Mariana Stjerna (25 mars 1921 – 4 maj 2023) är en högt respekterad svensk kanal och författare av andliga böcker. Redan sedan barndomen var hon synsk och hade en djup känsla för naturen och dess elementarväsen.
I hennes fem internationellt utgivna andliga romaner inspirerade av Jan Fridegård (På Änglavingar, Tidsresa till Ursprunget och Framtiden, Graalens Gåta, Det Osynliga Folket och På Uppdrag i Rymden) avslöjas uråldrig kunskap och visdom på ett underhållande och obesvärat sätt. Den paradigmbrytande och tankeväckande romanen Agartha – Jordens Inre Värld, inspirerad av den tidigare kanadensaren Timothy Brooke, är kanske det bästa exemplet på Marianas författarskap när det är som bäst.
Innehåll
Förord
1. Uppdraget
2. Välkommen till Agartha!
3. Med svävare till Porthologos
4. Templet – en ädelsten i maxiformat
5. En intressant bekantskap
6. Från den gamla Borgen till Shamballa
7. Det celebra sällskap som styr Agartha
8. Hopi-indianernas profetia
9. Drakryttarna
10. Kristallstäder och minisamhällen
11. Plejaderna nästa
12. Ett plejadiskt parlament
13. Skolsystem och levnadssätt
14. Djurliv och havsfolk
15. Äntligen är vi på Sirius B
16. Samtal med en vis man
17. På väg till delfinfolket
18. Marianas nattliga amfibiebesök
19. I delfinernas samhälle
20. Hos amfibiefolket
21. Matpaus på trapprestaurangen
22. Aftonsång i Elfenbensgrottan
23. Plejadresa till jordens syster
24. Natt över Plejaderna
25. Nästa resmål: Andromedagalaxen
26. Livet på Andromeda
27. Botplatser och healingstugor
28. Vishetens boning
29. Hos drak- och reptilfolket
30. Farliga träskmarker
31. Framgång eller tillbakagång
32. Epilog
Bilaga – Om Nollpunktsenergi
Förord
Jag hade inte tänkt skriva någon mer bok om Jan och Lydia. Boken Agartha – jordens inre värld var utgiven och jag hade upplyst mina läsare om att Jorden är ihålig och att det finns ett enormt rike därinne som kallas Agartha. Jag som författare kan förstås inte bevisa dess existens, även om det finns några på Jorden nu levande människor som varit där.
Dessutom skulle det vara en stor risk för Agartha att Jordens befolkning blev medvetna om sin existens, eftersom vi jordemänniskor har för vana att anse allt främmande, utomjordiskt, som ett hot. Det måste bli en ändring på detta på stillsam, vänlig väg, inte med bråk och förnekanden.
På uppdrag i rymden kom till just för att berätta att det finns utvecklade och civiliserade civilisationer där, som vill ha kontakt med Jorden för att lära oss hur vi ska leva i kärlek och samverkan, ljus och harmoni. Det är vad som saknas på vår älskade planet, och som vi behöver lära oss att utvecklas
Jag trodde att denna bok var ett slags farväl från Jan Fridegård, men jag hade fel, för jag har inspirerats till att skriva ytterligare ett manus: “Besök i okända världar – en resa i min inre rymd.” Den handlar om mina erfarenheter i min egen inre rymd och innehåller även lite självbiografiskt material. Men nu har Jan och Lydia sagt ifrån att de har andra uppgifter att sköta. Så tyvärr är det slut på Janne-inspirerade böcker. Dessutom har författarinnan hunnit uppnå en ålder då skrivandet inte är lika lekande lätt som förut.
Så jag vill tacka alla mina läsare för att ni varit så trofasta i läsandet av mina böcker. Vi kanske möts en gång i en annan dimension… nej, förlåt, på en annan frekvens. Och till dess, kära läsare, lova mig att ni försöker låta bli att vara rädda. Rädslan förstör allt det goda hos er, och allt det fina som ni har byggt upp under alla år. Rädslan utplånar era chanser till djupaste glädje, tillit och kärlek, framför allt Kärlek. Det finns ingenting att vara rädd för, såvida ni inte möter ett hungrigt lejon på natten i skogen … Undvik det!
Med ett vänligt skratt och en okynnesglimt i ögonen säger jag “Farväl!” Men man vet aldrig om det blir På återseende!
– Mariana Stjerna
1. Uppdraget
Jan Fridegård anropar Mariana:
<Jan> “Hallå, hallå, är du där?”
<Mariana> “Jaa! Vart har du tagit vägen? Jag har kommit ut med en bok om Jordens inre värld, Agartha, och där var du inte med! Jag saknade dig faktiskt!”
