän Jan har inte lämnat mig. Han vill berätta om nya äventyr i naturens magiska värld. Han får de märkligaste uppdrag i den dimension där han befinner sig. Efter att ha varit sanningssökare i Nya Testamentets värld (se Graalens Gåta, www.soullink.se) har han övergått till Naturens magiska bok, med alla miljoner skrivna och oskrivna blad.
Magi av alla slag är spännande. Den är som en kristallprisma, full av mångfärgade skiftningar, full av övertro men också av en djup visdom. Det är denna senare som är allra mest intressant. Våra drömmar, dagdrömmar, visioner, hemliga förhoppningar och upplevelser, det som vi inte förstår, håller hemligt och kallar för övernaturligt, finns förborgat i magin. Det allra mest magiska och hemlighetsfulla är ändå den natur som vi lever i och som vi tävlar om att förstöra. Vi ser bara det vi vill se i en värld som innehåller så enormt mycket mer än vad våra ögon uppfattar. Vi går blinda i vår vardag och avfärdar det osynliga runt omkring oss som bländverk och övertro. För att försöka ändra på det har Jan gjort en djupdykning i den största, mest magiska och hemlighetsfulla av alla världar: Naturen.
– Mariana Stjerna
1. En gäspande Jan har ordet
Det var roligt att kunna lämna ny information om händelser i Nya Testamentets historia. Det var roligt att göra titthål och dykningar i en intressant tidsålder, bland den tidens ”kändisar”, som i mångt och mycket visade sig likna den moderna människan. Det finns alltid ”moderna” människor i alla tider, därför att känslor och tankar har samma urkälla. Nu sitter jag hemma i änglavärlden och funderar på vad som ska hända härnäst. Hittills har ingenting hänt och därför gäspar jag. Änglar kan också gäspa. Änglar behöver full sysselsättning precis som människor. Vi blir inte sugna på mat, men vi blir sugna på kunskaper. Vi blir även sugna på energier. Det ni kallar energier är en oändlig massa strålar i alla färger och fler därtill, både ljusa och mörka.
Vem har förresten hittat på ordet ”energier”? I vår tid har det blivit ett modeord. Energiernas värld är för oss bedövande och omtumlande, full av överraskningar men också av visdom. Man tröttnar aldrig på upptäckterna i den, men egentligen har de med känslor och varseblivningar och till en del strålning att göra.
Man har sagt mig att jag måste vila. Det är verkligen något jag har svårt för. Jag kanske är en orolig ande, men jag vill gärna känna att jag uträttar något. Många har också svårt att förstå hur jag kan resonera så mänskligt. Det är inte svårt alls. I mitt tänkande finns mycket mänskligt kvar, det vet mitt medium på jorden. Annars hade jag inte fått de uppdrag jag har bakom mig, och jag hoppas på flera. Jag hoppas också att någon märkte att jag gäspade. Här är det inte lätt att ha några hemligheter. Det var nog därför det knackade på dörren nu!
In kom min goda vän, f.d. religionshistorikern, den sköna anden Lydia. Hennes långa bruna hår glänste som gammal koppar och de strålande brungröna ögonen lyste. Hela hennes vackra uppenbarelse såg ut som om hon hade något viktigt att förmedla och där hade jag rätt!
”Här sitter du och gäspar!” skrattade hon. ”Det hördes ända in i skolan, där jag var. Men nu ska du få höra något spännande. Du och jag ska ut på äventyr igen. Vi ska göra titthål i naturens värld.”
”Naturen?” upprepade jag häpen. ”Vad ska det vara bra för?”
”Jan”, svarade hon och blinkade till mig. ”Vi ska lära människorna om naturens magi. Vi ska besöka olika tider och aspekter av naturen, olika sorters magiker i naturen och en del ockulta, översinnliga företeelser. Vi ska också försöka få människor att förstå att naturens oändliga variation av väsen verkligen finns. Vad säger du om det?”
Jag hoppade upp ur min bekväma stol. Borta var tröttheten och ledan, borta var gäspningarnas källa. Livet – det vill säga änglalivet – var åter spännande.
”Får vi vara människor ibland?” frågade jag.
”Det kanske inte alltid är så populärt i det sammanhanget”, log hon. ”Kanske, om det behövs. Men vi har också en hel del magi till hjälp i våra ledsagare. Vi ska vara fyra den här gången. Kom in, Balthori och Thesa!”
Mannen som småleende kom emot mig var ganska lång och klädd i en mörkviolett mantel. Han hade ett mycket säreget ansikte. Det var magert, med höga kindknotor och ögonen var sneda och honungsfärgade. Ögonbrynen var nästan sammanväxta över näsroten och lika ljusa som hans axellånga hår. Näsan var kraftig, men inte böjd och munnen smal men välformad. Kinderna var liksom urgröpta av djupa linjer. Hans blick var skarp och ingav mig en känsla av djup visdom. Kroppen under den sidenskimrande manteln verkade tunn men samtidigt smidig.
