Mariana Stjerna (25 mars 1921 – 4 maj 2023) är en högt respekterad svensk kanal och författare av andliga böcker. Redan sedan barndomen var hon synsk och hade en djup känsla för naturen och dess elementarväsen.
I hennes fem internationellt utgivna andliga romaner inspirerade av Jan Fridegård (På Änglavingar, Tidsresa till Ursprunget och Framtiden, Graalens Gåta, Det Osynliga Folket och På Uppdrag i Rymden) avslöjas uråldrig kunskap och visdom på ett underhållande och obesvärat sätt. Den paradigmbrytande och tankeväckande romanen Agartha – Jordens Inre Värld, inspirerad av den tidigare kanadensaren Timothy Brooke, är kanske det bästa exemplet på Marianas författarskap när det är som bäst.
Innehåll
Förord
Inledning
Meddelande från en Ängel
1. Hemresa från Centrala Rasen
2. Uppdraget
3. Första chocken: Det fanns två Jesus
4. Ännu oupptäckta pergamentrullar
5. Ett okänt evangelium
6. Jesus Ibrahim blir profet
7. En skimrande resa till Kashmir
8. I Getsemane örtagård
9. Jesus berättar om sina resor
10. Jesus upptäcker Maria Magdalena
11. Jesus och månglarna i templet
12. Nattvarden och Graalens funktion
13. Korsfästelsen
14. Mötet med lärjungarna
15. Uppståndelsen – en skenmanöver
16. Paulus möter Jesus och blir frälst
17. Lukas, som skötte Jesus efter korsfästelsen
18. Maria Magdalenas äventyrliga sjöresa
19. Båtresan fortsätter från Efesos till Massila
20. Resan till Britannien med Graalen
21. Den heliga Graalen får sitt gömställe
22. Tillbaka till Maria Magdalena i Massila
23. Maria Magdalena berättar om sina tidiga år
24. Jesus som munk i Heliopolis i Egypten
25. Återbesök hos Issa i Kashmir
26. Den “obefläckade” avlelsen och Jesu födelse
27. Kusinerna Jesus och Johannes Döparen
28. Möte hos Marta, Maria och Lazarus
29. Johannes Döparens historia
30. Maria från Betania besöker Jesus i Heliopolis
31. Suffragetten i grottan
32. Lydias historia
33. Johannes, älsklingslärjungen, lämnar Patmos
34. Johannes uppgift i Efesos
35. Filosofiskt samtal med Johannes
36. Prästmötet i Konstantinopel och reinkarnationsläran
37. Biskopsmötet i Nicaea år 325
38. Jesus berättar sanningen om sin lära
39. Grundvalen till Sanningen
Epilog
Litteratur
Förord
För en del år sedan besökte min make och jag Glastonbury. Det var i maj, när hela England visade en nyutsprucken blomsterprakt av sällan skådad skönhet. Jag var mycket nyfiken på Graalens historia, den har alltid legat nedbäddad i ett sagoskimmer i mitt hjärta. Nu ville jag komma den närmare.
Det går en smal stig med trappsteg för varje avsats från dalen upp till den världsberömda källan där Graalen sägs vara gömd. När vi kom upp till den högsta punkten hade vi en underbar utsikt över det sköna landskapet. Men det mest intressanta var ”Chalice Well”, Graalens källa. Den var övertäckt av ett underbart vackert lock i trä, se bild på nästa sida. Från den rann vattnet stegvis ner i dalen.
Däruppe gick en äldre dam och pysslade med blommorna som prydde platsen. Hon såg ut som om hon var klippt ur en engelsk trädgårdsbok från 1800-talet. Hon bar en vidbrättad halmhatt, en korg på armen och tunna handskar. Hon hade ett finskuret, vänligt ansikte och hon frågade oss om vi var turister.