<Jan> “Bra! För nu är jag här. Jag har också varit i Agartha. Jag har upplevt en hel del där och en hel del på Sirius må du tro! Jag har varit på uppdrag både på Sirius och Plejaderna och inte minst i Andromedagalaxen. Vad säger du om det?”
<Mariana> “Berätta, Janne, berätta! Ska vi skriva en ny bok?”
<Jan> ”Just precis, kära gamla medium. Det är dags igen. Jag har faktiskt ganska mycket att berätta.”
<Mariana> “Hinner vi med det då? Jag menar innan världen helt bryter samman.
<Jan> “Vi försöker. Du vet att det går undan i svängarna när jag har mycket på hjärtat. Världen blir nog kvar ett bra tag till, men det är läsarna det gäller. De blir också kvar, jag skriker till när det är fara å färde. Så lyssna bara på din gamla vän som talar genom dina öron.”
<Mariana> “Jag håller på med en barnbok om Agartha nu.”
<Jan> “Den kan väl vänta ett tag. Jag vet inte hur länge jag får stanna på den här våglängden, så jag vill börja NU. Och kära Mariana, vi har faktiskt redan börjat!”
Som vanligt kallades jag, Jan, in till min käre vän Melchizedek. När det var räknat i jordetid kan jag inte säga, för den tid som inte finns kan inte beräknas i andra världar. Vi får nöja oss med att jag satt i min egen trivsamma trädgård, i min egen trivsamma länstol och tog mig en i mitt tycke välförtjänt trivsam liten tupplur. Jag njöt av sfärernas musik som skälvde i den stilla, balsamiska luften och av lugnet och ron i den omgivning som jag själv skapat och kallar för “hemma.” Men när plikten kallar blir det trummor och trumpeter och dunder och brak. Det var den annars mjuka, lågmälda och tillgivna anden Lydia som kom tillsammans med några barnänglar som dundrade på diverse instrument, antagligen för att reta mig.
Lydia, som bara blev vackrare för var gång jag såg henne, tog båda mina händer och drog upp mig och sa:
“Jan, vi ska ut på nya äventyr tillsammans. Melchizedek informerar oss, så vi måste skynda till honom. Som du vet är det bråttom i andevärlden!”
Det sista följdes av ett glittrande skratt medan hon vinkade åt barnänglarna att ge sig iväg. Inom loppet av en sekund stod vi mitt emot den store Mästaren Melchizedek. Han omfamnade oss och tecknade åt oss att sitta ner mitt emot honom.
“Välkomna, mina kära äventyrare!” sa han. vänligt. “Jag har något som lämpar sig bäst för er två att utföra. Det är ett uppdrag på en sällsam plats och som inte finns med på människornas kartor av Jorden. Jag tänker skicka er två till Agartha, Jordens inre värld, som i högsta grad existerar både på fysisk och ofysisk nivå. Jag behöver er hjälp på båda nivåerna, alltså måste ni kunna skifta kropp snabbt från fysisk till ofysisk. Det innebär också besök både på Sirius B och Plejaderna. Rädsla eller motstånd är inte tillåtet, men det är det onödigt att säga när det gäller er två. Resan börjar omedelbart, efter att ni informerats om uppdragets karaktär och ändamål.”
Varför skulle vi protestera? Uppdraget verkade vara skräddarsytt för oss. Vi var båda stolta. över att få medverka i någonting sådant. Med glädje och spänning tog vi emot uppdragets ord och mening. Och nu ska mina kära läsare få följa med oss både inuti Jorden och ut i rymden! Välkomna!
2. Välkommen till Agartha!
“Nog har jag vetat att Agartha existerar men aldrig funderat närmare på det”, sa jag till Lydia när vi hade fått all den information och undervisning vi behövde. Vi tog varandras händer och ställde oss i min vackra trädgård, där fågelkvittret var nästan öronbedövande. Vi hade bestämt oss för att börja med Agartha och till Agartha kom vi.
Det är alltid fråga om ögonblick, bokstavligen, när vi ska förflytta oss hur långt som helst. Vi blundar – och så tittar vi upp! Ungefär så är det. Men det kallar läsaren säkert för trolleri, så flykten av ett ögonblick kan jag inte redogöra i detalj för. Lydia stod framför mig i sin ljusblå, hellånga tunna klänning, med ett hårband i blått och silver och vackra, glitterslipade smycken, precis som ögonblicket innan. Även jag såg säkert likadan ut i min vita, korta tunika med guldbälte och smala vita byxor, det läste jag i hennes leende ögon. Men omgivningen var helt ny.