Vid hans sida dök ett kvinnligt väsen upp, hon som kallades Thesa. Även hon var klädd i en violett mantel. När hon sköt tillbaka kapuschongen visade hon ett vackert men ovanligt ansikte. Hon föreföll som sin följeslagare tunn, nästan genomskinlig. Hennes ansikte var också blekt och hennes stora ögon var mörkt honungsfärgade. Kindknotorna var höga och gav ett nästan asiatiskt intryck. Hon verkade livligare än mannen och hon smålog hela tiden. I de spetsiga öronen hade hon utsökta pärlörhängen och jag skymtade en pärlcollier om hennes hals. Vilka var dessa människor, änglar eller … ja, vad?
”Vi är alver”, sa kvinnan med mjuk, melodisk stämma. ”Vi är till hälften naturandar och utan oss kan ni inte komma långt på er planerade färd. Vi tillhör en snart utdöd gren av alver som en gång levde på jorden.”
”Vi ska följa med er, Jan och Lydia, på en märklig resa”, fortsatte mannen. I kontrast till den smärta, tunna gestalten var rösten mörk och djup. Det fanns något betvingande, något okänt, starkt och märkligt i hela hans uppenbarelse. Jag lade märke till att hans händer var välformade och fingrarna ovanligt långa, med långa, spetsiga naglar. Han bar en guldring på högra handen. Den var bred och mycket utsirad och i mönstret glänste stenar som jag uppfattade som ametist, turkos och rubin.
”Ni är välkomna”, svarade jag. ”Vem är du?”
”Balthori är en av de skickligaste trollkarlar, häxmästare och mystiker och magiker du kan träffa”, svarade Lydia i hans ställe. ”Hans hustru, Thesa, bär de fyra elementen – jord, vatten, eld och luft i sin kropp och behärskar dem helt. Hon är ett nödvändigt komplement till sin make.”
”Tyvärr hann jag inte förhindra denna föga blygsamma presentation av oss”, smålog mannen. ”Men eftersom vi ska undersöka vad naturens magi innehåller, så behövs vi båda.”
”Jag har aldrig hört talas om dig eller din hustru”, invände jag. ”Är ni från änglariket och är i så fall Balthori och Thesa era rätta namn? Finns det alver här också?”
”Vet du inte att en trollkarl aldrig nämner sitt rätta namn?” var hans motfråga. ”Tycker ni att Balthori är för långt så kan vi vänner emellan nöja oss med Balt! Hos alverna finner du en magi som visserligen kan liknas vid det som människor lägger i ordet, men som också har en egen betydelse och verkan.”
”Man skulle kunna säga att den är mäktigare, men kanske också farligare”, fyllde hans hustru i. ”På din andra fråga svarar jag att vi inte finns hos änglarna. Vi kommer från vår egen planet och Melchizedek har kallat oss hit.”
”Jan, Balt, Thesa och Lydia”, fnissade Lydia. ”Vilket team! Magi och ockultism ingår i en religionshistorikers kunskaper, så jag bad att få följa med när jag delgavs de här planerna. Kanske jag följer med mest för att hålla reda på Jan, förresten, så han inte blir borttrollad av någon skön älva.”
”Jag delgavs inga planer”, sa jag surt. ”Melchizedek har inte kallat mig.”
”Men det gör han nu!” Melchizedek stod i rummet, reslig och strålande som den höge Mästare han var.
2. Första mötet med Moder Jord i hennes gröna grotta
Jag förlät honom ögonblickligen. Han hade väl sina skäl till att vänta med informationen. Jag kanske inte alltid var lydig eller lätt att hitta, och kanske ville han se reaktionen hos mig när det gällde alverna. Om jag ska vara ärlig så har jag aldrig trott att alver fanns på riktigt – bara i sagor och sägner. Det var då visst och sant att vi behövde sällskap för att tränga in i naturens hemligheter – ett magikunnigt och fascinerande sällskap som kunde leda oss rätt i alla farliga vinklar och vrår.
Jorden var vårt ursprungliga hem – mitt och Lydias – som vi kände väl och som vi älskade. Att upptäcka nya, dolda bitar av den var ett hårresande äventyr. Kanske skulle vi få uppleva skogsrået och trollen på riktigt! Jag gottade mig åt tanken. Men tanken lästes av Melchizedek, som gav upp ett hjärtligt skratt.
”Far inte iväg nu, Janne!” sa han. ”Jag ser att Lydia behövs vid din sida. Ni ska inte delta i gamla skrönor. Ni ska gå in och upptäcka den verklighet som är osynlig för vanliga människoögon, men som finns där lika påtaglig som människorna själva. Ni äger inte jorden ni vandrar på. Den, och allting som växer på den, har både ett fysiskt och ett osynligt liv – osynligt för era ögon. Vi ska visa er detta för att människorna behöver bli lite mer rädda om sin jord. Det är inte modernt att tro på elementarandarnas existens. Det är inte modernt att tro på naturens förtrollande väsen. Men modet därvidlag har i grunden inte växlat. Naturen har bestående egenskaper som härstammar från tidernas begynnelse och det ska ni snart få erfara.”