Jag kunde förstås inte låta bli att fråga henne om Graalen. Jag berättade att jag hade läst att den skulle finnas häruppe någonstans i närheten av källan eller kanske till och med under den. Hon smålog och berättade att hon hade sett Graalen. Den fanns verkligen här, i Glastonbury. Den var hittad och gömd igen för främmande ögon, men den var ett helt fysiskt föremål, en utsökt vackert skulpterad bägare. Vi hade ett långt, intressant samtal som jag tyvärr inte minns mycket av. Hon verkade ytterst kultiverad och väl bevandrad i historien. Sedan vandrade vi omkring i området där denna magiska källa fanns. Vi såg det yppiga hagtornsträd som vuxit upp när Josef av Arimatea planterade sin stav på platsen. Det var naturligtvis inte det ursprungliga hagtornsträdet, eftersom hagtorn knappast blir nästan 2000 år, men i alla fall kan det härledas från den gamla käppen som växte till ett träd.
Man har givit olika symboler åt Graalen. Man har liknat den vid än det ena, än det andra. Man har påpekat olika konstnärers sätt att uttrycka den magiska bägaren och gjort det till historia. Den berättelse om Graalen som finns i den här boken anser jag för helt trovärdig. Dock ber jag läsaren att bilda sig en egen uppfattning.
Inledning
Ända sen jag konfirmerades har jag haft svårt att förstå mig på bibeln. Jag tycker att den är väldigt ologisk. Jag har försökt tala med präster, men de tycks svälja allt som står där utan att ifrågasätta. Jag har läst apokryferna och massor av evangelier utom de fyra i bibeln. Jag har läst om biskopsmötet i Nicaea och blivit förskräckt över hur nonchalant och godtyckligt man behandlade den kristendom man skulle förkunna.
Ända sedan jag var barn har jag haft svårt att förstå det där med att sätta någon på en piedestal. Är kungligheter, statsmän, skådespelare eller andra kändisar märkvärdigare än oss andra? Redan som barn tänkte jag: ”Dom måste allihop gå på toaletten”, och det har varit en nödvändighet i alla tiders tider. Ingen kan heller leva i evighet, det är också en gemensam nämnare. Visst finns det olika grader av kunskap och visdom, men det hindrar inte människor från att vara människor. Det är just den människan jag vill skildra, det mänskliga i allt det stora, märkvärdiga som vi omger Nya Testamentet (ja, hela bibeln) med. Det mänskliga är också den röda tråden i mitt sanningssökande.
Jesus var en sanningssökare som du och jag. Han hade övernaturliga krafter på grund av att sådana finns – om man söker så finner man dem. Han sökte och fann dem på sina resor. Men han hade också fru och barn och han var familjekär. Jag har faktiskt läst att han tyckte att fasta var onödigt. Man har fått en kropp för att sköta om den, ansåg han, inte för att medvetet låta den lida.
Om du känner dig stött eller chockerad över Jans besök i den bibliska historien, så lägg ifrån dig boken. Men låt mig först förklara att den förmedlar kärlek till Sanningen och Skönheten i det som verkligen skedde. ”Sanningen ska göra er fria”, är ett Jesusord. Men det är inte alltid Sanningen vi vill se. Vi skapar gärna vår egen Sanning och tar sedan på skygglapparna.
Följ gärna med på en ovanlig resa. Försök att känna befrielse i stället för förskräckelse. Det är dags att Sanningen utom och inom människorna uppenbaras sådan den har förmedlats till dem som velat lyssna.
Den här boken är skriven i jag-form eftersom jag nu överlämnar ordet till min angeliske vän Jan. Men, kära läsare, lyssna framför allt till din egen Sanning! Den finns förborgad i ditt hjärta.
– Mariana Stjerna
Meddelande från en Ängel
Mitt namn är Jan Fridegård. Jag vill presentera mig för att förklara hur och varför den här boken skrevs.
När jag levde på jorden under min senaste inkarnation blev jag en ganska berömd svensk författare. Min far jobbade på bondgård. Vi var väldigt fattiga och jag hade en tuff barndom. Jag skrev om min ungdom och folk gillade det och plötsligt, efter mycket hårt arbete, blev jag populär. Innan jag dog sa jag till en vän att jag inte hade för avsikt att sluta skriva “där uppe.” Jag har hittat ett välutvecklat medium, Mariana Stjerna, och jag kan nu berätta om mina äventyr i andra världar.
Jag tillhör nu Änglariket. Jag har varit här sedan 1968 och jag har njutit varje sekund (även om det inte finns någon tid här!). I två tidigare böcker har jag beskrivit mina resor i kosmos. I den här boken har jag gjort utflykter till tiden för det Nya Testamentet, och det var en spännande upplevelse. Du kanske inte känner till namnen på mina vänner och kamrater, så här är lite bakgrundsinformation.