Vi stod på en kulle eller ett litet berg. Omedelbart nedanför oss låg en liten by, inbäddad i en massa träd. Husen var runda och ovanliga till strukturen och de glänste av ädelstenar precis som den smala gångstig som slingrade sig mellan dem. Lite längre bort skymtade vi solglittrande vatten och kände båda en behaglig solvärme i hela kroppen.
Tydligen hade vi kroppar och tydligen var det här en bit av Agartha.
“Det här kan inte vara huvudstaden i Agartha”, funderade Lydia, som var historiker. “Det är säkert en by i utkanten av Telos, den stad som ligger närmast jordytan. Det är dit människorna från ovansidan kommer ifall de hamnar här. Det finns många nedgångar hit, fick vi ju lära oss. Jag tror detta är nära den stora ingången på Mount Shasta, för det liknar vår natur. Titta på träden och på sjön som glittrar där borta.”
“Kanske inte husen men naturen, så när som på ädelstenarna, ser ut som på jordytan”, medgav jag. “Vi använder inte ädelstenar så frikostigt.”
“Här finns de i legio”, sa mitt allvetande sällskap och smålog. “Bergen är överfulla med dem. Ska vi röra på oss, slöfock? Vi är inte här för att bara stå och glo. Titta, här är en trappa, så det är nog fler som brukar gå här.”
Det fanns en trappa och till och med ledstång. Trappan såg ut att vara huggen direkt ur berget och det växte täta buskage på båda sidor hela vägen ner. En del buskar bar blommor, andra bär. Vi tassade ner och insöp den behagliga sommardoften av växtlighet och stilla skönhetsupplevelse.
Väl nere stod vi på vad som liknade en ganska stor altan av marmor, med direkt utgång till byn. Den gick endast åt ett håll, så det var bara att kliva på. Vi såg inga människor men hus, som verkade högre än de gjort uppifrån. Det besynnerliga var att formen var rund, men de hade inga tak. Lydia sträckte ut armarna och dansade runt. Hon gnolade en glad melodi och ryckte mig med sig i dansen. Altanen eller terrassen hade slätt marmorgolv som lämpade sig bra för att dansa på. Men vi avbröts av en klar stämma:
“Vad håller ni på med? Det är inte dansdags och vi ska inte vara här och dansa. Vilka är ni? Har ni kommit från berget?”
Vi stannade tvärt. Rösten tillhörde en ung flicka, nästan ett barn, kanske i 12-årsåldern. Hon var lång och smal med nästan vitt, lockigt hår som blåste omkring i en lätt sommarbris. Ansiktet var vackert. Hon log och visade en rad pärlvita tänder. Hon var klädd i en rosafärgad, vid kjol och en skimrande blus i samma färg. Hon talade ett språk som vi förstod, men så brukade det ju vara på våra utflykter.
“Förlåt om vi gör intrång på förbjuden mark”, sa jag och bugade artigt. “Vi kommer från ett främmande land i en annan dimension och vill bara se oss omkring.”
“Vi har hört så mycket om ert vackra land, så vi blev nyfikna och kom nyss hit”, skyndade sig Lydia att tillägga. “Vi tycker om att dansa. När jag ser något vackert vill jag sjunga och dansa.”
“Det låter som om ni tillhörde oss”, skrattade flickan. “Jag heter Nelsea. Jag bor där!” Hon pekade på det närmaste huset. “Följ med mig in och hälsa på far och mor. Ni kanske är hungriga om ni har rest så långt.”
När hon nämnde ordet “hungriga”, kände jag både hunger och törst. Det betydde att vi hade fått människokroppar nu och att det var människor vi inbjöds till. Melchizedek visste nog vart han hade skickat oss. Lydia blinkade åt mig. Hon var alltså med på noterna och vi följde efter flickan som gick på ett märkligt, svävande sätt den korta vägen till det närmsta huset.
“Men så tätt ni trampar på gruset!” utropade Nelsea när hon vände sig om. “Det får vi inte göra här, så jag förstår att ni är främlingar: Tur att det var så kort väg!”
Vi var framme vid byggnaden och ytterdörren stod öppen. Det föreföll vara en vanlig dörr av något ljust, genomskinligt material, men jag hann inte kolla ordentligt förrän vi var inne i det häpnadsväckande huset. Det fanns ingen hall eller något kapprum. Allt var bara ett stort rum, ett enormt, runt rum, mycket högt i tak eftersom tak saknades. Det runda rummet var utan innerväggar men på ett par ställen avgränsat av skärmar. Nelsea tog oss direkt till en del där det fanns en bekväm soffgrupp, även den i obeskrivbart material. Där satt två personer, förmodligen Nelseas föräldrar. De reste sig på en gång när vi kom. Flickan verkade mer flyga än stiga fram till dem.