Sättet att förflytta sig från änglarnas rike till föremålet för vår undersökning hade inte ändrats nämnvärt. Nu stod vi tillsammans hand i hand, Thesa på min sida och Balthori på Lydias. Vi blundade, det surrade till och vips var vi på väg. Vips var vi också framme. Jag tänkte inte i tid på de där resorna. Det var längesen jag slutade att tänka i tid, människans besvärliga uppfinning. Plötsligt var man här och lika plötsligt där. Förflyttning var inget problem och kostade inget bränsle. Men den här gången ledde oss Balthori och Thesa. Melchizedek var försvunnen.
Vi befann oss i ett intensivt grönt sken. Först såg jag bara grönt men efter en kort stund kunde jag urskilja fler detaljer. Vi stod i en grotta. Åtminstone liknade den de grottor jag har besökt – men ändå inte. Väggarna var bergiga och ojämna, men inte mossbelagda. De skiftade i guld och silver och överallt tycktes strimmor av olikfärgade ädelstenar vara insprängda. Det var väldigt vackert. Vi stod på en djupgrön matta av mossa. Det var den som först lyste oss i ögonen. Här och där fanns stalaktiter och stalagmiter, droppstensbildningar precis som i vanliga grottor, men vackrare, klarare, mer lysande. Från en bänk längst inne i grottan reste sig en kvinna, klädd i glittrande grönt. Hon snarare skred än gick fram till oss och omfamnade var och en. Som vanligt kändes inte omfamningen, men så är det när man är en eterisk ande, tänkte jag. Fast det var trevligt ändå. Jag gillar att bli kramad!
”Välkomna in i jordens innersta grotta!” Kvinnans röst var hög och klar. Det är svårt att förklara, men den klingade mer som en sång än som ord. Jag iakttog henne. Hon var högrest och skir men varken gammal eller ung. Håret var vitt och luftigt i stora, skimrande vågor och lockar. Ansiktet var smalt och vackert men märkt av tiden. Ögonen var både skarpa och djupa, svårmodiga och glada, och deras färg skiftade mellan grönt, brunt och mörkblått. Som en havsvåg i storm, tänkte jag.
”Jag är Moder Jord eller kanske ni hellre vill kalla mig för en aspekt av Moder Jord – för hon har många aspekter”, fortsatte kvinnan. ”Härifrån börjar er resa in i naturens hemligheter, eftersom det var här allting började. I det första gruskornet som växte och utvecklades till vår jord fanns ämnet till den här grottan. Ett frö blir till en blomma, så varför kan inte ett gruskorn bli till en jord? Naturens potenser är oändliga.”
”Var är vi?” frågade jag ivrigt. ”Är vi mitt inne i jordens kärna?”
Kvinnan nickade. Jag tittade på mina kamrater. Lydia stod småleende vid min sida och iakttog den grönklädda. Thesa och Balthori gick runt och kände på väggarna och tittade nyfiket in i stalagmiternas väldiga obelisker.
”Ni känner till naturen på jorden, ni som har bott där så nyligen”, fortsatte kvinnan som kallade sig Moder Jord. ”Men ni känner inte till de osynliga varelser som lever runt omkring er, som ni möter varje dag utan att veta om det och som ni dödar med era gifter, ert våld och er okunnighet. Ni ska få se hur de lever. Ni ska få besöka den tid när människorna var medvetna om sina bröder och systrar i naturen. Ni ska få vara tillsammans med dem likt Peter Pan och kanske ni möter guden Pan, naturens okrönte härskare. Ni kommer tillbaka hit till den innersta grottan då och då, eftersom er resa utgår från naturens vagga, från mig. Jag har många titthål som ni ska färdas i. När jag är färdig med er så blir ert budskap till människorna på jordens yta att det finns en värld inuti världen, en värld med ett lika magiskt förflutet som den ni kallar för er värld. Är ni redo?” Vårt ja var enstämmigt.
”Får vi uppleva magi?” frågade jag andlöst, ”både svart och vit?”
”Det finns bara vit magi”, smålog jordens Moder. ”Den svarta är skapad av människan, den onda människan, den maktlystna människan. Det finns egentligen inga onda människor heller. Ondskan finns alldeles i närheten av människan och väntar på att hon ska grabba tag i maktlystnad och våld för att tillskansa sig makt. Då ser den sin chans, och svartsjuka, avundsjuka och andra negativa känslor och energier får övertaget. Energierna finns runt omkring henne, men hon bestämmer själv vad hon väljer. Det goda finns alltid nära. Dessutom, käre Jan, är allt du hädanefter upplever som människa magi. Det gäller bara att sköta om den på rätt sätt.”
Jag suckade men valde att inte svara. Hon hade rätt. Jag hade ställt en dum fråga.
”Inte dum, men kanske onödig”, viskade Lydia. ”Du kunde ha frågat mig. Det där visste jag!”
”Vi ska börja nysta från rätt ände”, fortsatte den grönklädda. ”För mer än tjugutvå miljoner år sedan, i en tid när jordens människor visserligen var primitiva och enligt era vetenskapsmän inte ens existerade, besökte utomjordiska, människoliknande varelser vårt klot och blandade sig med invånarna här. Det har ni säkert hört förut. De förde med sig en högtstående kultur och en del av dem var vad ni numera kallar för alver. Jag vill att ni ska vara med från början, när naturväsen strövade omkring helt synliga, fast med en lite annorlunda struktur än er.