Mästaren Melchizedek är ganska välkänd och finns med i Bibeln. Han tillhör vad som kallas ”Det Stora Vita Brödraskapet” och är en underbar, ödmjuk man, en vacker ande. Jag träffade honom under min inskolning till att bli en skötsam ängel. (Jag gillar att skoja och skämta, och då och då kan jag vara lite fräck.)
Oshio var min ledare på en planet där den Centrala Rasen håller till. (Du kan läsa om den Centrala Rasen och Vingmakarna (WingMakers) på www.wingmakers.com och www.wingmakers.se). Jag bodde där (som ängel) när jag fick order om att resa tillbaka till Änglariket och skriva den här boken.
Kualli är en slags General för ”Ängla-armén”. Han var indian när han senast levde på jorden och en mycket bra ledare för sin stam. Han organiserar nu mina resor mellan världarna. Han är en mycket intressant och underbar ande.
Zar är min bästa vän och följeslagare bland änglarna. Han är en av Mästarna och följer ofta med på mina resor. Han och Kualli stöder mitt sökande efter sanningen, och inget annat än sanningen.
Och nu, kära läsare, kan denna resa till det förflutna börja!
1. Hemresa från Centrala Rasen
Hallå jorden! Sanningssökaren Jan från Änglarnas rike anropar sitt medium på jorden. Jag har en hel del att berätta för dig. Jag har gjort de mest fantastiska resor in i gamla tider som bibeln berättar om. Jag ville veta vad som verkligen skedde och det fick jag, ibland på det mest drastiska sätt. När jag kallades till dessa resor befann jag mig i en annan verklighet, hos den Centrala Rasen, i ett annat universum. Den Mästare som ledde mina förehavanden där kallade på mig. Hans namn är Melchizedek.
Melchizedek väntade mig i kartrummet i den stora samlingskatedralen. Han är den av de Höga Mästarna som jag tycker mest om. Han är stor och stark och vacker och full av värme och humor. Kartrummet är det vackra rummet där vi träffade Oshio första gången vi var hos den Centrala Rasen. (Om min vistelse där kan du läsa i Tidsresa till ursprunget och framtiden, som är en fristående fortsättning till På änglavingar). Oshio är en av de kosmiska vägledarna och nu kom han till min stora förvåning emot mig redan när jag kom in i katedralen. När vi hälsat tog han min hand och förde mig till kartrummet. Jag vågade inte fråga vad som skulle hända, men antagligen skulle jag få ett nytt uppdrag. Melchizedek stod vid det stora bordet med de märkliga skulpterade benen. Han omfamnade mig och kysste mina kinder. Därefter satte vi oss alla tre i en bekväm soffa vid rummets ena kortsida.
”Käre Jan”, började den store Mästaren och jag ryste av både spänning och nyfikenhet.
”Jag har kallat dig hit i dag på grund av din längtan”, sa han och spände ögonen i mig samtidigt som han log ett vänligt leende. ”Tror du inte att vi vet att du längtar tillbaka till änglarna? Du har fullgjort de arbetsuppgifter du har fått här till vår tillfredsställelse. Jag har ingenting att förebrå dig, jag vill endast belöna dig. Vi tänker skicka dig tillbaka till Änglarnas rike. Kualli (den indianske generalen) och jag har bestämt det eftersom du har nya uppgifter som väntar på dig där, och din grupp behöver dig. Vad säger du om det?”
”När får jag åka?” frågade jag och förmodligen strålade mina ögon. Tänk att få komma hem igen! Jag skulle komma närmare min älskade jord. Bara det var underbart.
”Snart”, lovade Melchizedek och utväxlade en blick av samförstånd med Oshio. Mitt inre jublade. Man ville ha mig tillbaka där borta. Jag skulle få bli mig själv igen! Åtminstone kände jag det så.