“Jag hittade de här två på platån”, förklarade hon. “De kommer från ovanjorden och från en annan planet. Från rymden kanske.”
Jag granskade paret när vi hälsade på dem med varma leenden, som genast besvarades. Kvinnan höll om Lydia och mannen omfamnade mig välkomnande. Han kändes fast och stadig i hullet, som en vanlig människa.
“Välkomna till Agartha och till staden Telos under Mount Shasta!” sa han. “Vi är vana vid besök, för vi bor så nära Jordens yta. Jag heter Boron och min hustru Tulli.”
Båda två var väldigt långa, mannen säkert mer än två meter, kvinnan något mindre. Kvinnan var ljusblond, med långt, tjockt rakt hår i en bred fläta längs hela ryggen, mannen var ljust brunlockig och de såg båda mycket unga ut – alltför unga för en tolvårig dotter. Deras kläder var enkla, raka och skjortliknande, men båda bar mycket vackra smycken. De bad oss sitta ner i en av de mjuka, grönskimrande sofforna.
“Pilgrimen!” utbrast fru Tulli och stirrade på mig. “Tänk om han som kallar sig Jan är Pilgrimen!”
“I så fall skulle han inte ha kvinnligt sällskap”, lugnade henne maken. “Jag har aldrig hört talas om annat än att Pilgrimen är ensam. Han lär visst ha en hund med sig. Hustru, vi har fått rymdbesök i Jordens inre. Det ska vi vara glada och tacksamma för och inte tillskriva Pilgrimen. Han har visserligen bara gjort gott hitintills, men man vet ju aldrig…”
“Och vem är Pilgrimen om jag får fråga?” Jag ställde den frågan och jag kände att den var viktig. Paret tittade på varandra medan Nelsea kröp ihop i sin fåtölj. Till slut svarade Boron.
“Pilgrimen kallar han sig och vi vet inget annat namn. Han vandrar omkring i hela Agartha och börjar bli känd av envar. Han är inte någon ond person, han är mycket vis och god, men han stannar aldrig på samma plats mer än korta stunder. Han har botat många som har behövt hjälp, för trots att vi varken har farsoter eller sjukdomar kan olyckor ske, precis som däruppe.” Han pekade upp mot hålet där taket rätteligen borde befinna sig. “Han förklarar för den som inte förstår, han berättar för den som inte vet. Han finns plötsligt där han mest behövs, och många har sett honom vandra på våra gator där han inte berört marken med fötterna. Men vi är förstås nyfikna på vem han egentligen är.”
“Dök han bara upp här en dag?” frågade Lydia. Tulli svarade:
“Ja. Det var precis vad han gjorde. Ett barn hade ramlat utför ett stup under vild lek. Den lilla låg nedanför den branta sluttningen och rörde sig inte. Hon blödde från ett otäckt sår i huvudet. Plötsligt var han där, Pilgrimen. Han vidrörde barnet och blödningen upphörde. Efter en kort stund kunde flickan resa sig och gå omkring. Pilgrimen var försvunnen när vi skulle tacka honom. Sådana saker har hänt på fler ställen.”
“Det låter som en mycket god man”, påpekade jag. “Det kan vara en Mästare som förklädd vandrar omkring och gör gott.
“Eller en spion som gör gott medan han egentligen spionerar på oss”, invände Nelsea. Pappan sträckte upp ett varnande pekfinger.
“Här tänker vi gott om alla”, sa han allvarligt, “ända tills vi kan bevisa motsatsen. Men ni har ännu inte sett er om i vårt vackra land och jag ska gärna visa er runt. När vi har ätit ska jag bli er guide om ni inte har något emot det.”
Både Lydia och jag tog tacksamt emot förslaget. Fru Tulli bjöd på en delikat grönsaksrätt och hembakat bröd (var bakade de någonstans?). Vi hade inget bagage eftersom vi kunde konsten att precipitera, dvs. skaffa fram det vi önskade genom våra tankar. Nelsea bad att få följa med oss och så kom det sig att vi efter måltiden tillsammans klev upp i en av Agarthas välkända farkoster, som liknade en öppen bil utan hjul. Den kallades för svävare. Och den svävade bra!