På den tiden, för många miljoner år sedan, fanns här tre slags mänskliga varelser: urinvånare, alver och utomjordiska människor. Dessa tre folkslag trivdes bra ihop och gav varandra värdefulla kunskaper som gjorde att naturen kunde utvecklas på ett för människan förmånligt sätt. Jag talar om en tid som inte finns med i era vetenskapliga undersökningar och upptäckter ovanpå min jord.”
”Fanns det några djur då?” undrade jag.
”O ja, massor av djurarter och massor av växtarter”, var svaret. ”Växterna kom först. Det var sedan haven dragit ihop sig och lämnat öppna, torra ytor av jord. Allt liv började i havet, det har ni väl lärt er? Men utomjordingarna förde med sig frö, en del fåglar och kunskaper att hantera den spirande jorden. Att det sedan hänt upprepade perioder av katastrofer i form av jordbävningar, översvämningar och vulkanutbrott känner ni nog till. Den tid ni anser vara människans första tillkomst på jorden stämmer inte.
De människors tid som ni nu ska besöka har ett drygt tjugutal miljoner år på nacken. Jorden höll på att utvecklas och var helt beboelig. Den väntade bara på att få dela med sig av både sin skönhet och sitt innehåll. Ni talar om apor. Visst är de besläktade med människor, men på ett helt annat sätt än ni tror och under en senare utvecklingsera. Människan fanns färdigutvecklad i sin kropp och med en ganska utvecklad hjärna när alverna bosatte sig här. Skillnaden var dock ganska stor, både till utseendet och intelligensen.
Alverna var överlägsna i allt och blev alltså en slags herrar, i alla fall ledare. De var magiker av en ny sort, vilket var både nytt och främmande för människorna. Det tog flera tusen år och många blandäktenskap för att avundsjuka, tävlingslust och maktlystnad skulle uppstå. Jorden har gått under många gånger på grund av detta, men aldrig helt och hållet. Klotet har funnits kvar och jag har funnits här. Följ med mig, Jan och Lydia, Thesa och Balthori. Ni kommer att förstå alla tungomål ni möter, annars vore de här resorna meningslösa.”
Moder Jord bad oss med en graciös gest att följa efter henne. Vi upptäckte en gyllene dörr i den bortersta delen av grottan. När vi kom närmare såg vi att den bestod av en ljus, glittrande mineral i vilken guldådror var insprängda. Den skimrade så det gjorde ont i ögonen. Vår grönklädda ledare tog fram en guldnyckel och öppnade dörren. Utanför den syntes bara en svagt gul dimma. Hon räckte nyckeln till Balthori.
”Vrid den här i luften när ni vill komma tillbaka hit”, smålog hon. ”Jag väntar på er.”
Det var inte första gången jag och mina följeslagare steg ut i en okänd dimslöjas hemlighetsfulla rökmoln.
3. En äng full med små elementarväsen
En äng är en äng. Hemma i Sverige är en äng om sommaren en blommande idyll, med saftigt grönt gräs som ibland är rufsigt, ibland växer i tuvor med blåklint, vallmo, klöver, timotej, rölleka, många slags fibblor, prästkragar, blåklockor och smörblommor. Så var inte den här ängen. Den var ingen vanlig äng och ändå en riktig, blommande äng. Den innehöll de uppräknade blomstren och hundratals andra, nya, som jag aldrig sett.
Det fanns runnor också. Runnor brukar utgöras av grupper av träd och buskar lite här och där på de stora ängarna. Vi såg flera sådana. Ekarna kände vi igen, hassel, ask och skogslind kunde jag urskilja, men det fanns namnlösa träd och buskar också. Endast på grund av formen kunde jag kalla dem träd och buskar etc. Allt växte nätt och avgränsat, som om varje planta satts ned med yttersta noggrannhet. Det var vackert, soldränkt och utan gränser. Ändå luktade det svensk sommaräng. Det är en alldeles särskild lukt som bara finns i Sverige, det vet jag. Jag är uppvuxen med den.
”Ängen har ett slut”, smålog Thesa. ”Vi ska bana oss väg till bebyggelse, men se er hela tiden noga omkring. Ni kommer att se mer än ängen.”
Sannerligen, hon hade alldeles rätt! Jag hade varit så fascinerad av växtligheten att livet omkring den hade undgått mig. Lydia nöp mig i armen på sitt vanliga busiga sätt och då vaknade jag till. Det fanns inte bara blommor, buskar och träd på ängen, det fanns folk också! Jag kallar dem ”folk”, men det är inte rätta ordet. Överallt rörde sig varelser av olika slag. De hade huvuden, kroppar med armar och ben som vi, men de var inte lika fysiskt bastanta. Jag förstod att det var både älvor och gnomer av olika slag.
”Här lever naturens väsen fullkomligt synliga för människor”, förklarade Balthori. ”De sköter helt enkelt om naturen. Så enkelt är det.”
”Finns de fortfarande kvar på jorden i dag?” frågade jag, även om min fråga kändes lite onödig.
”På ett sätt finns de och på ett annat finns de inte”, var hans kryptiska svar.
”De som är kvar på jorden nu har övergått till att bilda enheter för varje växtslag”, skyndade sig Thesa att förklara när hon såg min förbryllade min.