Jag har inget minne av färden till Änglarnas rike och det var väl inte heller meningen att jag skulle ha det. Vad som på jorden kallas för trolleri är vardagsmat på den här nivån. När jag vaknade till kände jag mjukt dun under ryggen och rutschade genast utför den välbekanta kanan, som bestod av ängeln Joliths vinge. Min vän Oshio var försvunnen, likaså Melchizedek. I stället flög jag faktiskt in i en välbekant famn: Zar, en kär vän och ledare. Den grönskande äng vi landat på kände jag väl igen. Bakom Zar fanns hela min änglagrupp och de sjöng så det skallade och kastade blommor på mig. Jag kände mig alldeles väldigt välkommen.
”Du behöver vila en stund”, sa Zar och så fördes jag direkt till mitt eget hus, som stod kvar i det skick jag lämnat det. Jag vill inte säga någon tid, jag vet egentligen inte hur länge jag hade varit i det förlovade landet hos den Centrala Rasen. Förresten betyder tiden ingenting och det skulle jag snart få lära mig på ett mer handgripligt sätt. Det var ändå skönt att komma hem och jag lade mig genast på min säng och föll i dvala – hur länge vet jag inte.
Zar väckte mig.
”Nu har du sovit dig redo för de nya uppgifterna”, smålog han. ”Vi behöver dig nämligen för ett stort och spännande uppdrag. Jag tror nog du gillar det, eftersom det inbegriper äventyr och samtidigt stannar du kvar i Änglariket. Här har du din utgångspunkt.”
Nu var min nyfikenhet väckt och medan jag gjorde mig i ordning för det förestående besöket hos general Kualli rann frågorna i en strid ström ur min mun. Zar bara skrattade och vägrade att svara. Jag måste vänta, för det var inte han som skulle ge mig uppdraget, det var Kualli. Han var visserligen högste general för änglahärarna, men han var en oerhört levnadsvis och intressant person och dessutom indian. Så det blev ytterligare ett kärt återseende. Kuallis rum var bekvämt och ombonat inrett och Zar och jag slog oss ner i den vackra, gröna sammetssoffan. Åtminstone liknade den en grön sammetssoffa, men eftersom vi var av så lätt material var möblerna det också. Vi tyngde inte ner dem.
”Nu är det dags för ett fantastiskt avslöjande”, började generalen. Jag böjde mig framåt med öronen på helspänn.
2. Uppdraget
”Moder Jord är inte alls i någon god form”, fortsatte Kualli. ”Mänskligheten lever på en lögn och den lögnen börjar få återverkningar på jordens alla folk. Det är därför dags att avslöja den lögnen och det ska vi göra i den här boken. Men det kommer att ta tid för många människor att acceptera vad vi har att berätta. Vi tänker ta reda på Sanningen genom att dra bort det förhänge som döljer ursprungets hemligheter och uppenbarar vad som egentligen hände. Hemligheterna har legat i träda under ett par tusen år. Nu ska de uppenbaras. ‘Sanningen ska göra er fria’, sa Jesus. Det beror på ifall människorna kan acceptera den, säger jag.”
”Jag förstår ingenting”, sa jag och tittade Kualli djupt i ögonen. Hans ögon var mörka, nästan svarta, men de hade en gyllene punkt som lyste klar nära pupillen. Hans svarta hår räckte till axlarna och ansiktet vilade i samma outgrundliga, ädla skönhet som vi ofta ser hos indianerna. Den ljusbruna huden kontrasterade vackert mot hans syrenfärgade mantel. ”Ska jag ändra på det som står skrivet i bibeln?”, fortsatte jag. ”Det vet jag inte om jag vill. Det förekommer tillräckligt mycket bråk om den gamla boken på jorden utan att vi behöver lägga oss i härifrån också.”
”Ta det inte så bokstavligt, Jan”, smålog Kualli och jag såg att Zar myste och njöt av det här samtalet. ”Det gäller ord som du ska förmedla genom ditt medium på jorden. Det är ord och inga visor.”
”Stackars Mariana”, suckade jag. ”Det är hon som får bära hundhuvudet.”
”Jag tror att hon ser det som en ära”, inflikade Zar. ”Vänta tills du får veta vad det rör sig om.”
”Gamla Testamentet är en judisk saga, byggd på verkliga händelser i historien, en del upptecknade, en del muntliga myter och sägner”, fortsatte Kualli lugnt. ”Detta har tillsammans med Nya Testamentet blivit sammanvävt till ett imposant epos som författats av skickliga män, mest munkar. Bakom eposet står till en början en mäktig man: den romerske kejsaren Konstantin den store (ca 272-337). Hans vilja är de lerfötter som hela Bibelkolossen vilar på. Makt och fantasi ingår som en röd tråd i verket.