3. Med svävare till Porthologos
Att sväva på änglavingar är jag van vid, men det här var något nytt. Det liknade varken flyg eller helikopter, möjligen en ballongresa nära marken. Där satt vi i en låda med sex smala, stoppade säten i rad, två och två efter varandra. Ovanför oss fanns ett hopfällbart tak som användes vid dåligt väder, fast vädret för det mesta är bra på den här breddgraden. Idag sken solen för fullt och det lugna safirblå vattnet under oss glittrade som om det var besatt med miljarder diamanter. Svävaren gled ibland tätt över vattenytan, ibland skuttade den upp för en plötslig vågkam som störde den stilla ytan.
Sjön vi svävade över var inte stor, åtminstone gick det att se land i alla riktningar, och snart befann vi oss rätt över en riktig berg- och dalbana till strand. Dynerna gick upp och ner så vårt fordon höll sig ett par meter ovanför dem. Snäckor och smådjur rörde sig som i ett mönster i sanden. Men när jag höjde blicken så fanns vanlig hederlig skog framför oss och det verkade som om havslandskapet höll på att ta slut.
Det var bra det, för jag är en hopplös landkrabba, har aldrig förstått mig riktigt på sjön. Det kanske var min uppväxt som statarpojke i den senaste människoinkarnationen som hade åstadkommit detta. På bondlandet, bland kossor och får och hästar, kände jag mig hemma. Jag älskade stalldoften och den friska fläkten av ängsmarker med skörden full av infiltrerad blåklint och vallmo. Kort sagt, bonddrängen Janne fanns kvar i mig ännu, vankande omkring på gården i stadiga trätofflor, likt tomtarna som mor brukade berätta om. Boron, som satt bakom mig, böjde sig fram och klappade mig lätt på axeln.
“Vi är på väg till vårt storartade bibliotek, som finns kilo metervis under den jord du ser här. Det heter Porthologos och är vida känt för att innehålla all kunskap som finns.”
Jag teg. Det där lät lite skrytsamt, men Lydia kvittrade genast en massa frågor:
“Hur ser det ut? Finns världens alla böcker där på alla språk, indianernas också? Engelska, svenska? Finns där ordböcker på alla språk och kan man låna böcker precis som på ovanjorden?”
“Vi brukar inte låna ut böcker som ni gör”, smålog Boron. “Helt enkelt för att böcker inte innebär samma sak här som hos er. Även om det finns böcker också så står de inte framme på hyllor, de kan bara komma fram på begäran. Biblioteket undervisar på annat sätt. Ni får strax se.”
Svävaren hade saktat in farten och höll på att landa. Det gjorde den mjukt och elegant, bara som att ställa ner ett ömtåligt föremål på ett bord. Vi befann oss plötsligt i en dunge med höga, rikt blommande träd och framför oss låg ett berg. Åtminstone liknade det ett berg, även om det glittrade till här och där av ädelstenar. Det fanns en port i berget och Boron tecknade åt oss att kliva ur svävaren och följa med honom. Porten såg ut att vara gjord av liggande trädstammar, så den smälte in med den övriga skogen. Den kunde inte vara så tung, för Nelsea sprang fram till den och då öppnade den sig automatiskt. Förmodligen tryckte hon på en knapp någonstans, tänkte jag.
Jag tog Lydias hand och gick fram till porten. Boron hade gått före oss nerför en stentrappa som ledde till en hall med flera dörrar. Vi följde efter och jag hörde Nelseas högljudda fnissningar bakom oss. Blev vi ledda rakt in i en fälla? tänkte. jag. Det var nog en förbjuden tanke här.
“Ni är väl inte rädda?” utropade Baron med ett skratt och öppnade en dörr. “Jag försäkrar er att det här är ett riktigt trevligt ställe. Likt det ni kallar bio, faktiskt.”
“Du vet en hel del om ovanjorden”, utbrast jag.
“Jag har besökt den några gånger”, var svaret. “Men jag vet att ni två inte är därifrån. Jag undrar vilken planet ni kommer ifrån?”
“Vi kommer faktiskt från en annan dimension.” Det var Lydia som svarade. “Men vi har båda levt liv på Jorden innan vi kom dit. Nu ska vi tillsammans upptäcka nya platser som jordemänniskorna borde känna till. De vill inte erkänna Agartha och de förnekar allt liv i universum, förutom deras egen jord. Den uppfattningen är vår uppgift att förändra. Kan du hjälpa oss?”
“Jag kan visa er runt här och på fler platser i närheten av Telos. Men Agartha har olika zoner, där det vistas både tredimensionella och femdimensionella varelser. Vi är tredimensionella än så länge och det har vi själva valt. Telos är liksom en bro till yttre Jorden och innehåller en väldig blandning av människoliknande varelser. De flesta är förstås agarthaner, födda och uppväxta här. Men vi vet nog mer om världsrymden än ni. Stig in här så förstår ni bättre.”