”Enheter?”
”Ja, en slags gruppsjälar om du så vill”, svarade Thesa.
Vi vandrade sakta framåt på ängen och nu såg jag höga stenblock som skymde utsikten och hindrade mig från att se slutet på ängen. Naturens väsen arbetade med sina växter, tydligen helt omedvetna om oss. De svävade, låg och grävde, knäföll, satt intill sina växter och såg ut att njuta. Humlor, bin, fjärilar och andra insekter blänkte, glänste och flög som mångfärgade strålar över växtprakten. Det var som att lära sig på nytt, lära sig om växter och insekter och lägga till de mångfasetterade naturandar som lät sina tunna kroppar smälta in i färgernas mångfald.
”Om man tittar riktigt länge”, sa Lydia fundersamt, ”så kan man skilja de fyra elementens väsen från varandra.” Jag måste ha sett frågande ut för Balthori skrattade till.
”Du måste känna till de fyra elementen, Jan”, förklarade han, ”jord, vatten, luft och eld. De har sina representanter överallt här: gnomer, undiner, sylfer och salamandrar. Jag föredrog att välja den här ängen som början på vårt besök i den här tiden, som utspelar sig för eoner av år sedan. Vi kommer att sluta utflykterna på ett liknande sätt när du har gjort dina erfarenheter. Du måste bekanta dig med naturens olika väsen om du ska kunna utföra din mission. Den består väl i att vidarebefordra de lärdomar du får här?”
Jag nickade. Lydia skrattade till och stack sin arm under min.
”Förbryllad författare?” viskade hon. ”Vi är faktiskt på jorden, den jord du trodde att du kände från början till slut.”
”Men utanför all vetenskaplig forskning. Så här långt tillbaka räcker den inte”, tillade jag och suckade. ”Jag har faktiskt skummat lite av vad Rudolf Steiner har skrivit men avfärdat det som mytologi.”
”Du skummar inte längre, du upplever en verklighet, även om den är urgammal”, svarade hon. ”Som historiker finner jag det här oerhört fascinerande. Och vänta bara, du kommer att få se saker som får dina ögon att stå på skaft!”
Thesa och Balthori hade stannat en bit framför oss. Alven höll varligt en knoppande solros mellan sina händer. Flera solrosor växte tätt intill en stor stenbumling och små väsen svävade runt omkring den.
”Jag låter dig se ner i jorden, Jan”, sa Balthori. ”Titta, vad ser du?”
Det kändes som om mina ögon sprack upp på något konstigt sätt. Jag kunde se rakt ner i jorden, ända till solrosens rötter, som förgrenade sig i ett virrvarr av jord och ett tätt mönster av andra rötter. Det lustigaste var tomtarna som fanns överallt. Jag kallar dem tomtar eftersom det var den närmaste beskrivning jag kom fram till. Det var rotandarna. De var ungefär en tvärhand höga och hade väldigt olika, ganska mänskligt utseende. Hudfärgen var grågrön, men även den varierade med gula och bruna inslag. Deras tättsittande kläder var av samma färg som deras kroppar. Ögonen var gula eller gröna. De långa tunna fingrarna med klolika naglar arbetade flitigt, men takten var inte särskilt snabb.
Jag tyckte att de snodde omkring i slow motion, men jag förstod att deras takt var anpassad till rotsystemet. Jag kände mig som Gulliver, ännu inte fängslad i lilleputtarnas nät.
Jag gnuggade mig i ögonen som kändes normala igen. Balthori iakttog mig med ett kärleksfullt leende som samtidigt var lite spydigt.
”Nu ska du få träffa undinerna eller vattenandarna, ett mycket märkligt släkte”, lovade han. ”Dem kan du se med dina vanliga änglaögon.”
Jag förflyttade blicken till jordens yta, det vill säga ängens böljande växthav. Nära marken flöt väsen omkring i dansande vågor. Jag förstod inte alls vad de hade för uppgift, så jag frågade Balthori.
”När rotandarna sänder upp växterna från sina rötter och de når jordens yta, så skulle växterna torka i den snabba luftväxlingen om inte undinerna fanns”, svarade han.
”Egentligen är vattnet undinernas rätta element, men när de arbetar med växterna sänder de ut strålar som omgärdar växten på ett fuktigt sätt. Andra undiner lever i vattnet, men det kanske du vet.
”Jag nickade och låtsades inte om att jag inte visste så mycket om den hemliga delen av växandet i naturen. Jag iakttog i stället de skira varelserna som liknade mångfärgade blåaktiga ljusstrålar. De uppförde sig på ett annat sätt än vanliga ljusstrålar, som skiner utåt och uppåt men alltid är raka. Dessa varelser kunde slingra sig om växterna, de bildade spiraler och ringar omkring den, av dagsljuset lite chockade växten. Dessa elementarandar förenade på något mystiskt sätt vatten och luft och tydligt är det vad växter behöver, tänkte jag.
”Sylferna är luftens elementarandar” fortsatte den ståtlige alven. Han gjorde en svepande gest med handen. ”De utvecklar växtens blad och blomma, får den att vakna till liv ordentligt och ger den en längtan att förena sig med ljuset. Totta noga på solrosen!”