”Konstantin var en egendomlig, motsägelsefull härskare. Han var inte kristen, men hans sinne för ordning och reda gjorde att han beundrade kristendomens organisation. Så ville han ha det omkring sig och därför uppmuntrade han prästerna. Inte förrän på sin dödsbädd blev han kristen. Nu kommer vi till något viktigt. Konstantin sammankallade år 325 ett allmänt kyrkomöte i den lilla staden Nicaea i dåvarande Bitynien (nuvarande Turkiet). Dit kom över 300 biskopar och en mängd andra andligt intresserade och verksamma personer. Det tog hela två månader att enas om vad som nu kallas för den nicaenska trosbekännelsen.”
”Kualli, min vän, är det här en historielektion?” skämtade jag. ”Jag vet mycket väl att bibeln är vår religiösa urkund. Jag har aldrig intresserat mig så mycket för den, eftersom den kördes upp i halsen på en när man var liten.”
”Nej Jan, det här är ingen historielektion, bara en påminnelse för att du ska förstå din uppgift från grunden.” Nu var Kualli mycket allvarlig. ”Jag vill bara tala om att det var mycket folk och mycket bråk och ändlösa diskussioner om bibelns innehåll på det där mötet, som varade väldigt länge. De som nedtecknade den ursprungliga texten var som sagt mestadels munkar men också goda sagoförtäljare. Gamla Testamentet hade ju funnits både i skrift och muntlig tradition hos judarna under århundraden. Nya Testamentet är en hopblandning av fyra evangelier och några andra berättelser. Dessa evangelier består av ett urval som gjordes på biskopsmötet. Det fanns nämligen över 80 evangelier att välja på och bibelns innehåll måste begränsas.
Det finns mycket att berätta om detta, om sökandet som inte gällde Sanningen utan vad som kunde ge prästerna mest makt över människorna. Sanningen finns inte i de fyra kända evangelierna utan i några helt andra, skrivna både under Jesu tid och kort tid efteråt. De flesta har man inte funnit ännu – och då talar jag om nutiden på jorden. Stora delar av jordens befolkning lever alltså på en lögn. De är lurade, grundlurade. Dagens präster tror förmodligen på vad de predikar, men de vet inte hur blind deras tro är. Det finns naturligtvis bra saker också i er bibel, det var både Konstantin och biskoparna angelägna om. Men när det gäller Jesus så har både bibeln och all möjlig forskning under den tid som förflutit sedan den skrevs kommit på villovägar och man har blandat ihop fakta på ett skrämmande sätt.”
”Men var inte Jesus en Mästare och Guds son?” avbröt jag förskräckt.
”Jovisst var han en mästerlig profet”, smålog Kualli. ”Guds son var han i den bemärkelsen att alla människor är Guds söner och döttrar. Alla människor bär en bit av Gud inom sig, mer eller mindre använd. Det var det han försökte förmedla, han satte inte sig själv i särställning som Guds favorit eller Guds enfödde son. Det var det andra som gjorde. Eftersom han dog nästan 150 år innan biskopsmötet ägde rum och korsfästelsen skedde 300 år tidigare, så kunde man fritt fabulera fram regler för att säkerställa lydnad, vördnad och absolut hängivenhet gentemot den religion man skapade. Man kunde också stryka ett streck över vissa saker som är mycket viktiga.
I snart tvåtusen år har man lyckats knyta bindlar för människors ögon och sätta proppar i deras öron. Där kommer du in, Jan!”
”Jag?”, utropade jag förskräckt.” Vad kan jag göra åt människornas tro, än mindre åt religionerna på jorden?”
”Du kan berätta Sanningen”, svarade Kualli lugnt. ”Mer kan du förstås inte göra. Men du kan inte berätta Sanningen utan att vara väl hemmastadd med den. Vi har tänkt oss att du ska få resa igen, men den här gången ska du resa till olika epoker i jordens historia och undersöka de ursprungliga skrifter och händelser som finns förborgade där. Det blir resor utanför änglakroppen, Janne! Du ska få materialisera dig i olika länder, bibelns länder och några andra. Du ska få uppleva de rätta evangelierna och några av dem som skrivit dem. Du kommer att uppleva dig själv som ‘vanlig’ människa så länge du befinner dig på en plats, men samtidigt vet du vilken din uppgift är.”