Han visade med handen mot den öppna dörren och vi klev in och blev stående framför en slags amfiteater. Boron fortsatte sin visning.
“Det här är en historiebok! förklarade han. “Är det något särskilt ni vill ha reda på?”
“O ja!” Historikern Lydia hoppade av förtjusning. Boron ledde oss ner till “första parkett” framför den stora scenen. “Jag har alltid undrat hur Cleopatras första möte med Antonius gick till. Det var ju ett fantastiskt kärlekspar!”
Jag gnäggade lågt, det var så typiskt Lydia! Kärlek skulle det vara, den skulle hon ha bekräftad. Men jag hann inte tänka tanken till slut förrän den stora scenen framför oss fylldes av skvalpande vågor, susande vind, strålande sol, vattenglitter och sång och musik. En magnifik slup kom sakta glidande, precis en sådan båt som jag sett avbildad i historieböcker. Det gnistrade av gyllene draperier, och svällande röda kuddar hyste en nästan inbäddad skönhet utsträckt på ett behagfullt sätt. Det var förstås Cleopatra, tänkte jag. Hon hade inte mycket på sig, men hennes glänsande långa svarta hår var uppsatt i en magnifik frisyr med pärlband och guldband och allt sådant som en stackars karl inte kan beskriva nuförtiden.
Klänningen var till min förtjusning veckad, men genomskinlig. Lydia ryckte mig i skjortärmen och viskade: “Titta inte!” Men det gjorde jag förstås.
En annan slup närmade sig från det andra hållet. Den såg mer krigisk ut och åtföljdes av en massa båtar. I fören på den stod en atletisk man, det måste vara Antonius. Han såg väldigt bra ut, tänkte jag, med mörkbrunt hår till axlarna och en gyllene cape nonchalant slängd över axlarna. Hans drag var regelbundna, näsan rak men kraftig och ögonen mörkbruna – ungefär som man tänker sig honom. De två sluparna möttes tätt intill varandra. Antonius hoppade över till skönheten och föll på knä framför henne – hon var ju en drottning.
Lika snabbt som bilden kommit med till synes levande människor som på en teater, lika fort gick den upp i rök.
“Det är holografiska bilder”, förklarade Boron. “Så långt har ni inte kommit ännu, men här har de funnits i flera hundra år.”
“Så ni ligger efter”, fnissade Nelsea. Fadern gav henne en varnande blick.
“Ni kan se vilken bild ni vill ur historien”, fortsatte han. “Jag ville visa er hur vi lär ut den. Barnen och ungdomarna får också holografisk undervisning, men då finns historieberättare med i bilden.”
“Det tycks vara roligt att gå i skolan här”, suckade Lydia. “När jag tänker på vår tradiga undervisning på Jorden, den och historieböcker som vimlar av årtal, åtminstone var det så på min tid.”
“Vi ska vidare.” Boron hade rest sig och gick uppför samma trappa som vi gått ner för. Vi följde honom – dvs. Nelsea hoppade och skuttade som en ung hjort.
När vi kom upp till samma hall som förut, öppnade den glada tösen en annan dörr. Den ledde ut till en trädgård. Där fanns bord och stolar och Boron bad oss sitta ner.
“Ni har sett hur undervisning går till här”, sa han. “När det gäller zoologi så har vi ett magnifikt zoo, som innehåller alla djur, även de farliga.”
“Har ni drakar?” avbröt Lydia med lysande ögon och jag instämde. Det var en spännande fråga.
“Naturligtvis,” svarade Boron oberört. “Vi har drakar både på zoo och i vårt landskap. När de jagades till döds på yttre Jorden så flydde de hit. Vi utbildade präglare och drakryttare och de finns fortfarande här. Det är populärt på ovanjorden att skriva om drakar. Vi har faktiskt sysslat en hel del med att inspirera författarna så att det blir rätt.”
“Finns det både onda och goda drakar?” frågade jag. “Precis som det finns goda och onda människor?” Boron skakade på huvudet.
“Ondska får inte finnas här”, svarade han. “Varken hos djur eller människor. Visst kan vi skämta och retas och raljera, men det sker endast på ett godmodigt sätt. Ungdomar har blivit lite frispråkigare på senaste tiden.” Han tittade strängt på sin dotter, men hon fnittrade bara.