Det gjorde jag. Då upptäckte jag små, nästan genomskinliga gestalter som flög omkring och tycktes arbeta med olika delar av växten. De vecklade ut bladen och gav stadga åt blomman. Undinerna hade inga för mig synliga gestalter, men det hade sylferna. Jag fick en förnimmelse av vingar och blev nästan bländad av deras skimrande flykt. De var oerhört snabba.
”Sylferna håller till i luftströmmarna.” Det var Thesa som talade nu. ”Du ser dem omkring solrosen här, men de finns nästan överallt. Det luftdrag som till exempel en fågel gör i flykten är sylfernas hem. Luftdraget åstadkommer en ton som sylferna tar upp. Titta närmare på dem så ser du så vackra de är.”
Jag böjde mig fram och granskade de små varelserna. De var stora som min tumme, ljust pastellfärgade och trots sin litenhet väldigt människoliknande. Jag såg dem göra olika miner, de skrattade, smålog, rynkade sina små pannor, sjöng och höll upp sina tunna armar mot ljuset.
”Ja visst sjunger de”, skrattade Thesa. ”Deras toner överensstämmer med luftens och luftströmmarnas ljud. De hyllar ljuset och ser till att växterna kan ta emot exakt den rätta mängden ljus. Annars är fåglarna deras bästa vänner och de följer dem i kölvattnet under deras flykt.”
”Till sist kommer vi till eldandarna som även kallas salamandrar”, påpekade Balthori och pekade uppåt. Jag hade inte sett dem förut, men däruppe svävade små gestalter i olika nyanser från gult till djupaste rött. Först tyckte jag att de tycktes simma planlöst runt i luften, men Thesa förklarade hur de arbetade:
”De samlar på värme”, sa hon. ”De samlar till exempel upp solvärme och bär in den i växterna, så att de genomsyras av den. Även om det regnar eller är gråväder så behåller växten värmen en viss tid genom salamandrarnas förtjänst. Men salamandrar arbetar också i eld. De älskar elden och den utvecklar deras krafter och fördubblar dem.”
”Som i en eldsvåda”, tillade jag torrt och skärskådade de små krypen. De såg inte riktigt mänskliga ut, mer som lågor utan kroppar. Det skymtade ibland något som liknade gestalter med höga toppiga huvuden inne i lågan. Deras dans uppe i luften var ungefär som en sprakande brasa, men utan värme och gnistor.
”Du har fått se hur växtrikets naturandar arbetar”, sa Balthori. ”Nu måste vi gå vidare, det finns mycket att lära här.”
Stora stenar fanns omkring oss och Balthori lutade sig mot en stor grå bumling som såg ut som en botsten. Den hade en grop med ett hål på toppen. Jag klättrade upp på den för att titta lite noggrannare, medan de andra tre stod och skrattade nedanför. Jag kanske såg lite svenskt klumpig ut, men mina långa ben förnekade sig inte. Upp kom jag och det med en smäll. Jag var inte van vid häftiga ljud längre och reagerade våldsamt när min fysiska rumpa slog emot stenen på ett alldeles jordiskt sätt. Jag torkade till och med svetten ur pannan. Då förstod jag att jag befann mig i ett högst kroppsligt skick. Jag tittade på mina ben och såg att jag hade ett par vita byxor på mig – fast så vita var de inte efter klättringen. Jag hade tydligen en rödrandig skjorta också, så jag kände mig som en stor polkagris. Fnittret som följde den tanken kom där nerifrån. Lydia läste som vanligt mina tankar.
Det fanns en fördjupning i stenen. Jag kröp fram för att titta på det mosskantade hålet. Det var djupt, lite större än min utbredda hand. Det var mörkt och föreföll mycket djupare än jag hade föreställt mig. Jag önskade att jag hade haft en ficklampa och det hade jag faktiskt när jag kände efter i fickan.
Omtänksamma änglar, tänkte jag belåtet och lät ljuset spela rätt ner i hålet. Ett par stora, ilskna, rödaktiga ögon mötte mina. En bred, vårtig näsa skymtade och därefter röt en enorm mun några ord som jag inte förstod, men som lät väldigt arga.
”Kom ner, Janne!” ropade Balthori, ”du får inte väcka bergandens vrede.”
Det hade jag redan gjort och jag hasade förskräckt bakåt mot stenkanten. Upp ur hålet dök en grönaktig kalufs, som mer liknade mossa än hår och under den fanns det hiskliga ansiktet jag hade skymtat därnere. Jag hasade skyndsamt mot kanten och sen minns jag inte mer.
”Jan, o Jan, så du skrämde mig!” Jag vaknade med huvudet i Lydias knä. Thesa och Balthori stod bredvid och mässade någonting. Jag trodde att jag hade drömt, för troll finns ju inte på riktigt och ett troll hade jag sett. Ett otäckt troll som kom krypande allt närmare och sen föll jag …
”Det finns inga troll”, sa jag argt och reste mig upp. Jag sträckte på ben och armar och kände på ryggen. Den var som vanligt, jag hade tydligen inte tagit någon skada. ”Det där var inget troll”, fortsatte jag uppfordrande.