”Ska jag gå ner i olika tidsåldrar på platser som har med kristendomen att göra?” frågade jag häpen. ”Ska vi gå efter bibeln, och i så fall efter Gamla eller Nya Testamentet?”
”Det är riktigt. Du ska ta reda på Sanningen genom att få vara med om hemliga händelser, det vill säga sådant som er bibel inte ville (eller kunde) förmedla. Gamla Testamentet bryr vi oss inte om, för det är judarnas egen historia.”
3. Första chocken: Det fanns två Jesus
”Det finns dock en Sanning”, fortsatte Kualli, ”som du ska ta med dig på resan och som är oerhört viktig. Hör mycket noga på nu Jan, det fanns inte bara en Jesus. Det fanns två profeter med namnet Jesus under det första århundradet i vår tideräkning!”
Jag stirrade på den gamle välkände vännen Kualli och på min trofasta vän och ledare Zar. Båda satt tysta och såg intensivt på mig.
”Två Jesus!” skrek jag, ”Två stycken! Det här är inte klokt. Säg att ni skojar med mig? Det är lite fräckt av er att skämta om sådant, men det kan väl ändå inte ha funnits två likadana profeter?”
”Inte likadana”, svarade Zar. ”Namnet Jesus var inte ovanligt på den tiden. Den andre Jesus föddes medan den förste Jesus var en halvvuxen pojke och deras liv har blivit hopblandade på många sätt. Du ska ta reda på Sanningen.”
Jag blev betänksam. Två profeter med samma namn kunde säkert ge upphov till förvirring och sammanblandning. Om så verkligen var fallet måste det bli väldiga förändringar i bibeltolkningarna. Jag kände mig som en pionjär. Jag trivdes med att känna mig som en pionjär.
”Det behövs”, svarade jag till slut. ”Jag åtar mig gärna projektet. Detta låter oerhört spännande. Får jag träffa båda två?”
”Jadå”, lovade Kualli. ”Din bibelversion av delar av Nya Testamentet kommer att kullkasta det mesta. Du har rätt i att det behövs. Så här kan det inte fortsätta. Ständiga bråk, strider, krig, våld och gemen ondska, allt i Guds och Kristi namn.”
”Men varför?” frågade jag. ”Varför har detta inte framkommit tidigare?”
”Det har det”, svarade Kualli. ”Men vem vill kullkasta tvåtusen års tro på en enda Guds son? Den uppgiften tror vi att du klarar. Du är tillräckligt jordisk, tillräckligt skeptisk och tillräckligt nyfiken för att ta reda på Sanningen. Vi kan inte tänka oss någon lämpligare person för den uppgiften.”
Jag kände mig både smickrad, upprymd och rädd. Att fara omkring till olika ursprungsstammar i andra verkligheter var en barnlek jämfört med den här uppgiften. Dels måste jag ha ett gediget kunnande, dels måste jag veta vart jag skulle, dels måste jag få reda på hur det skulle ske. Det verkade som om min gamle vän Zar anade vad som rörde sig bakom min just nu skrynkliga änglapanna, för han lade sin hand på min.
”Oroa dig inte, det praktiska sköts härifrån”, försäkrade han. ”Den sakkunskap du har räcker bra, resten står vi för. Du behöver inte kunna så mycket, däremot ska du inhämta desto mer.”
”Men två Jesus”, protesterade jag, ”och båda i Jerusalem, eller hur?”
Kualli och Zar nickade.
”De var inte verksamma på samma gång”, sa Kualli. ”Jesus nummer två var ungefär tolv år yngre än Jesus nummer ett. Men vi ska inte numrera dem, det låter alltför blasfemiskt. Vi kallar den förste för Jesus och den andre för Issa, så blir det lättare att förstå. Issa är det namn som den yngre Jesus levde under när han vistades i landsflykt i Kashmir.”
”Blev han också förföljd?” frågade jag. ”Han blev väl inte korsfäst, han också?”