“Egentligen behöver ni inte se så mycket mera av Porthologos”, tillade han. “Det finns annat som jag vill visa er. Porthologos bibliotek är oändligt och det arbetar endast efter levande mönster. Antingen är det holografiska bilder eller också verklighet – dvs. från er sida sett. Vi ser annorlunda på det. Men eftersom ni kommer från en annan dimension kanske ni förstår oss bättre?”
Både Lydia och jag nickade eftertryckligt. Vi följde Boron och hans glatt skuttande dotter ut från trädgården, uppför trappor och genom en port. Vips stod vi i skogen och svävaren väntade på oss.
“Vår egen Bentley!” suckade Lydia och satte sig bekvämt tillrätta i farkosten. “Undrar vart den nu ska föra oss!”
4. Templet – en ädelsten i maxiformat
Vi svävade högt nu, ovanför trädtopparna. Solen lyste lika klar och varm, men den var inte het. Jag började känna en mänsklig sugning i magen och dessutom var jag törstig, Jag sneglade på Lydia. Hon pekade på sin mage och sin mun och jag förstod att hennes mänsklighet också visade sin fysiska sida. Boron vände sig om och smålog.
“Ni är hungriga och törstiga!” utropade han. “Det kan vi råda bot för.”
Svävaren dök neråt som det verkade, rätt in i skogen. Men vi landade den här gången med en smäll, eftersom farten varit ganska hög. Det såg ut att vara en skogsdunge, men marken var slät och vi travade tacksamt ut från vår hoppiga farkost.
“Ber om ursäkt, jag skötte inte landningen så bra”, skrattade Boron. “Nelsea busade lite, men här finns stolar och bord och strax ska ni få både mat och dryck.”
Mitt i skogsdungen stod faktiskt ett mysigt bord som verkade vara gjort av tjocka grenar som inte ens var avhyvlade. Stolarna bestod av två stadiga bänkar av samma material.
“Sådana här cafeterior har ni väl aldrig sett förut!” skrattade Boron när vi slog oss ner. Han yttrade ett par ord (tror jag) och plötsligt stod ett rejält fat, också det av trä, på bordet. En lockande trave smörgåsar (men inga skinkmackor) fyllde fatet och Boron bad oss hugga in på födan. Bägare av trä stod plötsligt framför oss och de var fyllda med en ljuvlig dryck som jag senare fick veta var agarthanskt öl. Små agarthanska kakor avslutade måltiden. De var fyllda med någon gräddaktig, utsökt smet.
Sedan var det bara att åter kliva upp i Bentley-farkosten. “Jag har inte sett några kor!” sa Lydia när vi åter for upp i luften. “Varifrån får ni grädden i de goda kakorna?”
Far och dotter tittade på varandra. Som vanligt började Nelsea fnissa allt ljudligare. Till slut tjöt flickan av skratt. Det gjorde inte Boron. Men han smålog nästan muntert när han svarade:
“Vi anser att ni håller kreaturen i fångenskap. Ni utnyttjar den också och stjäl dess mjölk från avkomman. Det finns nötkreatur här. Alla sorter som ni har däruppe, men de är våra personliga vänner och strövar fritt i betesmarkerna. Tanken på att dricka eller använda deras mjölk är otänkbar för oss, ja komisk! Saven i vissa plantor liknar mjölk och är sötaktig och mycket välsmakande. Den går att vispa till gräddtjocklek. Så enkelt är det.”
“Så enkelt borde det vara för oss också.” Jag kände stor lättnad över den skyddade boskapen. Jag, som hade skött om kossera därhemma och både mjölkat och spolat av och ryktat dem, hade aldrig gillat mjölk, möjligen i form av vispgrädde. Att få den från en planta borde introduceras på Jorden. Häpnadsväckande saker öppnade sig för oss. Vad skulle nästa överraskning bli? Det fick jag snart veta.
Efter den matnyttiga pausen satt vi åter i vår lyxbil utan hjul och rullade upp i luften på nolltid. Och vi landade ganska snart efter en färd genom ulliga moln. Boron förklarade att molnen ibland färdades ganska nära marken, särskilt på höjder. Det var därför vanligt att svävarna måste köra rätt igenom den ulliga dunkudde som ett moln utgör. Det var inte farligt, ungefär som att gå ut i tät dimma, men det fanns ingen radar inuti molnet, så svävaren måste gå på frikoppling (om det nu hade någon koppling alls).
Vi kom i alla fall ut ur dunkudden ganska snart och dök in i nästa. Så höll det på en bra stund, men till slut seglade vi ner från trädtopparnas molnslöja och började dyka mot marken, En rasande vacker byggnad skuggade vår farkost, men skuggan lättades upp av strålningen från alla ädelstenar.