”Vi kallar dem bergandar eller stenandar”, svarade Balthori. ”De är inte alltid så trevliga. Du ramlade ner, men vi har helat dig. Du fick inga svåra skador. Kan vi fortsätta bort till byn?”
”Hur många tusen år sen har vi kommit till?” frågade jag.
”Inte tusen, vi räknar miljoner”, smålog Thesa. Hon och Lydia stöttade mig på var sin sida och det var så trevligt att jag haltade till lite extra ibland. Men så stannade vi. Vi befann oss på kanten av en hög kulle och Balthori pekade på landskapet framför oss.
4. Besök hos människor och alver i en urgammal by
En samling hus mötte mina häpna ögon. Inte vilka hus som helst, men det fanns faktiskt två sorter. Några liknade kojor av lera och andra var flätade av något material som jag inte sett förut. Det var alltså flätade hus, där flätorna stod upprätt och bildade fyra sidor. Taken var av mossa som förmodligen vilade på en stomme av okänt material. Alla hus hade skorstenar, medan kojorna hade hål i sina runda tak.
”Byn!” utropade Balthori förtjust och började springa nerför kullen. Vi följde förstås efter.
Det var rätt skönt att se människor efter alla de små vidunderliga naturkrypen, tänkte jag lite elakt. Lydia slängde en arg blick åt mitt håll. Men hon sa ingenting, för nu befann vi oss i en riktig folkmassa. Det vimlade av brunhyade, kraftiga människor. Vi skyndade, ledda av våra alver, över ett torg som var förvånansvärt stort. Där var tydligen en sorts marknad, för människor satt på marken med varor uppradade framför sig. Jag hade velat titta närmare på varorna, men Balt tycktes ha bråttom.
Ett flätat hus var större än de andra och det var tydligen målet för vårt besök. Balt vände sig om och vinkade åt oss att följa honom in i huset. Det fanns ingen dörr, bara en ganska stor, fyrkantig öppning.
”Det här är samlingshuset i byn”, sa Thesa. ”Här sker absolut allt.”
Vi kom in i ett stort avlångt rum. Det var också fullt av folk, samlade i mindre grupper. Det fanns inga möbler annat än långa trästockar och hopvikta, färggranna filtar att sitta på. Balthori förde oss till en mindre grupp som bestod av både alver och människor. I dess mitt satt en man som föreföll betydelsefull. Han var gammal och hans bruna ansikte var fårat. De tättsittande ögonen var bleka och vindade lätt men lystes då och då upp av en inre eld. Kroppen var tärd. Han var iklädd ett gult skynke, ungefär som en indisk guru. En del människor var klädda i tygskynken, mer eller mindre konstnärligt lindade omkring kropparna, andra hade bara ett ländkläde.
Det var ganska varmt både ute och inne. Mitt i rummet brann en låg eld. I elden dansade helt synliga salamandrar en yster dans. Balthori bugade sig djupt för den gamle mannen. Denne reste sig upp, slog ut med händerna och log vänligt mot oss. När han talade förstod jag vad han sa:
”Välkomna, sentida ättlingar av släktet människa och hjärtligt välkomna, syster och broder av alvernas släkte!” Han böjde huvudet på ett graciöst sätt. ”Den utslätade tiden är inpräntad i eterns mysterium. Vi stannar kvar som ett eko av vår egen tid och vår egen kraft. Vi lever i vår egen verklighet som vi nu delar med er. Här finns representanter för jord, vatten, eld och luft, som gärna vill dela med sig av elementens visdom. Vad önskar ni veta?”
”Hm, blir det inte lite trångt med alla naturväsen tillsammans med människorna?” vågade jag fråga. Lydia himlade med ögonen och satte handen för munnen, förmodligen för att hejda fnisset. Men den gamle såg allvarlig ut. Det fanns någonting hos honom som jag reagerade starkt på. Jag kunde inte i den stunden redogöra för varför. Jag förstod det långt senare. Han gjorde en gest åt oss att sätta oss ner på golvet.
”Mitt namn är Hååk”, svarade han, ”och jag talar för hela byn när jag säger att den frågan var överflödig. Människor och alver lever i samma by i god sämja. De utomjordiska bor i sin del, de fem gyllene tornen i utkanten av byn, och de far fram och tillbaka i sina egna farkoster till sina olika världar. Jorden är inte den enda bebodda planeten i världsalltet. De utomjordiska har kontakt med oss för att ge oss den upplysning vi behöver. De lär oss att bruka jorden och vilka djur vi kan tämja till husdjur och mycket annat. Någon trängsel har vi inte märkt, var och en sköter sin egen syssla. På marknaden kan det vara mycket folk, eftersom den bara pågår vissa dagar. Om du menar elementalerna så tar de inte mycket plats och alls ingen boplats. De är bara verksamma i sina atmosfärer på sina egna områden.”
”Det är svårt att tänka så långt tillbaka som till den här tiden”, muttrade jag ursäktande. ”Allt verkar så annorlunda, allt utom marken, jorden, naturen. Den liknar vår nuvarande fastän ni har många fler arter som måste vara utdöda i vår tid.”