”Nej, men han blev tvungen att fly från Palestina just på grund av sammanblandningen med och förföljelsen av Jesus. Issa fick verkligen lida för Jesu gärningar, men han såg det inte så. Han var en mycket klok och god människa och en skicklig healer.”
”Men hur ska jag komma dit?” undrade jag. ”Jag menar till forntiden? Hur når man den?”
”Tid finns inte”, svarade Kualli lugnt. ”Det vet du. Forntiden, eller den tid som fanns före jordens nuvarande, finns kvar som ett slags avtryck i universum. Kalla det hologram om du vill. Vi sänder dig till de olika platserna medan din änglakropp sover här. Det blir alltså som en slags drömmar för dig, fastän du blir helt medveten om vad du ser och hör, och du upplever dig själv som fysisk. Det är inte hypnos. Det är vår egen uppfinning. Det gör också att vi kan pratas vid efter varje ’dröm’. Det blir säkert mycket att diskutera.”
”Då sätter vi i gång!” utropade jag entusiastiskt. ”Det här ska bli riktigt roligt!”
Zar visade mig till ett rum i Änglaskolan. Där fanns en bekväm bädd och likaså ett par fåtöljer och ett bord med en inspelningsmaskin. Jag fick lägga mig ner på sängen och efter en kort stund kom en kvinna in i rummet. En ängel förstås, tänkte jag. Hon hade ett behagligt, förresten ganska förtjusande utseende med långt, krusigt, ljusbrunt hår, stora mörkblå ögon och ett ganska smalt ansikte med finmejslade drag.
”Jag ska vara din ledare och kamrat under de här färderna”, sa hon och lade sin hand på min. ”Jag heter Lydia och finns osynlig vid din sida.”
”Jag har ingenting emot att du är synlig”, kommenterade jag och såg leende på henne. Hon smålog tillbaka och så försvann hon.
”Hon är religionshistoriker”, förklarade Zar. ”Hon är med andra ord både kunnig och intresserad av de religionshistoriska händelser som du ska undersöka. Hon ska se till att allt är bra med dig och hjälpa dig om du råkar illa ut. Vi känner vår Janne och äventyret står alltid redo i din närhet. Du kan och får inte ändra på historien även om du deltar i den.
Då börjar vi. Lägg dig ner på bädden.”
Det gjorde jag. Zar bredde ett lätt täcke över mig. Jag vet inte om han gjorde något trolleri med mig, för jag somnade genast.
4. Ännu oupptäckta pergamentrullar
När jag tittade ner på min kropp var jag iförd en snusbrun burnus (fotsid klädnad) och på mina nakna fötter hade jag sandaler. Jag höjde blicken och upptäckte att runt omkring mig fanns bara öken. Kanske inte bara, eftersom det längre bort reste sig några gråa klippblock som flockades kring en större klippa.
”Är du där, Lydia?” väste jag. Strax tonade hon fram, den förtjusande, småleende kvinnan jag träffade för en stund sedan.
”Var säker på att jag är här, hela tiden vid din sida”, sa hon lågt. ”Men kalla inte på mig i onödan är du snäll. Jag kommer när jag känner att du behöver mig.”
Jag bestämde mig för att ta mig till klipporna. Inte för att jag var van att gå i ökensand, klädd i arabiska kläder, men det gick förvånansvärt lätt fastän jag antagit mänskliga former. Strax stod jag framför en grottliknande ingång i det granitgrå berget. En ung pojke, iklädd en löst hängande lång skjorta som såg åtskilligt nersmutsad och trasig ut, kröp baklänges ut genom den ganska smala ingången och hamnade mitt framför mig. Han stirrade förskräckt på mig. I famnen höll han flera pergamentrullar.
”Jag hittade dem här”, utropade han och till min förvåning förstod jag honom. ”Jag har inte stulit dem. De fanns därinne i en gammal lerkruka med lock på. Jag tänkte ta dem till vår vise byäldste. Vem är du, främling?”
”Jag kommer från en annan by och jag kan läsa”, svarade jag. Han skulle säkert bli rädd om han trodde att jag var en främling från en annan tid. ”Får jag titta på dem där?”
Han slängde rullarna framför mig och sprang. Förfärad glodde han på något vid min sida. Jag vände mig om. Där stod Lydia och skrattade.