“Så skulle ett tempel se ut om jag fick bestämma!” utropade jag förtjust och Lydia grep tag i min arm för att få stöd när hon tittade upp mot den gnistrande takkupolen. Det var som om en fantastisk ädelsten i maxstorlek låg framför våra häpna blickar.
“Den här typen av byggnad finns inte någonstans i historien”, viskade hon och torkade bort några tårar av förtjusning som stal sig nerför hennes bleka, mjuka kind. “Den var det vackraste jag har sett. Törs vi gå in eller tror du vi blir besvikna då?”
Det trodde jag inte, så vi gick in. Eftersom kyrkor eller katedraler inte skulle finnas i Agartha så undrade jag verkligen vad den här byggnaden bar på för hemlighet. Den var lika vacker inuti som utanpå, full av vackra målningar och glasarbeten. Där fanns inte långa bänkar och ett altare som i våra kyrkor, men soffgrupper var utplacerade över hela den sal som glimmande och glittrande mötte våra ögon. En del soffgrupper var upptagna av en eller flera människor som verkade fördjupade i bön och meditation. Lågor som kom från något som liknade stearinljus fladdrade sakta i draget när vi passerade förbi.
Något altare kunde jag inte se, hela salen var som ett altare. Plötsligt hördes svag musik. Jag vet inte vad det var för musik eller varifrån den kom, men den gick direkt in i hjärtat och vidrörde alla känslosträngar. Vi orkade inte stå och lyssna så vi satte oss i en soffgrupp i mitten av salen. Även Nelsea var tyst, hon föreföll till och med vördnadsfull.
“Hit kommer särskilda, utvalda hjälpare”, viskade Boron. “Man går hit när man behöver psykisk hjälp av något slag, eller har speciella frågor. Du ser hjälparna här, de har orange eller indigofärgade mantlar. Nu kommer en till oss.”
Det var en som det föreföll lite äldre man: lång, som alla var här, ljushårig och med ett behagligt, kärleksfullt uttryck i ansiktet. Han smålog vänligt.
“Välkomna, besökare från ovanjorden!” sa han med låg röst. “Jag heter Lionor. Har ni kommit som turister eller för att få hjälp?”
“Som en slags turister”, svarade jag. “Och vi är inte från. ovanjorden utan från en annan dimension. Vi har hälsningar!” Jag uttalade ett ord som Melchizedek skickat med mig och som skulle öppna dörrar för oss. Det tog skruv, för hjälparen bugade sig till golvet.
“Vad önskar ni veta om Agartha?” frågade han.
“Har ni en enda religion eller finns samma religioner här nere som på yttre Jorden?” frågade jag.
“Ja, vad tror ni på?” undrade Lydia instämmande.
“För alla som lever i Agartha finns bara en enda tro”, svarade Lionor. “Det finns bara en gud, Urkällan till allt levande på hela planeten. Det är ett Kärleksväsen, Urkärleken brukar vi säga. Den gäller inte bara människorna utan också djuren. Den som inte vill acceptera kärlekens lagar har inte rätt att vistas här utan förs omedelbart antingen ovan jord eller till en annan planet, där hans/hennes trosinriktning passar in. Det kan alltså aldrig bli religionsstrider människor emellan här som på yttre Jorden. Här lever vi i evig fred och sänder ut kärlek i alla dimensioner.”
“Så underbart!” suckade Lydia. “Jordemänniskorna skulle behöva lära sig av er.”
“Javisst”, log Lionor. “Det är just precis vad som kommer att ske när Jorden genomgår sin förvandling inom kort.”
“Ni vet alltså att Jorden befinner sig i ett svårt dilemma?” Det var en retorisk fråga, men Lionor svarade ändå.
“Vi vet allt om det som sker på Jorden. Det är fruktansvärda saker och vi gläder oss åt att avslöja att vi finns och att vi vill hjälpa jordemänniskorna. Det kan vi nämligen. När den stora förändringen drabbar Jorden är vi med och hjälper till. De som inte accepterar oss eller lyssnar på oss får själva välja sitt öde, och då är ett av valen att flytta till en planet där deras åsikter blir accepterade.”
“Nu tycker jag att ni har pratat länge nog om framtiden”, avbröt Baron, “Vi ska fortsätta vår upptäcktsresa i solskenet, om du inte misstycker, Lionor. Vi kan komma tillbaka senare om mina gäster så önskar.”
Lionor bugade åter mycket djupt och förblev i sin bugning tills vi lämnat salen.