”Då ställer jag en fråga”, smålog Hååk och tittade med sin skeva blick rakt in i mina ögon. Det kändes kusligt på något sätt. ”Vilken sorts magi har ni i er tid?”
”Magi är inte särskilt populärt”, svarade Lydia i mitt ställe. ”Det anses som överspänt och kallas ofta för fantasi. Det finns trollkarlar, men de är bara skickliga med sina händer, inget kommer inifrån. Det finns ett fåtal äkta magiker, men de måste arbeta i hemlighet.”
Hååk skakade på huvudet och rynkade pannan. Ett dovt mummel steg upp från de omkringsittande, ett mummel som lät hotfullt.
”Så kraften att utöva naturens magi har alltså urartat”, konstaterade den gamle. ”Vi bryr oss inte om att uppfinna saker, vi lever nära naturen och tillvaratar det som bjuds i alla omväxlande former. Naturens magi är det viktigaste vi har. Kroppen får sitt, men anden måste också ha sitt. Det är viktigare än något annat.”
”Vi kanske menar olika saker med magi”, föreslog jag. ”Jag tänker på mer avancerad trollkonst, till exempel att byta hamn eller att stämma blod …”
”Byta hamn är väl inte magi”, avbröt Balthori som hittills varit tyst och iakttagande precis som Thesa. ”Det kan vi alver använda oss av närhelst det är nödvändigt. Även för att demonstrera något.”
Thesa reste sig upp. Gradvis bleknade hon till ett ljussken. Jag kunde inte urskilja hennes drag när hon till min häpnad framträdde igen – som en vit hind. Hela gruppen skrattade. Borta var hotfullheten som rådde för en stund sen. Hinden sprang runt ett tag, sedan tog den tillbaka sin plats bredvid Balthori och förvandlades gradvis åter till Thesa. Både jag och Lydia glodde. Antagligen såg vi fåniga ut, för skrattet fortsatte. Tydligen var människorna som levde för flera miljoner år sedan vana vid det vi kallar för trollkonster.
”Vad ni såg var att Thesa förvände synen på alla i rummet. Det är en gammal kunskap av enklare slag. Den äkta magin har sitt ursprung i samverkan mellan natur och människa”, återtog Hååk. ”Samspelet måste ske medvetet och målmedvetet av en orsak, önskan eller uppgift som samarbetar med ljus eller mörker. Båda finns. Förstår ni?”
Lydia och jag nickade. Egentligen förstod jag inte riktigt vad han menade, men jag tänkte fråga Balthori lite senare. Det där med mörker lät inte bra. En brunhyad ung kvinna böjde sig ner och ställde någonting framför oss. Det var en måltid, uppdukad på en platt träbit och dekorerad med gröna blad. Måltiden bestod av bröd, frukt och torkat kött. Drycken var friskt och gott källvatten. Förmodligen hade man inte lärt sig laga mat här ännu. Hååk tecknade åt oss alla fyra att äta, så vi åt. Vi vågade inte annat, fastän vi inte borde äta kött i våra tillfälliga kroppar. Det torkade köttet smakade bra, även om det hade behövts lite kryddor. Vi ville inte utsätta oss för gruppens ovilja en gång till. De iakttog oss väldigt närgånget, följde varje rörelse vi gjorde, särskilt jag och Lydia.
”Den här byn är representativ för sin tidsålder”, förklarade Balthori, precis som om han hade kunnat läsa mina tankar. ”De är säkert inte särskilt förtjusta i främlingar, vi är accepterade för stunden, men inte mer. När ni har ätit färdigt går vi till de fem tornen.”
När vi gick därifrån hade Hååk satt sig i någon slags meditationsställning. Han tog inte farväl av oss utan blundade och föreföll helt borta. Gruppen låtsades inte längre om vår existens. Ändå var det som om något osynligt tvingade mig att vända mig om. En stor, brunhyad man med mörkbrunt skägg och buskiga ögonbryn, vindögd så att man nästan bara såg ett öga, följde oss med blicken. Jag vill inte kalla det för vänliga blickar. Var de fulla av hat? Så skulle jag ha tolkat det om jag inte hade hört så mycket om hur bra den här byn var. Men jag lade hans otäcka blick på minnet.
Vi följde efter Balthori. Thesa gick på min vänstra sida. Ett soligt leende spelade på hennes läppar.
”Nåå”, frågade hon, ”hur känns det att vara flera miljoner år tillbaka i tiden?”
”Spännande”, skrattade Lydia. ”Det här skulle man ha vetat om när man levde på jorden. Fast ingen vetenskapsman skulle ha trott oss, förstås.”
”Jag instämmer”, sa jag och harklade mig. ”Är det långt till de fem tornen?” Det var bäst att ligga lågt, tänkte jag. Jag litade fullkomligt på Balt och Thesa. Melchizedek hade förtroende för dem. Men den gamle Hååk verkade som en filur, för att inte tala om hans sällskap. Jag känner igen filurer när jag ser dem. Jag har mött för många sådana i mina olika liv. Skenhelighet är också något jag känner på mig. Jag sneglade på Lydias rena, vackra profil. Hon var till synes oberörd av mina tankar eller också hade hon kopplat bort dem. Jag hoppades det senare.