”Jag blev tvungen att uppenbara mig för pojken”, sa hon. ”Annars hade han inte släppt rullarna och vi måste ta oss en titt på dem.”
”Kan det vara Dödahavsrullarna?” undrade jag med bävan i mage och knän. Framför mig låg urgamla pergamentskrifter som jag säkert inte skulle kunna läsa. De var gulbruna och såg ganska ankomna ut i kanterna. Försiktigt tog jag upp en av dem, lossade och rullade ut den. Skriften såg ut att ha bevarats väl, den var ganska tydlig och prydligt skriven.
”Nej, det är inte Dödahavsrullarna”, försäkrade Lydia småleende. ”Visserligen kom Dödahavsrullarna från den här öknen, men de här kan vara äldre. Jag tror att du har letts hit just för att de här rullarna har förblivit oupptäckta till den här dagen.”
”Men den där arabpojken hittade dem ju?” invände jag irriterat. ”Det verkar precis som det är antingen Dödahavsrullarna eller de andra, som hittades i Qumran.”
”Här finns väldigt mycket berg och väldigt mycket grottor”, fortsatte mitt förtjusande sällskap, som fortfarande var synlig och verkade påtagligt fysisk. ”Tror du att alla pojkar i smutsiga skjortor hittar Dödahavsrullar i grottorna?”
”Neej”, svarade jag en aning generad. ”Men vi befinner oss väl i en öken?”
”På en högplatå, ja”, sa Lydia. ”Se dig omkring lite mer ordentligt!”
Jag insåg att jag bara hade tittat åt ett håll. Jag stod på sand, men runt omkring mig, så långt jag såg, fanns det små berg och höga kullar. Växtligheten var gles, men det fanns buskar och gräs överallt.
”Du befinner dig i en öken som ligger nära den plats där Qumranklostret var beläget”, fortsatte Lydia. ”Rullarna hamnade i den här grottan kanske för att författaren själv lade dit dem. Som du ser är öppningen till grottan väldigt låg och det måste vara en mager man eller ett barn som kan slingra sig in genom den. Dessa rullar är ännu inte hittade, Jan, inte ens i den moderna tid du kommer ifrån. De väntar på sin upptäckare. Vi ville visa dig var de förvarades och nu ska vi fortsätta med att visa dig när de skrevs. Sedan måste de tillbaka hit, eftersom de är historia.”
”Varför är jag klädd i arabisk burnus och vad händer med pojken? Finns det fler rullar därinne?” Jag kände mig verkligen konfunderad.
”Du är inte klädd i burnus, Jan. Kan du inte se skillnad på arabiska kläder och en enkel munkkåpa?” skrattade Lydia. ”Pojken kommer tillbaka med män från stammen och då ska vi inte vara kvar här. Ja, det finns fler rullar därinne, men det räcker för oss med de här. Vi har början på vår historia i de här rullarna och fortsättningen kommer du att få från författaren själv. Men först måste dessa läsas. De innehåller den för många chockerande sanningen om den andre Jesus, den andre profeten.”
”Vem ska tyda dem?” undrade jag. Men Lydia tecknade åt mig att plocka upp dem. Jag fick famnen full. Samtidigt hördes rop och skrik. Långt borta såg vi ett tåg av män beväpnade med påkar och något slags svärd som lyste i solskenet. Lydia tog min hand och så försvann vi båda – med rullarna. Jag vet inte hur det gick till, men jag slog upp mina ögon i rummet där jag dåsat till och drömt …? Drömmer änglar?
”Det var ingen dröm, käre Jan”, sa Kualli och tog min hand. ”Både du och Lydia har skött er bra. Tack för rullarna, de ska omedelbart tydas så vi kan läsa dem. Det som står där ska leda våra steg vidare. Du får vänja dig vid munkkåpan, den är användbar i många situationer. Jag tror att vi får en intressant läsning snart och vägledning inför nästa steg.”
På ena väggen i rummet kom det fram text. Den såg ut ungefär som skrift på en bioduk. Och vad som stod där kom mig att ännu en gång häpna över människornas okunnighet – eller hur de hållits utanför sanningen. Jag ska försöka återge texten med ett modernt språk, med lite färre slingerbultar. Språket var nämligen mycket gammalmodigt och krångligt.